Männen – barnens oansvariga ”polare”

Posted on 25 maj, 2005

0


ARBETAREN | Det ligger ett dagis på andra sidan gatan där jag bor. När jag står på balkongen kan jag se hur flickorna lugnt och stilla leker med barnvagnar och hur pojkarna är tio gånger mer aktiva och spelar fotboll – och då snackar vi barn upp till fem år. Men det här är ju ingen nyhet.

Jag har under de senaste månaderna jobbat som bland annat lärarvikarie. Det längsta vikariatet jag fått hittills är åtta dagar på ett och samma ställe – annars ser min dag ut ungefär såhär; vikariepoolen ringer någon gång mellan 06.30 och 09.00 och meddelar var jag ska vara. Jag frågar alltid hur många dagar och får oftast svaret ”de ville bara ha vikarie i dag”. På med kläderna och om jag har tur finns det några minuter över till frukost. För det mesta blir det max fem timmar om dagen, men det känns som många fler, då jag ibland åker över halva stan och går av vid stationer jag aldrig hört talas om. Jag har blivit väldigt bra på att memorera så många namn som möjligt. I början kunde det ta mig hela dagen att lägga 20 ungars namn på minnet, nu går det på en kvart!

Det är inte ofta man blir bra bemött av personalen i klassen, på dagiset eller fritiset. Det är ofta medelålders kvinnor som antagligen jobbat inom barnomsorgen hela livet. Ibland kan jag koka av ilska för att de sätter mig på diskning hela dagen – men kan man verkligen klandra de underbetalda, utslitna kvinnorna?
Men det är inte de här kvinnorna som stör mig mest inom barnomsorgen, utan männen. Så klart menar jag inte varenda man som jag mött i skolor och på dagis, men majoriteten. Precis som könsrollerna är ofantligt tydliga från min balkong så är de det från mina vikarieögon som varit runt på så många skolor.

När det finns lite jobbigare elever på skolor – oftast pojkar – brukar det vara män som har hand om dem. Jag har alltid ställt mig frågan varför: är det för att vuxna män förstår sådana barn bättre än vuxna kvinnor? Är det för att männen är fysiskt starkare än kvinnorna och kan hålla i dem? Efter ett tag har dessa barn totalt tappat respekten för fröknarna på skolan och lyssnar enbart till de manliga lärarna. Och så har vi männen som är barnens ”polare”. Det är de som spelar fotboll, de är de som imponerar genom att knäcka kulpyramiden. Och det är inte ofta som de säger till barnen. Som kvinna blir man den tjatiga, ansvarsfulla och tråkiga fröken som inte får barnens respekt i den utsträckning som de manliga kollegorna – även om man är ung kvinna.

Jag hade bilden av att män som väljer att jobba inom den så kvinnodominerande barnomsorgen hade en öppnare syn vad gäller de rådande könsrollerna i samhället – men har upptäckt att så inte är fallet. Jag vill uppmana alla män inom barnomsorgen att ta mer ansvar och jämställa sig med sina kvinnliga kollegor i stället för att inta en överlägsen roll. Då kan också barnens könsroller luckras upp.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 21/2005

Advertisements
Posted in: Feminism