Möte med Rachel Corrie

Posted on 28 november, 2007

0


ARBETAREN | När rättigheterna till pjäsen Mitt namn är Rachel Corrie släpptes tidigare i år var det många som ville sätta upp den. Pjäsen har redan haft premiär på Göteborgs stadsteater. På Stockholms stadsteater är det regissören Nina Wester och skådespelaren Frida Hallgren som är i full gång med repetitionerna inför premiären den 8 december. Arbetaren fick kika in.

Jag kommer inte ihåg själva dagen, söndagen den 16 mars 2003. Men jag kommer ihåg dagen efter. Skriva debattartikel, ringa pressen, fixa lokal för presskonferensen, mobilisera så många som möjligt till demonstrationen, skriva tal, kontakta Stefan, Rachels pojkvän, han måste ju vara med på presskonferensen och demonstrationen; ”Rachel Corrie vår martyr – vi är inte de som flyr”, ropade vi. Stefan var en av dem som blev pepparsprejad på Strandvägen nedanför den israeliska ambassaden. Jag kommer inte ihåg min sorg, men min ilska.

Det var dagen efter att ISM-aktivisten Rachel Corrie hade dödats av den israeliska armén. I Rafah, den sydligaste staden i Gaza, precis på gränsen till Egypten, stod hon med megafon i handen och en synlig orange väst framför ett palestinskt hus som skulle rivas. Bulldozerföraren bestämde sig för att köra framåt, över henne och tillbaka.

Fyra och ett halvt år senare sitter jag på Stockholms stadsteaters scen Bryggan. I den mörka, kala lokalen finns jag, fotografen, sufflösen, regissören Nina Wester och Frida Hallgren som Rachel Corrie på scen. Jag får se repetitionen av scenen när Rachel kommer till Palestina. Jag hör Frida Hallgren uttala Rachels egna ord om situationen i Gaza, om hur hon hjälpte till vid vattenreningsverket, hur de palestinska pojkarna tafsar henne i baken och slänger saker på henne. Hur hon hör bomberna, och den oändliga nattliga beskjutningen, hur hon sitter i doktor Samirs trädgård vid buffertzonen längst bort i Rafah på de vita plaststolarna och undrar när barnen i Gaza ska få se havet, medan doktor Samir högt frågar sig hur länge hans hus får stå kvar.

För varje replik blir jag mer rörd och tårarna faller till slut. Men jag är inte ensam.
– Vi har gjort den här scenen fyra gånger i dag och gråtit varenda gång, säger regissören Nina Wester medan hon drar tröjärmen över sin kind.

Pjäsen är en monolog, bestående av Rachel Corries dagboksanteckningar och mejl hem från Palestina. Den sattes ihop av Katharine Viner och Alan Rickman, som också var den förste som satte upp pjäsen i London två år efter Rachels död. När den senare samma år skulle sättas upp i New York ställde teatern i sista stund in pjäsen – biljetterna hade redan tryckts – efter påtryckningar från proisraeliska grupper. De brittiska producenterna och många andra har tolkat det som censur. Till slut, för drygt ett år sedan, kunde pjäsen sättas upp i New York.
I Sverige har det inte varit några problem, enligt Nina Wester.
– Det står hur mycket som helst på nätet om Rachel och jag ville egentligen ha med mer text för att kunna belysa USA:s utrikespolitik, men har inte fått det, fastän jag kontaktat förlaget flera gånger.

Vad vill säga du med pjäsen? Handlar det om Palestina- och Israelkonflikten?
– Man kommer inte ifrån att det handlar om konflikten, men jag har ändrat mig i processen. Det som är intressant är hennes resa, hennes naivitet. Hur hon går från att vara barn till att bli vuxen och hur hon reser sig och gör motstånd och hittar sitt eget mod.

Nina Wester säger att det handlar om något allmängiltigt: att bli av med rädslan och säga stopp.

Frida Hallgren har arbetat som skådespelare sedan hon var elva år. Hon är mest känd för sin roll som Lena i Kay Pollaks film Så som i himmelen. Innan hon fick rollen som Rachel Corrie var hon trött på sitt yrke:
– Jag hade kommit hem från en lång resa och kände att jag ville göra någonting, men jag visste inte hur jag skulle kanalisera det. Och jag tror att många med mig känner den här hopplösheten. Jag tänkte ”varför håller jag på med mitt yrke?”. Men jag älskar teater och tycker att det är en bra uttrycksform. Och när jag pratade om mina funderingar med min chef föreslog han rollen som Rachel.
Hon säger att hon inte vill ta ställning till om det Rachel Corrie gjorde var bra eller inte, eller om hennes aktioner var det bästa sättet att hjälpa andra människor.
– Jag vill inte ta ställning, jag vill att så många som möjligt ska se pjäsen. Rachel pendlar och söker, det är jättespännande det som händer i henne. Jag vill genom frågeställningar få publiken att själv ta ställning.

