Klimatlösning i fickformat

Posted on 27 april, 2007

0


ARBETAREN | Vad gör man när man har ont om något som alla vill ha och alla behöver? Man ransonerar. Så som basvaror ransonerades under 1900-talets krigsår. På 2000-talet är det koldioxidutsläppen som ska begränsas – och fördelas jämlikt. I Storbritannien är idén med ransonering het. Arbetaren åkte dit och träffade mannen bakom den rapport som nu ligger på regeringens bord.

Det ser ut som ett kreditkort, men i stället för pengar innehåller det din årliga ranson för koldioxidutsläpp. Denna tanke, att ransonera koldioxidutsläppen som varor ransoneras i krigstider, är het i Storbritannien. Efter påtryckningar från aktivistgrupper och forskare har tanken på koldioxidransonering nått politikerna som en möjlig metod för att nå Storbritanniens mål 60-procentiga utsläppsminskningar till 2050. Idén kläcktes av ekonomen David Fleming i mitten av 1990-talet. Enligt Flemings pionjärstudie fanns två redskap för en stat att pressa ett lands koldioxidutsläpp: ransonering och beskattning, varav det förstnämnda har störst fördelar.

På forskningsinstitutet Tyndall Center på universitetet i Manchester, i ett märkligt varmt kontor med utsikt över de uppfräschade innerstadskvarteren, arbetar Richard Starkey. Han har tillsammans med en kollega tagit fram den rapport om ransonering som ligger till grund för den brittiska regeringens diskussioner. Ett av huvudargumenten för metoden är att den är mer rättvis och skapar större jämlikhet mellan klasser än någon annan. Utgångspunkten är också att atmosfären tillhör alla människor på jorden vilket gör att alla har lika stor rätt att använda den.
Alltså inte som i dag där den rika delen av världen, och inuti den de rikaste skikten, står för den absoluta majoriteten av de utsläpp som orsakat den globala uppvärmningen – vilken i sin tur drabbar fattiga först och värst.

Tanken är, åtminstone inledningsvis, enkel. När det väl bestämts hur mycket koldioxidutsläppen ska minskas per år slår man ut summan på befolkningen. Så anges hur mycket varje medborgare har rätt att släppa ut och var och en tilldelas sedan ett ransoneringskort. Varje gång du betalar elräkningen eller tankar bilen måste du använda kortet och den mängd koldioxidutsläpp som köpet kommer att innebära försvinner från kontot. För varje år minskas ransonen något, tills den totala utsläppsmängden har sänkts till den önskade.

Samtidigt kan du köpa och sälja utsläppskrediter. Släpper du ut mindre än din ranson kommer du att ha krediter över och kan tjäna pengar genom att sälja dem till den som övertrasserat sitt co2-konto.
– I den här väldigt enkla modellen kommer de fattiga ovillkorligt att vara vinnarna. Det är ett system som den med lite pengar tjänar på, eftersom de rika måste betala dem för att kunna släppa ut lika mycket som de gör i dag. Man kan visserligen se det som ett sätt att bevara de rikas privilegier – att de får köpa sig till fortsatt hög energikonsumtion – men att rika släpper ut mer beror i grunden på något annat än själva ransoneringssystemet. Det ligger i själva definitionen av att vara rik. Om man har problem med det måste man göra sig av med de rika, säger Starkey med en ton av ironisk bitterhet.

Ett problem är dock det brittiska problem som går under namnet bränslefattigdom. Landets arbetarklass bor ofta i uselt isolerade hus, vilket gör att boendekostnaderna i dessa är högre än i andra, bättre isolerade, hus. Givet sådana klassförhållanden skulle ett ransoneringssystem slå hårt mot fattiga hushåll, vars uppvärmningskostnader skulle bli högre än för andra. Richard Starkey menar att den enda lösningen på detta är att bekämpa bränslefattigdom samtidigt som man bekämpar klimatförändringar. Borgmästaren i London, Ken Livingstone, har förklarat sig villig att angripa problemet och kombinera kraftiga utsläppsbegränsningar med möjligheter för låginkomsttagare att få sina hus renoverade gratis.

