Tre nyanser av jämställt

Posted on 15 september, 2006

0


ARBETAREN | Feministiska frågor har hamnat i valrörelsens bakvatten. Nu handlar det om jobben. Men tre partier försöker hålla den lila fanan högt: Fi, mp och v. Arbetaren granskar och jämför tre nyanser som ibland nästan flyter ihop, men på några punkter skiljer sig kraftigt åt.

Feministiskt initiativ, miljöpartiet och vänsterpartiet vecklar ut samma banderoller om att kvinnor och män måste få lika lön. Men de har olika idéer om hur målet ska nås. Fi vill ta fram en nationell arbetsvärdering som kan tillämpas över hela landet, både inom offentlig och privat sektor. I likhet med miljöpartiet är Fi noga med att framhålla att ansvaret för att få upp kvinnors löner inte enbart ligger på facklig kamp utan också på arbetsgivarsidan.
– När man höjer kvinnors löner ökar man också löneuttaget för vissa yrkesgrupper. Det betyder att andra grupper måste stå tillbaka, och det kommer an lika mycket på de fackliga organisationerna som på arbetsgivarna, säger Sofia Karlsson, en av Fi:s tre talespersoner.
Till skillnad från vänsterpartiet säger inte Fi blankt nej till privatiseringar. – Om man jämför oss med v så pratar de mer generellt om att tillföra mer resurser till den offentliga sektorn – men bara för att man gör det stiger ju inte kvinnors löner automatiskt! Å andra sidan pratar man från högern om privatiseringar, men det fungerar inte heller. De här enkla lösningarna har låsts i en höger/vänsterskala, men ingen av dem går till botten med den feministiska analysen. Om det ska bli mer i vissa plånböcker kanske några andra anställda får stå tillbaka ett tag, argumenterar Sofia Karlsson.

För Zaida Catalán, som tidigare har varit språkrör för Grön ungdom och i år kandiderar till riksdagen för miljöpartiet, står feminismen på en annan grund. – För mig är feminism mänskliga rättigheter och ingenting annat. Feminism är ingen specialgrej gjord för kvinnor som ska ske på bekostnad av männen, som det kan låta i debatten. Miljöpartiet vill överföra öronmärkta pengar till den offentliga sektorn för att se till att kvinnors löner höjs. Enligt Catalán har också språkröret Peter Eriksson tagit initiativ till ”ett handslag” mellan fackföreningar och arbetsgivare om att de ska börja verka för höjda kvinnolöner.

Josefin brink har tidigare bland annat jobbat som reporter på Arbetaren och redaktör på Bang. Nu står hon på vänsterpartiets riksdagslista. Hon menar att många variabler måste spela in om man verkligen ska lyckas höja kvinnors löner, men pekar ut en faktor som den allra viktigaste:
– Vi politiker sätter inte löner men vi måste stärka de kvinnodominerade fackförbunden. Medlemmarna där måste få förhandlingsstyrka gentemot arbetsgivarna genom olika åtgärder, såsom rätten till heltid. Det stora strukturella problemet i dag är att de inte har det.
För v och Josefin Brink är individuali- sering av föräldraförsäkringen en annan metod för att rusta upp kvinnors förhandlingsposition. – Ur arbetsgivarens synpunkt är kvinnan en mindre pålitlig arbetskraft, hon är hemma med barnen längre och arbetar oftast deltid. Det bidrar till att försvaga kvinnors position på arbetsmarknaden, och därför ser vi individualiserad föräldraförsäkring som en viktig kugge för att kunna höja kvinnors löner. Ni vill öronmärka pengar till kommuner och den offentliga sektorn för att få upp kvinnolönerna. Men hur kommer det sig att det inte har skett i de kommuner där vänsterpartiet sitter? – Det beror på att vi inte har majoritet i kommunerna. Men under den kommande mandatperioden vill vi från riksdagen anslå öronmärkt stöd till de kommuner som kan visa att de använder pengarna för att höja kvinnors löner, säger Josefin Brink. Fi:s krav på individualisering av föräldraförsäkringen är svårt att skilja från vänsterpartiets.

Miljöpartiet arbetar för en ökad individualisering av föräldraförsäkringen och vill utöka den till 18 månader samt tredela den. Både Sofia Karlsson och Zaida Catalán påpekar att en individualisering också skulle ge pappor större möjlighet att vara närvarande när barnen växer upp och förändra synen på föräldraskap.

