Från Västbanken intet nytt

Posted on 13 augusti, 2008

0


ARBETAREN | De knappt fyra tusen invånarna i byn Jayyous på norra Västbanken var bland de första som fick uppleva livet bakom ”barriären”. 2003 ringade den israeliska armén in hela byn med stängsel och murar, och isolerade därmed 70 procent av Jayyous jordbruksmark och sju brunnar från byns bönder, som utgör 85 procent av Jayyous befolkning. Som om inte det var nog förstördes sex tusen olivträd i byn.

Invånarna inledde en lång kamp för att åter få tillträde till den mark som rättmätigt är deras. Så, för två veckor sedan, kom beslutet från den israeliska högsta domstolen: muren ska flyttas närmare gröna linjen – vapenstilleståndslinjen efter kriget 1948 – och expansionen för bosättningarna runt Jayyous ska stoppas. Det ska kanske ses som något positivt, rentav som en seger för byn som nu återfår en tredjedel av marken den förlorade när muren var färdigbyggd.

Men hur ser verkligheten ut? Är Israel, som många påstår, en demokrati byggd på mänskliga rättigheter, rättsäkerhet och laglydnad? Med andra ord: följs domarna?

Den första av liknande domar kom sommaren 2004. Då uttalade sig den israeliska högsta domstolen i anmärkningsvärt hårda ordalag om muren som byggdes genom åtta byar nordväst om Jerusalem: ”Den förkrossande skada som påtvingas den lokala befolkningen väger inte på långa vägar upp av barriärens fördelar … Separationsbarriären kränker befolkningens många fundamentala rättigheter”. Domstolen fortsatte med att muren skulle förhindra användningen av lokala vattenbrunnar och ”förhindra ett agrart sätt att leva”, och slog fast att alla bönder som hade fått sina marker och olivträd förstörda skulle få kompensation av den israeliska militären. Domen sågs som ett prejudikat av palestinierna. Själv befann jag mig den dag domen kom mitt i ett sprudlande firande i byn Biddu. Sedan dess har minst tio liknande domslut fattats för andra byar. Men vad har hänt? Flyttades muren i Bil’in? I Biddu? Beit Surik? Kharbata? Beit Liqya? Inte på ett enda ställe på Västbanken har militären agerat i enlighet med domarna.

I Biddu fick lokalbefolkningen till slut gå med på en kompromiss som var långt ifrån orginaldomen, med många dunums (1 dunum är 1000 kvadratmeter) förlust och utebliven kompensation. I Bil’in fortsätter protesterna vecka efter vecka och i Jayyous återstår att se om muren någonsin flyttas tillbaka de ynka meter som domstolen fastslagit.

Den första prejudicerade domen 2004 kom exakt nio dagar innan den internationella domstolen i Haag, ICJ, fällde sin dom över den av Israel uppförda apartheidmuren. Många spekulerade i om den var ett spel för gallerierna – om israelerna visade att de kan vara rara mot palestinierna skulle ICJ fälla en snäll dom och rädda Israels anseende. Men så blev inte fallet. ICJ olagligförklarade varenda millimeter mur och stängsel som byggs på ockuperad palestinsk mark. Men de stannade inte där: alla världens länder har enligt ICJ en skyldighet att se till att muren inte byggs, och att de redan byggda delarna rivs.

När murbygget nu fortsätter undrar man hur det kommer sig att EU i våras förlängde frihandelsavtalet med Israel. Så länge inte Israel ens förmår följa sina egna domstolsbeslut finns inga ursäkter. Landet ställer sig utanför alla rättsprinciper och måste behandlas därefter: med global bojkott.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 33/2008

Advertisements