Men det är inte bara individer som ska få ransoner enligt modellen. I dagens Storbritannien står bränsle och elektricitet som konsumeras direkt av konsumenter för omkring 40 procent av de totala utsläppen. Det är det som medborgarna får dela på. Övriga 60 procent ska inte delas, men väl auktioneras ut till företagen, som alltså måste punga ut med stora pengar för att få tillgång till utsläppskrediter – som samtidigt blir allt färre år för år. Richard Starkey tänker sig att marknaden för utsläppskrediter blir som vilken annan finansiell marknad som helst. Det betyder, inte minst, att den kommer att innehålla spekulation: ”finansvalpar som lever på att köpa och sälja krediter utifrån hur de tror att priset utvecklas.” Men det behöver inte nödvändigtvis vara en nackdel, menar han.
– De som behöver köpa extra utsläppskrediter förlorar på spekulation som driver upp priset. I stället vinner de fattiga på ett uppdrivet pris på marknaden: då tjänar de ju mer för varje kredit de säljer! Just här kan det alltså bli arbetarklassen som gagnas av spekulationen.

Det finns förstås invändningar från alla håll. Att det hela luktar kommunism, eller att systemet kanske låter bra, men att det skulle vara billigare att minska utsläppen genom en koldioxidskatt.
– Det är kanske billigare, rent administrativt, med koldioxidskatt. Ransoneringssystemet kommer nog att kosta till en början, men genom att dela ut utsläppskrediter direkt till folk höjer man samtidigt deras medvetenhet om utsläpp. När människor blir mer medvetna kommer de att vara beredda på att minska sina utsläpp, och då blir utsläppsminskningen mycket mer effektiv, säger Richard Starkey. Om man inför ett skattesystem måste staten förlita sig på prissignaler, och man kan aldrig vara säker på att konsumtionen minskar bara för att priset ökar. Genom ransonering kan staten ha garanterad kontroll över hur mycket växthusgaser som faktiskt släpps ut. Med koldioxidskatt kan man heller inte räkna med en omfördelningseffekt.

Kritiken från vänster handlar om identifiering och rädslan för övervakning. I dag saknas id-kort i Storbritannien, något som eventuellt skulle förändras med personliga co2-kreditkort. Därmed skulle möjligheten för övervakning öka, menar vissa. Men enligt Richard Starkey har engelsmän i mer än hundra år identifierat sig utan att använda id-kort, med hjälp av pass eller personliga koder, och han menar att man skulle kunna lösa problemet i ett ransoneringssystem på samma sätt. I ett land som Sverige med avancerad kontroll på medborgarna skulle kostnaderna för ett ransoneringssystem bli betydligt mindre. Precis som med alla andra system kommer säkert en svart marknad och bedrägerier att förekomma. Men inte heller detta ser Starkey som någon stark invändning.
– Sådana problem finns i alla system, det gäller bara att hålla dem inom rimliga gränser – och är det inte det man gör med dagens alla kreditkort? I grund och botten kommer systemet att bygga på de kreditkortssystem som för varje dag görs allt säkrare. På senaste tiden har ett chip införts på korten just på grund av att man vill minska bedrägerier.

Men kommer inte folk att skaffa fler barn för att få flera utsläppskrediter som de kan sälja?
– Jag tror att folk har bättre saker för sig. Om man tänker på hur mycket det kostar att ha ett barn går det nog inte ens jämt upp med om man skulle sälja barnets utsläppskrediter. Dessutom är det en tämligen linjär föreställning om hur folk tänker: ”wow, jag kan tjäna utsläppskrediter, jag går ut och skaffar barn”.

Enligt Richard Starkey skulle installering av ett ransoneringssystem ta maximalt fem år i Storbritannien. Han är glad att förslaget nu diskuteras på högre nivåer i samhället. Mer ingående forskning om hur systemet ska sättas i gång pågår i London, och runt om i landet har det på senare tid bildats grupper av ransoneringsaktivister som frivilligt samlas för att räkna ut sina utsläpp, bestämmer sig för att minska dem och sedan köper och säljer till varandra. Men det finns också motstånd mot idén.
– Historiskt har rika människor motsatt sig införandet av social rättvisa och så är även fallet den här gången. Jag har inget statistik på det, men jag uppfattar det som att det är vänstern som tilltalas av den här idén och vill driva den.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 17/2007

Annonser
Posted in: Klimat, Reportage