Alla tre partierna är för en arbetstidsförkortning. Miljöpartiets och vänsterpartiets första delmål är 35-timmarsvecka, på vägen mot sex timmars arbetsdag. – Det stora grundproblemet, kärnan i maktfrågan, är att kvinnor har mindre förhandlingsstyrka därför att de sköter det obetalda arbetet. Män får betalt för sitt arbete och kvinnor får det inte. En generell arbetstidsförkortning för alla, med bibehållen lön, skulle innebära att man kortar arbetstiden, men att kvinnor i realiteten får betalt för
en större andel av sitt arbete. Vi vill att man till en början tecknar avtal för vissa yrkesgrupper i den offentliga sektorn som vi vet har tunga arbeten och låga löner, säger Josefin Brink. För Zaida Catalán handlar det framför allt om livskvalitet:
– Den psykiska ohälsan är i dag ett samhällsproblem som vi vill lyfta fram. Arbetstidsförkortning skulle vara en livskvalitetsreform. Fi, å sin sida, går ett steg längre och driver kravet om en omedelbar förkortning av arbetsdagen till sex timmar. – Vi tror att det blir lättare att få ihop livspusslet om vi har sex timmars arbetsdag som regel. Framför allt skulle det vara avgörande för de slitiga kvinnodominerade yrkena inom den offentliga sektorn – där skulle man tjäna både mänskligt och ekonomiskt på sex timmars arbetsdag, säger Sofia Karlsson. Att stoppa våldet mot kvinnor är en annan gemensam fråga för de tre partierna. Fi vill – precis som vänsterpartiet – att kvinnojourer ska finnas i varje kommun med tryggad, kontinuerlig finansiering. Både mp och v vill höja rättssäkerheten för kvinnor och öka kompetensen hos olika myndigheter, som poliser, åklagare och socialtjänst, om det sexualiserade våldet. Dessutom vill vänsterpartiet att alla tjejer på gymnasiet ska få utbildning i feministiskt självförsvar.

Karlsson, Brink och Catalán poängterar alla att feminismen inte är aktuell i valrörelsen. Alla tre återkommer till SVT:s dokumentär Könskriget som en vattendelare – där någonstans började skällsorden hagla över feminister, och media valde att smutskasta främst Fi.
– Jag tyckte att det var jättekul när Fi startades, att det kom ett feministiskt parti som gjorde att de etablerade partierna darrade på benen. Jag tycker de är bra som opinionsbildare, säger Zaida Catalán. Hon berättar också att hon är imponerad av hur mycket vänsterpartiet arbetar för feminismen, som till exempel Ung vänsters lokala arbete med frågor som killar och feminism och feministiskt självförsvar – men hon tycker sig inte se samma praktiska arbete i v:s riksdagsgrupp.

Josefin Brink är inte lika entusiastisk över Fi:s bildande. – Jag tillhör inte dem som går runt och säger att de inte borde ha bildat ett parti, de får naturligtvis göra som de vill, men jag tror tyvärr att det var en misslyckad strategi. Om feminismen ska komma upp på dagordningen hade det varit bättre om Fi hade bildat en utomparlamentarisk, tvärpolitisk kvinnoorganisation som sagt ”nu jävlar är vi många kvinnor här som vill rösta på ett parti som har en bra feministisk politik – varsågoda och leverera”. Det är fult och trist att Fi driver att inget annat parti är feministiskt, att vänsterpartiet har lagt av helt och hållet, istället för att fokusera på att angripa de borgerliga partierna vars reaktionära politik skulle kasta oss 20–30 år tillbaka i tiden. Till viss mån dödar Fi möjligheten till en debatt om vilken sorts feministisk politik som ska bedrivas, menar Josefin Brink. Sofia Karlsson har inga större problem med vänsterpartiets feminism – i teorin. – Retoriken är det inget större fel på. Jag håller med om nästan allt i partiets syn på könsmaktsstrukturen.

Problemet med både vänsterpartiet och socialdemokraterna är att de gömmer sig bakom ordet ”feminism” – de kan bara säga det, Göran Persson säger ju också att han är feminist! Men det är bara retorik. Det är farligt för feminister att vara låsta i de gamla partistrukturerna. På frågan om hon tycker att Fi har gjort feminismen en otjänst svarar Sofia Karlsson förstås nej, och menar att hon inte ångrar någonting: – Det som är synd är att Fi möter det motstånd vi gör, det är skrämmande. Men vi gjorde rätt och vi gör rätt, säger Sofia Karlsson.

Fakta / Föräldraförsäkringen
I dag är grundtanken i föräldraförsäkringen att hälften av de ersatta dagarna går till vardera föräldern. Men samtidigt kan en förälder välja att överlåta dagar till den andre föräldern, vilket gäller allt utom 60 dagar – de så kallade pappamånaderna. Möjligheten att överlåta har resulterat i att män i dagsläget endast tar ut 20 procent av dagarna.
Att individualisera föräldraförsäkringen (vilket förespråkas av Fi och v, se artikel) betyder att hälften av dagarna som en förälder får ersättning från Försäkringskassan går till den ena föräldern och hälften till den andra, utan möjlighet att överlåta dagar från den ena till den andra.
Att tredela föräldraförsäkringen (vilket förespråkas av m, se artikel) innebär att en tredjedel går till en förälder och en tredjedel till den andre, utan möjlighet att överlåta dessa dagar. Däremot är en tredjedel av tiden valfri för familjen att själv avgöra vem som tar ut.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 37/2006

Annonser