Revolutionssången fick andra verser

Posted on 4 februari, 2009

0


ARBETAREN | Nästa vecka är det 30 år sedan den iranska revolutionen. Shora Esmailian förklarar hur det mest omfattande experimentet i arbetarkontroll som någonsin ägt rum i tredje världen uppstod – och föll.

Bistodoy-e bahman, bistodoy-e bahman
ruze az khod gozashtan, ruze aazaadi-ye maa , ruze nejaate mihan, ruze piruziye maa, ruze shekaste doshman
Bistodoy-e bahman, bistodoy-e bahman […]
Allah yaavare maast, Khomeyni rahbare mast

Tjugoandra bahman, tjugoandra bahman
dagen då vi offrar oss
vår frihets dag, dagen vi räddar landet
dagen vi segrar, dagen fienden besegras
Tjugoandra bahman, tjugoandra bahman
[…]
Gud är med oss, Khomeini är vår ledar

Uppradade på skolgården, i raka och ordnade led, efter morgongympan och rektorns tal via högtalaranläggningen var vi – revolutionens barn – tvungna att sjunga Revolutionssången. Varje år på samma dag: bistodoy-e bahman, 22 bahman, den 11 februari. Melodin har till denna dag inte lämnat mitt minne.

22 bahman 1357, eller den 11 februari 1979, var den dag då det iranska folket jublade, tog till gatorna och gladdes över att 2500 års monarki äntligen hade fallit. Den hade fallit på grund av dem: vanliga iraniers motstånd, uppoffringar och kamp. Och i synnerhet var det när arbetarklassen kastade sig in i revolutionen med hela sin kraft som den sista dolkstöten utdelades till shahens regim.

Utan någon egentlig historia eller erfarenhet började arbetarna, på våren 1978, försiktigt lägga ner verktygen. I årtionden hade alla försök att bilda oberoende fackföreningar krossats av shahen Mohammad Reza Pahlavi och dessförinnan hans far. I stället gav monarkin sitt godkännande till så kallade ”syndikat”, där arbetarnas representanter valdes av staten.
Under ett av alla besök, i december 1977, hyllade dåvarande amerikanske presidenten Jimmy Carter shahens hantering av upproriska arbetare och skålade in det nya året med de ökända orden: ”Tack vare shahens utmärkta styre är Iran en ö av stabilitet i en av de mest oroliga delarna av världen”.

Bara tolv månader senare skulle kungadömet stå i lågor.

I september 1978 började den gnista som antänts på fabriker runt om i landet några månader tidigare att sprida sig. Tiotusentals maskinverktygsarbetare i Tabriz, i nordvästra Iran, lämnade bandet och fabriken. Stålarbetare i Esfahan och oljearbetare i Ahwaz följde efter. Inom sex veckor anslöt sig arbetare från vatten- och elektricitetsverk, General Motors, Caterpillar, offentliga sektorn, posten, domstolar, banker, skolor och universitet – ja, till och med landets filmdubbare strejkade. En oktoberdag rapporterades 65 nya strejker, nästföljande dag 110 och så vidare. Det hände i ett land där strejker, så länge arbetarna kunde minnas, varit förbjudna.

Till en början reste arbetarna ekonomiska krav; ofta var det första gången på 25 år som de kunde ta chansen och kräva lönehöjning. Men ju längre tiden gick och ju fler arbetare som anslöt sig till strejkerna, desto starkare blev de politiska kraven. Under oktober 1978 drev stålarbetare i Esfahan ut shahens säkerhetstjänst, Savak, från fabriken, krävde upplösningen av de statliga syndikaten och avskedande av ”feodala” direktörer.
Generalstrejken var det sista slag som fick shahens ruttna regim att falla samman. Efter bistodoy-e bahman inleddes återgången till arbetet, men nu inträffade något som ingen räknat med. Vare sig fabriksägare, direktörer och arbetsgivare var på plats eller inte i fabrikerna och de övriga arbetsplatserna hände det nästan överallt: arbetarna tog över produktionen. Strejkkommittéerna upplöstes inte. De institutionaliserades och fick namnet shora, det persiska ordet för råd. I ett shora ingick alla arbetare. Rådet konstituerades genom stormöten där en styrelse valdes av mötesdeltagarna, en ”konstitution” arbetades fram och stora beslut togs. I sann demokratisk anda rapporterade styrelsen till stormötena, som kunde avsätta dem när som helst.

