Kvinnor visar vägen

ARBETAREN | – Här är kvinnorna! Var är männen? Så skrek de tre tusen kvinnorna när de lade ner sitt arbete och sprang genom textilfabriken Mahalla i Egypten i december förra året.

Deras krav: inga privatiseringar, högre löner och bonus, pensioner och kortare arbetstid. Det är krav som påminner om dem som ställs här i Sverige under den pågående avtalsrörelsen, men dimensionerna är andra: Strejken i Mahalla, som började i kvinnornas avdelning och sedan spred sig till resten av fabriken, släppte lös den största strejkrörelsen i Egypten på 50 år.

Chockade arbetsgivare, skräckslagna inför de vilda masstrejkerna, har på löpande band gett efter för kraven, och sedan järnvägsarbetare, mjölfabriksarbetare, lastbilschaufförer och andra kollektiv följt exemplet talar nu experter om den största massrörelsen någonsin mot den egyptiska diktaturen. Och allt började hos kvinnorna i Mahalla. Deras bägare rann över när den årliga bonusen var lägre än föregående år. Men de egyptiska arbetarnas allmänna bekymmer är framför allt privatiseringar. Den en gång nationaliserade industrin har tryggat vissa grundläggande förmåner, men i takt med liberaliseringen och öppningen för utländska investerare har de frätts ned: en egyptisk textilarbetarlön motsvarar nu 85 procent av en pakistansk och 60 procent av en indisk. Den är bland de lägsta i hela världen – och lägst betalda av alla är, förstås, den fjärdedel av textilarbetarna som är kvinnor. Inte konstigt att de är de mest militanta.
När kvinnorna argt hade rusat genom hela fabriken lämnade även männen, lätt skamsna, sina maskiner och följde dem ut till torget utanför fabriken. Tiotusen krävde en bonus motsvarande två månadslöner. I sällskap av säkerhetsstyrkor kom fabriksledningen ut för att erbjuda dem en bonus motsvarande 21 dagars lön. – Kvinnorna höll på att slita sönder alla representanter som ledningen hade skickat för att förhandla om skambuden, enligt en arbetare vid namn Attar, intervjuad i tidskriften Middle East Report.

Och så fortsatte strejken. Men nu uppmanade de manliga arbetarna kvinnorna att gå hem till sina familjer, medan männen skulle stanna och ockupera fabriken ensamma. Motvilligt gick kvinnorna hem – men när fabriken stormades under natten var de omedelbart på plats igen, delade ut mat och cigaretter till ockupanterna och mobiliserade upp till 20000 demonstranter i staden. Arbetarna fick sin bonus.
Härom veckan uttryckte arbetsminister Aisha Abdel Hadi regeringens rädsla för vad som håller på att ske: ”Den här situationen [strejkvågen] har pågått länge nog. Vi anstränger oss för att lösa arbetarnas problem, men det finns de som vill antända en revolution.” Så kan det gå när den mest nedtystade och tillbakapressade kraften släpps lös.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 18/2007