Klimatkaos befäster könsrollerna

ARBETAREN | Klimatet stöts och blöts just nu ur alla möjliga vinklar, men hittills har det varit märkligt tyst om en dimension av den globala uppvärmningen: den som handlar om kön. Alla vet att fattiga drabbas hårdare än rika, samtidigt som de saknar skuld till problemet. Men hur är det egentligen med kvinnorna? XX har plöjt den senaste debatten.

Vem har ansvar för hushållet? Vem bär veden och vattnet som familjen förbrukar? Vem tar hand om mark och skörd och är den första att gå hungrig när maten inte räcker till? Vem sköter om barnen, de äldre och de sjuka? Vem har för lite pengar att tanka bilen när oljepriserna stiger och i stället åker kollektivt till jobbet? Det här är några av de frågor som tas upp i det senaste numret av den kanadensiska tidningen Women & Environments International Magazine, WEI. Det har temat genus och klimat: hur kvinnor, både i Nord och i Syd, är de som först och hårdast drabbas av den globala uppvärmningen. I en av artiklarna i WEI berättar skribenten Anna Dion om Alvina Kimande som sedan barnsben brukat jorden i Kenya. I dag är hon ansvarig för familjens risfält samt majs-, bön- och grönsaksodlingar. Familjen använder mycket av det odlade för eget bruk, men är beroende av risförsäljning. Medan Alvina Kimandes man plöjer, vattnar och gödslar jorden, rensar och planterar hon risgrödorna. Dessutom ser hon till att det finns grödor för nästa års skörd, sköter boskapen och ansvarar för att det alltid finns färskvatten och ved i hemmet. Det är också hon som införskaffar myggnät, så att ingen i familjen blir smittad av malaria när myggen blir fler under regnsäsongen.

Temperaturen beräknas stiga i Kenya till år 2030, men landet kommer också att få en kraftig minskning av regn. Alvina Kimandes, och många andra kvinnor med henne, kommer därmed att behöva gå och resa mycket längre än nu för att hämta rent vatten. Samma sak gäller för veden när skogar torkar ut. Hon kommer, på grund av sitt omvårdande ansvar, att vara den första som går hungrig när regnet inte kommer och skörden uteblir. När barnen och de äldre bli sjuka kommer hennes arbetsbörda att öka än mer. Och det är hon som först kommer att komma i kontakt med sjukdomar som sprids genom vatten. En ökad arbetsbörda för kvinnor och flickor som hjälper till med hushållet medför i förlängningen cementerade könsroller. Efter många års ansträngningar får i dag nästan alla världens barn en grundskoleutbildning oavsett kön, men i och med ökade hushållssysslor är det flickor som i första hand inte kommer att ha tid och utrymme att gå i skolan, enligt bland annat nätverket Women in Europe for a Common Future, WECF, som består av organisationer och individer som arbetar bland andra för en hållbar utveckling och fattigdomsbekämpning med ett genusperspektiv. Kvinnor i utvecklingsländer kommer att ha mycket mer begränsade möjligheter att komma ut i det offentliga rummet; det obetalda hemarbetet försvåras och tar så mycket tid och energi att det blir svårt för kvinnor att utbilda sig eller förvärvsarbeta. Det här är bara några exempel på hur kvinnor drabbas värst när utvecklingsländer får smaka klimatförändringar.

Den tyska ingenjören och sociologen Ulrike Röhr, som länge arbetat för att frågan om genus ska ingå i de olika klimatförhandlingarna såsom Kyotoprotokollet, pekar på hur informationsflödet går mellan män och män i olika katastrofsituationer, och hur olika traditioner förhindrar kvinnor från att rädda sig själva. Bangladesh är ett av de länder som kommer att drabbas först när havsnivåerna stiger. Men redan har bangladeshier fått en förhandsvisning om vad som väntar dem. Under översvämningarna 1991 dog många fler kvinnor än män. Många kvinnor kunde inte lämna sina hem utan sina mäns tillstånd, och liksom i många andra länder i Asien kan majoriteten av de bangladeshiska kvinnorna inte simma.

