22 kr i lön på kebabhaken

ARBETAREN | Löner på 22–35 kronor i timmen. Arbete 10–12 timmar om dagen, sex dagar i veckan. Så ser arbetsvillkoren ut på flera av Stockholms kebab- och falafelrestauranger. Arbetaren har talat med tre anställda.

Sedan länge utgör billiga kebab- och falafelrestauranger ett etablerat alternativ till hamburger- och andra snabbmatsställen. Personalen består mestadels av unga män med ursprung i arabvärlden. Arbetaren har talat med anställda på tre av restaurangerna i Stockholms innerstad, men för att skydda deras identitet har de och restaurangerna anonymiserats.
– Min lön räcker inte till någonting. Jag kan inte betala hyra för en lägenhet, jag kan inte skicka ordentligt med pengar till min familj, jag har knappt råd med cigaretter. Chefen här är en blodsugare! säger ”Ibrahim”. Han säger att han får mellan 6 000 och 7 000 kronor i månaden. Chefen ger honom lönen i handen och påstår att han redan har betalat skatt. Arbetsdagen är 12 timmar per dag, sex dagar i veckan, men också på den enda lediga dagen rings Ibrahim ofta in till restaurangen. Räknat på 7 000 kronor och 26 arbetsdagar i månaden ger det en timlön på 22 kronor.

Ibrahim har haft tillfälligt uppehållstillstånd, som nu löpt ut. Han levde som palestinsk flykting i Jordanien, vilket gör att han inte omfattas av den förhållandevis generösa asylpraxis som gäller för palestinier som kommer hit från de ockuperade områdena. Sin familj har han kvar i Jordanien.
– Vi är alla araber här, vi är muslimer och ska hjälpa varandra. Men chefen gör inget annat än utnyttjar oss! Till och med svenska staten ger oss mer pengar när vi är asylsökande. Varje dag kommer tre, fyra unga araber hit för att söka jobb. De vet att det här är den enda sortens jobb de kan få så länge de inte pratar bra svenska eller engelska – då söker de jobb någon annanstans, var som helst! Jag måste finna mig i min situation. Jag vill bo kvar här. Man kan inte tjäna pengar i Sverige, men det är åtminstone demokrati och man blir inte jagad av polisen som i Jordanien, säger Ibrahim.

På en annan restaurang talar Arbetaren med ”Marwan”, västbankspalestinier som varit i Sverige i ett år och redan fått permanent uppehållstillstånd. Nyligen sade han upp sig från restaurangen, efter att han hittat ett arbete med avtalsenlig lön. Han uppger att lönen på falafelrestaurangen är 35 kronor i timmen, svart. Arbetsdagen är 10 timmar. Stressen under lunchtimmarna har medfört besvär i rygg och nacke för flera av kollegorna, och själv drabbades Marwan av problem i luftrören. Ägaren nekade honom sjukbesök, men när symptomen förvärrades gick han ändå till en vårdcentral. Så småningom visade det sig att han led av luftrörsinflammation, orsakad av den ständiga hettan från kebabspjällen och friteringen. Marwan ordinerades att hålla sig borta från hettan och sade därför upp sig.
– Ägaren här är palestinier. Han har registrerat sin fru och dotter som vitt anställda på restaurangen, men de är aldrig här. Han tar medvetet in endast unga killar från Palestina, som varit här i max ett par, tre år, och skryter om att han bryr sig om Palestina: ”Se, det är bara palestinier som jobbar hos mig”. Jag svär, han knullar Palestina! Förutom sitt hus har han köpt en lägenhet för sju miljoner. Han har flera lyxbilar och verkar ha hur mycket pengar som helst – bara för att vi jobbar så hårt åt honom!

På en tredje falafelrestaurang talar Arbetaren med en nyanländ irakisk man, ”Aziz”, som söker asyl. Han uppger att han får omkring 6 000 kronor i månaden svart och arbetar 12 timmar om dagen.
– Vad kan jag göra? Ge mig ett bättre jobb så ska jag ta det med glädje! Vi kan i alla fall äta mat här och lönen drygar ut bidraget från staten. Ägaren är den enda som tar hand om oss och vi kan inte få något annat innan vi har lärt oss svenska. Situationen i Irak är skit, så vad har jag för alternativ?

Mansour Mansour, Shora Esmailian, Andreas Malm

Publicerad i Arbetaren nr 39/2005