För Nina Wester är det viktigt med politiskt teater.
– Teater för mig är en politisk handling, man måste våga stå upp för svåra frågor. Teatern ska enligt mig ligga lite före och vara ett forum där man kan mötas kring svåra frågor.
Men redan innan jag träffar dem på Kulturhuset nära teatern undrar jag varför varken hon eller Frida Hallgren har letat upp ISM-aktivister i Sverige under sin research.
– Ibland är det problematiskt att det är dokumentärt material, hennes egna ord, och det skulle vara minst lika problematiskt att prata med folk som kände henne. Jag och Frida måste göra vår egen resa och vår konstnärliga tolkning. Vi måste hitta Rachel i oss själva. Det är ett måste om folk som ser pjäsen ska känna sympati med henne.
– Jag har hittat henne under den senaste veckan, det har sjunkit ner i magen, säger Frida Hallgren.
– Det har verkligen varit absurt att se. Jag har läst manuset hundra gånger och gråtit, men det är sådan skillnad att se hur Rachel har växt fram i Frida. Rachel har blivit en karaktär, fyller Nina Wester i. En av de främsta uppgifterna har, menar hon, varit att inte göra Rachel till en ytlig schablon.
– Och vi har inte velat glorifiera henne, säger Frida Hallgren.

Med sin milda norska dialekt säger Nina Wester att hon känner igen sig i Rachel och kan identifiera sig med hennes position som en privilegierad västerlänning, framför en militärmakt finansierad av egna skattepengar:
– Jag känner skuld varje dag, det är jobbigt att bära. Men den egna skulden är inte konstruktiv, snarare tvärtom – den är destruktiv. Och vi måste prata om skulden och redovisa den. Jag vill inte göra Rachel till en martyr och hjältinna – att sätta andra människor på piedestal är ett lätt sätt att hantera sin egen skuld på, säger Nina Wester.

På väg från Stadsteatern känner jag att flera av mina frågor har besvarats, och jag längtar tills jag får se hela pjäsen. Personligen, och precis som Nina Wester, tycker jag inte att Rachel Corries blod var mer värt än de tusentals palestiniers som mördats under den andra intifadan, men historien om henne kan få människor i väst att komma närmare den palestinska erfarenheten.

Men jag är ändå lite orolig för gestaltningen av Rachel Corrie. Jag hade trots allt önskat att regissören och skådespelaren velat lära känna henne och hennes sammanhang närmare. Den Rachel som jag, indirekt, har lärt känna genom åren som ISM-aktivist, både i Sverige och i Palestina, är inte framför allt en sökande och prövande ung kvinna som söker svar. Jag tror att Rachel visste mycket väl vad hon gjorde. Hennes resa till Palestina handlade mer om konkret politiskt arbete än om en allmän process av mognad.

Fakta / International Solidarity Movement
* Rachel Corrie föddes 1979 i USA och åkte i januari 2003 till Palestina för organisationen International Solidarity Movement, ISM.
* Rörelsen bildades sommaren 2001. Idén var att västerlänningar skulle ge skydd och stöd till palestinierna under demonstrationer och fungera som vittnen vid israeliska aktioner och attacker. Aktivisterna jobbar främst på Västbanken och när det gick att komma in i Gaza arbetar de även där.
* Alla aktivister måste delta på en tvådagars träning där man lär sig mer om Palestinas historia, icke-våldsaktioner och om ISM:s uppbyggnad. ISM:s tre grundpelare är att rörelsen är palestinsk-ledd, man använder direkt aktion och icke-våld som metod och man jobbar alltid i grupp.
* ISM-Sverige bildades under maj 2002 och minst 600 svenskar har varit i Palestina från Sverige. I dag finns lokalgrupper i Malmö, Göteborg, Stockholm och Umeå. Exempel på andra länder som aktivister kommer från är USA, Storbritannien, Danmark, Spanien, Italien, Japan och Island.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 48/2007

Advertisements