Sveriges verkliga utsläpp

Posted on 28 september, 2007

0


ARBETAREN | Det är dags att avliva myten. Sverige minskar inte sina utsläpp – vi exporterar dem till Kina och andra länder. Ny forskning visar att Sveriges utsläpp kan vara upp till dubbelt så stora om vi räknar in produktionen av alla de varor andra länder tillverkar åt oss.

– Om vi vill möta det globala klimathotet så spelar förändringar i Kina och Brasilien allra störst roll. Sverige har kommit långt, vår andel av påverkan på växthusgasutsläppen är mycket liten.

Fredrik Reinfeldt förklarar, denna gång i Sveriges Radio, för hundrade gången varför Sverige inte behöver göra några större utsläppsminskningar. Till viss del har han så klart rätt. Kina och Indien beräknas tillsammans använda en tredjedel av världens energi år 2020.

Men hur kommer det sig att dessa länders koldioxidutsläpp ökar så snabbt? Är Kina och Indien den globala uppvärmningens skurkar? Och om de inte slutar att släppa ut – spelar det då ingen roll vad vi i lilla Sverige gör? Den enskilde svensken som kör bensindriven bil kan slippa känna dåligt samvete – som Reinfeldt har uttryckt det. Eller?

På uppdrag av Naturvårdsverket gav Kungliga tekniska högskolan, KTH, nyligen ut rapporten Koldioxidutsläpp till följd av Sveriges import och konsumtion: beräkningar med olika metoder. Med hjälp av internationell statistik räknar Annika Carlsson-Kanyama och hennes tre medförfattare ut Sveriges verkliga koldioxidutsläpp genom att ta med de utsläpp som orsakas av sådant vi konsumerar i Sverige, men produceras någon annanstans.
– Vi måste se att vi har ett ansvar för de utsläpp som orsakas av vår konsumtion. Det är väl värt att fundera på. Jag tycker inte att det traditionella perspektivet om utsläppen inom ett land är irrelevant, jag tycker att det globala perspektivet känns mycket viktigt. Vi måste titta på hur vår konsumtion påverkar utsläpp på andra håll i världen – speciellt i en värld där saker och ting produceras och konsumeras på väldigt olika håll. Det är en trend som kommer att fortsätta framöver, och då kan man fundera på om det traditionella, nationsbaserade sättet att räkna på växthusgaser verkligen räcker, säger Annika Carlsson-Kanyama.

I dag släpper en genomsnittlig person i Sverige ut sex ton koldioxid per år, vilket svenska politiker tenderar att skryta om. Genom att använda både svensk utsläppsdata och internationell statistik har rapportförfattarna kommit fram till fyra olika uppskattningar på nivåerna för Sveriges verkliga utsläpp. Spannet ligger mellan ett minimum på totalt 57 miljoner ton koldioxid på ett år, och 109 miljoner ton koldioxid. Eller för en genomsnittsperson: upp till dubbelt så mycket koldioxid, tolv ton per år.
– Om vi räknar med den internationella statistik som vi har i dag – det är ändå den källa vi har att tillgå för sådana här studier – så blir våra utsläpp helt enkelt dubbelt så stora. Men vi kan inte vara riktigt säkra, kanske är den högsta skattningen av de fyra för hög. Å andra sidan är den lägsta skattningen alldeles för låg. Det är möjligt att vi kommer att ha mer underlag längre fram för att få en mer exakt siffra, säger Annika Carlsson-Kanyama.

Förutom utsläppen från själva produktionen räknas även transporten av varor med. Samtidigt har motsvarande utsläpp för Sveriges export räknats bort.
– Vi har tagit bort de koldioxidutsläpp som härrör ur det vi exporterar, ur de varor som tillverkas i Sverige men konsumeras någon annanstans. Det är alltså summan av utsläppen i Sverige som inte har med exporten att göra plus alla utsläpp som sker i hela världen för det vi konsumerar. Det skiljer sig ganska radikalt hur mycket utsläpp det blir av att producera olika typer av material i olika delar av världen. Det beror på hur effektiv produktionen är och vilka bränslen som man använder – i Kina används till exempel mycket kol, som ju släpper ut mest koldioxid av alla bränslen. Kol brukas mindre här. Vi har en jämförelsevis koldioxideffektiv produktion i Sverige och i många delar av världen är den mindre effektiv och därför blir utsläppen större om man producerar saker någon annanstans.

Hela 70 procent av Sveriges import är från EU, som enligt Annika Carlsson-Kanyama också skulle kunna koldioxidspåras bakåt. Men även Kina, Ryssland och Norge är stora handelspartner med Sverige. Med denna metod följer man en vara från produktionen till konsumtionen, vilket leder till slutsatsen att de privata hushållen i Sverige står för 87–89 procent av koldioxidutsläppen, medan den offentliga sektorn står för resten.
– Vi tittar både på hur mycket hushållen släpper ut direkt – om man köper bensin och använder el. Men sedan räknar vi också in utsläppen för de varor man konsumerar och går hela vägen bakåt i produktionskedjan, säger Carlsson- Kanyama.

