Obama bör avväpna Israel om han vill skapa fred med Iran

NEWSMILL | Bland Mellanösterns länder finns redan en kärnvapenmakt – Israel. Om Obama menar allvar med sin fredstrevare bör han börja med att avväpna den. Det skriver Shora Esmailian, författare och specialist på Iran.

Jag har länge stått emot. När folk omkring mig föll som käglor för Barack Obama i sommarens och höstens amerikanska presidentsvalkampanj stod jag pall. När folk påtalade hans retorik, charmiga leende, jämställda fru och söta barn påminde jag dem, om och om igen, att det inte spelar någon roll om det är en vit eller svart person i Vita huset, om det är en knuten till oljeindustrin eller en jurist, en som haft allt serverat på silverfat eller en som fått hanka sig fram. Allt med argumentet att världspolitiska handlingar utförda av ledaren för världens starkaste nation inte hänger på graden av samvete eller empati denne besitter – utan snarare på en struktur, en världsordning och ett system som en ensam människa inte kan rucka på.

Inte ens när media försökte framställa Barack Obama som fredsduvan som inte skulle komma att fälla bomber över oskyldiga civila världen över köpte jag det. Även om Barack Obamas formuleringar var annorlunda än Hillary Clintons eller John McCains – som båda öppet hetsade mot Iran – blev det hela tydligt när nuvarande amerikanske presidenten talade inför den israeliska lobbygruppen Aipac. Där drog han sig inte för att säga att USA under hans ledning kommer att vidta ”åtgärder” mot Iran – om diplomatin skulle visa sig ”misslyckad”. Återigen: samma språk, snudd på samma formuleringar!

Men i dag – på självaste iranska nyåret, Norouz – veknade även jag för Barack Obama. För en sekund. Jag smälte av att höra den amerikanska presidenten uttala de tre orden Eid-eh shoma mobarak, gott nytt år.

Sedan flera år har jag följt det iranska folkets kamp mot den totalitära regim som styrt landet i nu 30 år. Jag har varit där, bland arbetaraktivister och kvinnoaktivister, mött dem i parker, gått på deras hemliga möten, blivit inbjuden i deras trånga hem och skrivit om deras kamp för yttrandefrihet, jämlikhet, mötes- och föreningsfrihet.

Särskilt har jag följt den kamp arbetarna har fört för fria fackföreningar, mot diktatur och utsugning. Efter flera års istid, men med en lång historia i bagaget, började arbetarrörelsen spira igen år 2004, nådde en ny kulmen åren 2005 och 2006 men slogs sedan ned av den islamiska republiken. Och det med förevändningen att arbetare, som kämpar för sina fri- och rättigheter, skulle vara Västs agenter.

Inte en enda gång har jag mött arbetare, kvinnor eller studenter som har varit för ett angrepp på landet de bor, lever och verkar i. Hittills har jag inte mött en iranier inne i Iran som säger att de är mot civil kärnkraft – eller att de inte skulle försvara sitt land, mot ett angrepp från främmande makter som USA och Israel. Med det sagt vittnar också aktivisterna om den hårdnade tiden: tiden efter reformismens fall i Iran, tiden då de konservativa vindarna dragit över Iran, tiden då spänningar med Väst återigen aktualiserats.

Landets ledning har inte skadats av de alltmer högljudda hot USA och Israel riktat mot Iran. Snarare tvärtom. Mullornas politiska makt vilar, alltsedan den 444 dagar långa ockupationen av den amerikanska ambassaden i Teheran, till största delen på antiimperialistisk kamp och retorik. Den legitimitet som de utvinner ur konfrontationen med USA kommer sig av att det iranska folket, eftersom erfarenheten av tyranniet under amerikanska marionettregimer sitter så djupt, säger nej till all utländsk inblandning.

Regimens antiimperialism och det tunga moln av krigshot som vilat över det stora landet i Mellanöstern, omringat av amerikanska baser, gjorde det möjligt för Mahmoud Ahmadinejad att vinna presidentvalet 2005. Det är just under krigshotets skugga som det har varit möjligt för regimen att driva en allt mer repressiv politik mot såväl organiserade som oorganiserade människor.

Arbetarrörelsen, som spred sig som löpeld över landet för bara några år sedan, har de senaste åren stagnerat i belägringsmentaliteten. Ledaren för bussförarnas militanta fackförening Mansour Osanloo, som i dag sitter i det ökända fängelset Evin, har tillsammans med många andra fackligt aktiva, kvinnoaktivister och dissidenter gång på gång blivit anklagade för att gå USA:s ärenden.

Och så, efter åtta mörka år, kommer nu ett helt annat slags utspel från Washington. Den här gången handlar det inte om att hota eller anklaga Iran för att vara en del av ondskans axelmakter. Den här gången räcker Barack Obama ut en hand – kanske en kluven sådan, men ändå en hand.