Under de kommande månaderna skulle Iran uppleva det mest omfattande experimentet i arbetarkontroll som någonsin ägt rum i tredje världen. Nyckeln till shoras framgång var att de kunde sparka och anställa vilka de ville. De tog över makten att leda och fördela arbetet.

Kommittéer tillsattes för att utreda vilka som hade kopplingar till den besegrade regimen – Savak-agenter, direktörer och förmän med kopplingar till shahen – som sedan ställdes inför ”proletära tribunaler” på stormötena. De som befanns skyldiga sparkades, medan de arbetare som hade sparkats under shahens tid av politiska skäl återanställdes.
Efter en tids organisering började shora ställa och verkställa andra krav än rent ekonomiska. Många råd såg som sin roll att höja allmänhetens medvetande i Iran. På Fanoos-fabriken i Teheran bildades underkommittéer som hade hand om allt från kulturella aktiviteter till ansvar för inkommande råvaror. I sin konstitution skrev arbetarna på Fanoos in att de skulle ”höja produktionen i samhällets intresse”, ”organisera fabriken så att beroendet [till avancerade ekonomier] bryts” och att säkerställa ”en rättvis utdelning av varorna över hela landet”.

På General Motors fabrik lade shora om produktionen från bilar till bussar; på Caterpillar skickades representanter till Genève för inköp av råvaror. Många shora erbjöd arbetare gratis luncher och resor till och från arbetet och satte igång läs- och skrivkurser. Kvinnliga arbetare började artikulera sina specifika krav, såsom dagis på fabriker. På Leyland-fabriken skrev rådet in sin högsta princip i shora-konstitutionen: ”Människor äger suveränitet över sina egna öden”.

Med den revolutionära vinden spreds shorakonceptet till andra delar av det iranska samhället. I en situation med pågående generalstrejker hjälptes alla åt att hitta bränsle och mat till sitt bostadskvarter, och shorarörelsen vidareutvecklades de kommande månaderna. På våren 1980 var staden Esfahan uppdelad i ett antal administrativa sektorer, varav 70 procent av dem styrdes av ett lokalt shora.

Rådsrörelsen var ett uttryck för den stämning som länge puttrat under ytan i Iran och som kokat över alla bräddar efter bistodoy-e bahman. Men shora, råden, var spontana, utan någon större samordning.

Att administrera en fabrik var en sak, att administrera ett helt land en annan.

Arbetarna försökte förvisso framhäva krav på att landet skulle styras enligt ”shoraism”, men tanken på ett federalt rådsstyre kom aldrig längre än till idéernas nivå (förutom i den nordliga provinsen Gilan). I stället var det en annan kraft som förverkligade sina principer för hur den nya staten skulle utformas: de mullor som var trogna Khomeini.
Till en början tolererade den islamiska republikens ledning landets alla shora. De hade inget val, eftersom shorarörelsen var samhällets nav, som drev produktionen och styrde arbetsplatserna. Men så småningom insåg Khomeini och hans kompanjoner att shora/råden utgjorde det kanske allra största hotet mot den nya ordningen.

Det var Khomeinis första premiärminister, Mehdi Bazargan, som skulle inleda repressionen mot shorarörelsen. Han, som var liberal, insåg tillsammans med islamisterna att det antingen var shora eller den nya statsmakten, stödd av det borgerliga bazaari-skiktet och mullorna, som skulle segra. Redan i maj 1979 skickade han ut pålitliga direktörer, ackompanjerade av specialstyrkor, för att ta över fabrikerna från shora.