Genom denna forskning kan man också tydligare se hos vilka länder ansvaret för vissa utsläpp ligger.
– Kina kanske konsumerar mycket importvaror, men Kina är framför allt en exportör med ett stort handelsöverskott. Med vårt sätt att räkna minskar Kinas utsläpp och ansvaret faller helt enkelt på rika människor.

Det sägs ofta att Kinas ekonomi växer så snabbt och att deras utsläpp måste minskas i första hand.
– Ja, Kina växer så mycket delvis för att de producerar mycket saker som exporteras och konsumeras av andra. Det är klart att de har ett ansvar för sina utsläpp, men frågan är vilket ansvar vi har för de utsläpp som vi orsakar där. Det är någonting som vi inte pratar om så ofta.

Karin Klingspor, avdelningsdirektör på Naturvårdsverket, menar att man beställde rapporten för att få en helhetsbild:
– Sverige importerar rätt mycket varor från andra länder. Vi ville se ifall man kunde få bättre beskrivning av Sveriges produktion i andra länder. I vanliga fall, när man räknar utsläpp, tittar man bara på det som produceras och konsumeras här.

Hon säger att det är en intressant rapport, men att det inte är så lätt att påverka utsläpp som sker i andra länder och att det inte går att flytta tillbaka produktionen till Sverige. Men varken Naturvårdsverket eller andra myndigheter har hört av sig till forskarna.
– Jag vet inte på vilket sätt vi kommer att ta upp just den här rapporten, men vi planerar att ha ett seminarium för dem som är intresserade av frågan. Det vi också gör för tillfället är att ta fram en fördjupad utvärdering för de svenska miljökvalitetsmålen som vi överlämnar till regeringen i slutet av november, säger Karin Klingspor.

Annika Carlsson-Kanyama skulle vilja forska mer i ämnet och försöka komma fram till mer förlitliga siffror, men än så länge är det ingen som visat intresse att finansiera sådan forskning.
– Det skulle vara jätteintressant att titta på vilka osäkerheter som finns i de här tolv tonnen.

Även Världsnaturfonden, WWF, gav ut en liknande rapport tidigare i år. Med hjälp av Global Footprint Network kommer rapporten fram till att importen från Kina och Indien till Sverige innebär 4,7 miljoner ton koldioxid, vilket motsvarar nio procent av Sveriges totala utsläpp. Rapporten uppmanar regeringen att agera och hjälpa länder som Kina och Indien med bland annat effektivare produktionssätt. Dennis Pamlin, klimathandläggare på WWF och en av rapportens författare, säger i en intervju med Aftonbladet att det är vi i västvärlden som har flyttat vår smutsiga produktion till Kina och uppmanar den svenska regeringen att inte skylla ifrån sig.

Tillsammans med Annika Carlsson-Kanyama har Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet, precis kommit med antologin Konsumera mera – dyrköpt lycka. Han menar att vi har ett stort ansvar för de utsläpp som orsakas på grund av att våra produkter produceras i ett annat land.
– Vi har en tendens att förskjuta de mest miljöbelastande produktionerna till fattiga länder. Våra tunga industrier har vi flyttat till låglöneländer och vi är delaktiga i deras marknad. De producerar för oss – Europa och USA – och därför har vi ett delansvar i utsläppen som sker hos dem.

Enligt Alf Hornborg kan vi inte längre tänka att vi lever i avskilda nationer, i synnerhet inte med tanke på den globala uppvärmningen. Han ser en motsättning mellan världens rika och fattiga länder.
– I dag lever vi i ett enda världssamhälle och inte i avskilda nationer. Vi är den globala överklassen som lägger över problemet på den globala underklassen. Det krävs att vi genomgår en strukturell förändring och slutar lägga ansvaret på den enskilde konsumenten. Det här är ett globalt problem. Det handlar inte om att byta en glödlampa hit eller dit.
Alf Hornborg gör jämförelsen med fackföreningsrörelsens kamp i Sverige på 1960- och 70-talet:
– Man gick inte till Östermalmstanterna och sa: ”kan ni inte vara lite snälla och ge lite av era pengar till arbetarna”, utan det krävdes strukturella förändringar och politiska beslut för att jämna ut klassklyftorna. I dag handlar det om stora klyftor mellan nationerna och en horribel orättvisa som existerar. Vad vi behöver är en global solidaritetspolitik, men de nationella politikerna gör ju inget åt saken.

Under presskonferenser började journalister skruva på sig när Hornborg och Carlsson-Kanyama talade om att vi gemensamt måste skära ner i vår konsumtion.
– Det är inte populärt att prata om att skära ner vår konsumtion. Men vi kommer inte självmant att göra det, det kommer att komma utifrån och underifrån och vi kommer att utmanas. När det står fem miljarder människor på andra sidan muren kommer förändringarna att ske mot vår vilja, säger Alf Hornborg.
Hornborg vill inte vara en domedagsprofet, men menar att det är så här förändringar kommit till rent historiskt:
– Det är när konflikter och motsättningar sätts på sin spets som förändringar sker. Världen kommer att möbleras om inom en snar framtid – det tror jag.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 39/2007

Annonser
Posted in: Klimat, Reportage