Vad Obama gör är en fin gest. Han är väl medveten om att USA lider av en förtroendekris i världen i allmänhet och hos människor i Mellanöstern i synnerhet. Han känner till dubbelmoralen i att tala om att sprida demokrati i världen samtidigt som man svälter ihjäl de som fritt valt fram en viss regering. Han känner till vilken hudfärg som dominerar bland de intagna och torterade i Guantánamo och Abu Ghraib och han känner till den vita fosfor som fortfarande bränner på palestinsk hud, mer än två månader efter angreppet på Gaza.

Han är också fullt medveten om vilka bakslag den amerikanska krigsmaskinen stått inför de senaste åtta åren, medveten om det irakiska motståndet mot de invaderande styrkorna, medveten om det libanesiska Hizbollahs motstånd mot Israels angrepp på landet sommaren 2006.

Även Obama är i behov av en nedtoning av krigshoten – just för att styrkeförhållandena i Mellanöstern förskjutits till USA:s nackdel och tvingat amerikanerna att backa från aggressiviteten. Krigen har skapat ett oöverblickbart motstånd.

Det är bara att hoppas att videohälsningens löften infrias. I slutändan är det Irans folk som kommer att vinna på en någorlunda normaliserad relation med USA. De – har det visat sig av 30 år erfarenhet – vinner inte på att leva under krigshot och de – har det visat sig under Shahdynastin – vinner inte på att ha en västvänlig marionettregim. Det alla demokratiska krafter i Iran vinner på är att bli lämnade i fred, så att de kan göra inre motstånd och omsider störta den diktatur som styr varenda yta av deras liv.

När krigshoten försvinner, försvinner också den islamiska republikens starkaste vapen mot den egna befolkningen.

Någon kanske skulle argumentera för att miljonärsmullorna i Iran skulle vinna på att sanktioner mot dem lyfts. Och ja, kortsiktigt skulle de – rent ekonomiskt – ha mycket att tjäna. Och den iranska regimen är inte dum, den kommer att försöka att använda Obamas tal till sin fördel, framhäva att den islamiska ståndaktigheten lönade sig i slutändan. Men i själva verket skakar regimen inombords, eftersom en av dess hörnpelare i 30 års tid har varit behovet av ett antiimperialistiskt försvar mot USA. Ryck bort den amerikanska aggressionen och hörnpelaren faller.

Fortsatta sanktioner, däremot, skadar inte mullorna. Så länge det finns olja att pumpa upp ur marken går det ingen nöd dem, trots frysta bankkonton runt om i världen.

Men man ska inte låta sig trollbindas av Obamas charmiga leende och effektiva retorik. För bara en vecka sedan bad Obama, med motiveringen att ”den iranska regeringens aktioner och politik går stick i stäv med USA:s intressen i regionen och utgör en fortsatt, sällsynt och extremt hot”, den amerikanska kongressen att förnya 15 år gamla sanktionerna mot Iran.

Han ler på videon, men håller kvar strypgreppet.

Det intressanta i detta läge är vilka krav USA nu ställer på Iran. Det kan inte vara rimligt att be ett land, som är så beroende av en olja som förr eller senare sinar, att sluta satsa på civil kärnkraft samtidigt som länder över hela världen – inklusive Sverige – bygger ut samma teknik. Och det kan inte vara rimligt att be Iran att öppna oljekranarna, obegränsat för världsmarknaden, eller att sätta som ultimatum att Iran normaliserar relationerna med Israel i samma stund som denna kärnvapenbestyckade nation urartar i riktning mot ren fascism.

Det är, trots allt, svårt att luta fullt ut på Obamas fagra ord. Det är svårt att lita på dem innan de droner som viner över människors huvuden i Pakistan, Afghanistan och Irak har försvunnit från himlen. Eller så länge USA:s närmsta allierade i regionen, staten Israel med den nya premiärministern Benjamin Netanyahu och den öppet rasistiske utrikesministern Avigdor Liberman, när som helst kan trycka på knappen och avfyra missiler mot Iran – ett krig som USA, vare sig de vill eller ej, inte kan undvika att bli inblandade i.

Vid närmare betraktande faller Obamas tal på en enda mening: ”USA vill att den islamiska republiken av Iran ska ta sin rättmätiga plats i församlingen av nationer. Ni har den rätten – men med det kommer verklig ansvarstagande som inte kan uppnås genom terror och vapen, utan genom fredliga aktioner som demonstrerar den sanna storheten av det iranska folket och civilisation”.

Är det någon som bör sluta med terror och vapen och i stället demonstrera storhet med fredliga aktioner är det – ja, ni vet vem.

Och bland Mellanösterns länder finns redan en kärnvapenmakt – Israel. Om Obama menar allvar med sin fredstrevare bör han börja med att avväpna den.

Shora Esmailian

Publicerad på Newsmill den 20 mars 2009.