Kolonialt uttåg från Durban II

ARBETAREN | USA vägrade att delta, likså Israel. EU valde att marschera ut i takt när Irans president Mahmoud Ahmadinejad kallade staten Israels regim för ”rasistisk”. Men det fanns de som satt kvar, som inte avfärdade FN:s andra konferens mot rasism i förväg och som arbetade fram ett slutdokument.

Tredje världens länder satt kvar under hela konferensen, som avslutades i Genève i förra veckan. Aldrig tidigare har en sådan hårddragen linje mellan vita länder och resten av världen skådats i internationella sammanhang. Ironiskt nog inträffade det på en global konferens med syfte att motarbeta rasism, i en tid där den ekonomiska krisen förstärkt rasism och främlingsfientlighet.

Australien och Kanada var, liksom USA och Israel, bland de länder som bojkottade konferensen redan i förväg – två länder som plågas av en inhemsk rasism mot den egna ursprungsbefolkningen. Tjeckien och Italien gick under konferensen, båda med en mer eller mindre institutionaliserad rasism mot sina romska minoriteter.

Men tredje världens länder kom till konferensen och stannade. För på samma sätt som Förintelsen är så känslig och central för europeisk historia är Palestinakonflikten avgörande för tredje världen, menade analytikern al-Jazeera Englishs expertkommentator Marwan Bishara när skandalen på toppmötet hade inträffat.

Det som fick de europeiska länderna att resa sig ur sina stolar och lämna salen var när Ahmadinejad beskrev Israel som en ”rasistisk stat”, grundad av länder i väst som därigenom gjorde ”en hel nation hemlös under förevändning av det judiska lidandet” och i ”kompensation för den förfärliga rasismen i Europa”.

Ahmadinejad visste att han med denna retorik skulle skapa kontrovers, och kanske till och med vinna röster i sommarens val i Iran. Den brittiska utrikesministern David Miliband kallade uttalande ”hatiskt”. Men som Seumas Milne, kolumnist och redaktör knuten till The Guardian, påpekar ser majoriteten i muslimska och arabiska länder och i den övriga tredje världen Israel som en rasistisk stat. Israel uppfattas som den sista utposten av europeisk kolonialism, byggd på etnisk rensning av ursprungsbefolkningen och ett lagsystem som garanterar judiska migranter medborgarskap, medan palestinier födda i området innan statens bildande inte är välkomna.
De länder som stannade kvar på mötet och applåderade har själva, mer eller mindre, lyckats befria sig från sina kolonialherrar och ser en palestinsk stat som en nyckel för att bekämpa rasismen i världen i dag.
Vissa länder frågar sig också hur väst hade agerat om den uttalat rasistiska, israeliska utrikesministern Avigdor Lieberman – som vill tvångsförflytta de palestinier som innehar israeliskt medborgarskap till grannländer eller låta dem stanna i utbyte mot en lojalitetsed – skulle ha stått i talarstolen. Västmakterna hade med stor sannolikhet stannat och applåderat artigt.

Och därför förlorar dessa länder, många av dem före detta kolonialmakter, sin trovärdighet inför världens ögon när de reagerar så starkt på att Israel kallas rasistiskt. Det kan vara ett sätt att förneka den egna, inhemska rasismen, menar Milne: ”De som bojkottade konferensen i Genève, som också nyligen stöttade Israels massaker i Gaza, förnekar den egna rasismen – och sin egen fortsatt tragiska roll i Mellanöstern”.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 18/2009