Klimatförändringar kommer också att leda till flera konflikter världen över om mark och naturresurser – och de slår, som alltid, hårdast mot kvinnor. Ett pågående exempel är konflikten i Darfur, där 1,65 miljoner människor är internflyktingar och 200 000 flyktingar i Chad, och en av drivkrafterna är just klimatförändringar, enligt Mimi Osei-Agymang som i en annan av WEI:s artiklar som belyser kvinnors situation under konflikter.
Enkelt förklarat har öknen har spridit sig i snabbare takt än tidigare och tvingat nomadiserande boskapsskötare att inkräkta på bosatta odlares mark. Sedan 2003 har tiotusentals kvinnor tvingats fly, blivit dödade eller våldtagna.

Men kvinnor i Syd har inte accepterat att bli offer för det som händer i deras omgivning. Även om de inte har fått vara delaktiga i beslutsfattande processer som berör anpassningen till klimatförändringarna, så har de gjort aktivt motstånd. Ett projekt som hjälpt kvinnorna att få makt över sin situation är skogsplanteringsprojektet i Kenya, där 75 procent av hushållens energikonsumtion baseras på ved. Världsbankens krav har drivit många bönder att skövla skog för att plantera kaffe, te, blommor och bomull för export – alltså produkter som bönderna själva inte har någon större användning av.

Men sedan 1977 har Green Belt Movement, bestående av endast kvinnor, planterat träd åt sina egna hushåll. Det har skyddat deras energibas och gjort hushållen mindre sårbara för marknadsprisernas svängningar. Men de trädplanterade kvinnorna har också, i en av WEI:s andra artiklar, stärkt sina anspråk på marken och värnat den mot privata investerare. Fler och fler bönder har övergått till självförsörjande jordbruk, inspirerade just av denna kvinnorörelse.

Men det är inte bara kvinnor i Syd som kommer att drabbas. Än så länge har inte mycket forskning gjorts på hur kvinnor i industrialiserade länder kommer att påverkas av klimatförändringarna men enligt en tysk undersökning, och Ekots kartläggning nyligen visar att fler kvinnor än män är oroade över klimatförändringarna och är beredda att lägga om sin livsstil i mycket större utsträckning än män. En undersökning gjord i Japan av den nepalesiska forskaren Sabrina Regmi, som också skriver i WEI, visar att fler kvinnor än män lägger om sina inköps- och transportvanor.

Att kvinnor oroar sig mer beror, enligt Ulrike Röhr på genus – det socialt konstruerade könet, då det enligt den rådande könsnormen är kvinnans ansvar att stå för omvårdnaden i samhället. Män förväntas inte oroa sig så mycket, de har mer pengar och resurser och därmed större valfrihet när det till exempel kommer till valet att ta bilen eller åka kollektivt. Det är också belagt att män släpper ut mer koldioxid än kvinnor i Nord. Majoriteten av dem som åker bil till jobbet är män och i stadsplanering prioriteras oftast vägbyggen framför kollektivtrafik – alltså mäns behov före kvinnors. Röhr menar också att könsroller är starkt kopplade till könshierarkier vad gäller möjligheter och delaktighet i samhällets olika institutioner, och därför borde frågan om makt, ojämlikhet och ojämställdhet, inte bara mellan Nord och Syd, utan också mellan män och kvinnor vara högre upp på klimatagendan. Forskare som studerat relationen mellan kvinnor och klimatförändringar menar att kvinnor från hela världen måste vara delaktiga i förhandlingar om hur man minskar koldioxidutsläppen och anpassar sig till uppvärmningen. Slutsatsen efter en läsning av Women & Environments International Magazines temanummer om kvinnor och klimat är att avsaknaden av ett genusperspektiv på den globala uppvärmningen kommer att leda till stärkta könsroller och fler orättvisor.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 22/2007