Men det var inte förrän i november som shorarörelsen krossades. Khomeini tog chansen att upprätta shora-ye eslami, islamiska råd, i samband med ockupationen av den amerikanska ambassaden. De islamiska råden var inte en ny version av shora, utan organ för att upprätthålla islamiska värderingar på arbetsplatserna, ett vapen i mullornas händer som kontrollerade varenda steg arbetarna hädanefter skulle ta: en islamistisk version av shahens statliga syndikat.

Så var allt som ”vanligt” igen.

Varför kunde då inte arbetarklassen förvalta sina segrar? Var fanns ledarskapet med förankring i rådsrörelsen, som kunde stå emot Khomeinis manövrer?

Faktum är att den iranska revolutionen var den första i sitt slag efter 1945. Till skillnad från i Kina, Kuba, Nicaragua och alla de andra välkända revolutionerna i tredje världen var böndernas deltagande aldrig avgörande och den väpnade kampen steg in på scenen först i slutskedet. 1979 års revolution var urban, proletär, en av de mest folkliga i världshistorien. Andelen av befolkningen som deltog i revolutionära massaktioner var fem gånger högre än i den franska revolutionen och tio gånger högre än i den ryska.

Men trots sin i efterhand avgörande roll anslöt sig arbetarklassen sent till revolutionen. Den kom då att inordna sig i en redan utstakad hierarki. I brist på organisatorisk infrastruktur, fackföreningar, partier, karismatiska ledare eller förtrupper sällade sig en stor del av de iranska arbetarna till revolutionens de facto-ledare: Ayatollah Khomeini. I demonstrationer kunde arbetarna ena sekunden ropa ”Länge leve Khomeini!” och andra sekunden ”Arbetarstyre!”. Många lade ner sina arbeten i tron om att de, tillsammans med Khomeini, skulle kämpa för en demokratisk stat och att han – som lovat – skulle ta från de rika och ge till de fattiga.

Även den organiserade men splittrade partivänstern i Iran trodde på Khomeinis ord. Bara några månader innan han återvände till Iran, i november 1978, utlovade Khomeini: ”I Irans islamiska regering kommer media att ha yttrandefrihet att berätta om Irans alla verkligheter och händelser och folk kommer att ha friheten att bilda vilka politiska partier de vill”. Men huvudskälet till att delar av vänstern – som Tudeh och Fedaiyan-majoriteten – kom att samarbeta med Khomeini var den antiimperialism han stod för. I det avseendet sågs han som en hjälte.

Med facit i hand är det enkelt att döma ut den splittrade iranska vänstern och alla dess misstag under den iranska revolutionen.

Men man ska inte glömma att den politiska kraft som backade upp Ayatollah Khomeini redan i exilen, som från första stund inledde täta förbindelser med honom och slutligen satte sig i samma regering som han, inte var vänstern utan liberalerna. Däremot var det de radikala vänstergrupperna som till slut insåg vem Khomeini var och vad han stod för, drog upp i bergen i norra Iran och fortsatte den väpnade kampen mot den islamiska republiken av Iran, för det revolutionära arv som gick förlorat.

På 30-årsdagen av revolutionen kommer jag att nynna på bistodoy-e bahman. Men jag minns bara de första orden. Jag minns inte partiet där Gud är med oss och Khomeini vår ledare. Jag vill minnas dagen min morfar, tillsammans med tusentals andra, stormade polisstationerna runt om i Iran och kom hem med ett gevär och en keps tillhörande shahens polis. Och jag kommer att minnas varifrån jag har fått mitt namn.

Revolutionssången, som vi tvingades sjunga, är en gravsång. I graven ligger den folkliga resningen.

För vidare läsning se Iran on the Brink – Rising Workers & Threats of War av Andreas Malm & Shora Esmailian (Pluto Press/University of Michigan Press 2007).

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 6/2009

Annonser