Iransk censur då och nu

ARBETAREN ZENIT | Ett 30-tal färgglada och handmålade affischer med olika typsnitt möter besökaren pågående Iranska filmaffischer – Populärkultur före revolutionen på Etnografiska museet i Stockholm.

En dimmig svartvit film rullar på väggen – det går att höra konversationerna, men det är svårt att urskilja detaljer i ansikten och kläder. Museet berättar för besökaren att affischerna och filmen är från den iranska populärfilmens ”gyllene epok” och att affischerna är ”minnesglimtar från en svunnen tid och ger en bild av Iran innan revolutionen 1979, en helt annan bild än den vi får via nyhetsrapporteringen från Teheran i dag”.

För om vi i dag ser kvinnor iförda slöja och chador från Iran så är det en helt annan bild dessa affischer ger. På en absolut majoritet av dem poserar halvnakna kvinnor med eller utan bh. På andra bärs avsvimmade kvinnor upp av starka män. Kvinnornas blickar är antingen frånvarande eller förföriska, och i stället för dagens slöjor får vi se svallande hår. Männen å sin sida är allvarliga och bekymrade med veck i pannan, eller också riktar de en lysten blick mot just den halvnakna kvinnan.

Utställningen är rolig, och även om en persisktalande person antagligen får ut mest av den är den att rekommendera. Problemet uppstår dock när affischer från en ”svunnen tid” ställs ut utan ett ord om den iranska filmindustrin, som blomstrat och fått ett enormt internationellt genomslag under de senaste 15 åren. Det är också problematiskt att inget berättas om den censur som regissörer och skådespelare verkade under på shahens tid: lika farligt som det är att visa en kvinna utan slöja i dagens filmer var att då nämna den störtade premiärministern Mossadeq eller något av alla de underjordiska kommunistiska och oppositionella partier som verkade i Iran. Besökaren får heller inte veta att ett återkommande tema i dåtidens populärfilmer var fattigdom och klassresor som karaktärer gjorde i filmerna. Kvinnans kropp, kläder och sexualitet står ofta i centrum när dagens Iran diskuteras i väst, och visst är det upprörande att se den islamiska republikens tvångslag om att kvinnor ska beslöja sig. Men det är också upprörande att se den exploatering av kvinnors kroppar som blir så tydlig när affischerna hänger bredvid varandra – särskilt när den framställs som ett gyllene ideal.

Själv väntar jag på premiären av Shirin Neshats film Kvinnor utan män, baserad på Shahrnush Parsipurs roman med samma namn. En film som varken hyllar dagens Iran eller shahens Iran, som sätter kvinnor främst på ett uppriktigt sätt och som visar hur patriarkatet antar nya former, oberoende av styre.
Iranska filmaffischer – Populärkultur före revolutionen 
Etnografiska museet i Stockholm
Visas till 21 feb 2010

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren Zenit nr 3/2010