Skräms till tystnad – Den iranska regimen kväver protesterna men allt fler organiserar sig

Posted on 17 februari, 2010

0


ARBETAREN | Den iranska regimen lyckades utmanövrera oppositionen och dess planer på massdemonstrationer på revolutionens 31-års- dag.
– De vann och vi förlorade. De besegrade oss. De samlade många människor, men detta betyder inte att de har besegrat oss för gott. Det är ett nederlag för tillfället, vi behöver tid att omorganisera, sade en demonstrant till nyhetsbyrån AP.

I flera veckors tid har den islamiska republiken av Iran haft två strategier för att skrämma oppositionella från att välla ut på gatorna på revolutionsdagen som inföll förra torsdagen, eller, enligt den iranska kalendern, 22 bahman: ren repression och konkurrerande styrkedemonstrationer. Sedan sommarens protester har visserligen repressionen ökat för varje gång den gröna rörelsen demonstrerat, men inför 22 bahman hade regimen under flera razzior arresterat oppositionella och utfärdat dödsdomar på löpande band. De två avrättningar som utfördes i januari tros också har påverkat hur många som vågade sig ut. Även internet- och mobiltelefontrafik var avstängda, såväl på själva revolutionsdagen som inför den. De videoklipp som kom ut under dagen tros ha gjort det med hjälp av satellittelefoner, rapporterar The Guardian.

Regimens intensiva uppmaningar till det iranska folket om att tåga för regimen på revolutionsdagen – utsända i sex rikstäckande tv-kanaler, 12 radiostationer bara i Teheran, provinsiella radio- och tv-kanaler och åtminstone 15 officiella tidningar – verkade ha effekt. Att döma av rapportering och bilder från meydan-e Azadi (Frihetstorget) hade tiotusentals, kanske till och med hundratusentals människor samlats för att fira den officiella högtiden och lyssna på landets president Mahmoud Ahmadinejad. Iranska flaggor vajade i massor och al-Jazeera, som precis som övrig internationell media endast tilläts rapportera från just Azadi, talade med flera regimtrogna demonstranter. Enligt ögonvittnen hade också folk bussats in från andra delar av landet. Den gröna oppositionen, å sin sida, försökte under dagen stråla samman vid en samlingspunkt, men enligt Arbetarens källa var det omöjligt. Teheran var till bredden fyllt med poliser, uniformerade såväl som civilklädda, revolutionsgardister och Basiji, regimens volontärsmilis. Folkmassorna splittrades, men kunde ändå framföra krav på referendum och ropa slagord som ”Död åt Khamenei” och ”Död åt diktatorn”, enligt Arbetarens källa. Även i andra städer som Shiraz, Ahwaz och Esfahan rapporteras demonstrationer ha inträffat.

Det har varit svårt att få bekräftade uppgifter om antal gripanden eller dödade. Oppositionella hemsidor rapporterade dock att ayatolla Khomeinis barnbarn Zahra Eshraghi hölls gripen i några timmar för att sedan släppas, att oppositionsledarna Mehdi Karroubi och Mir Hossein Mousavi förhindrades att delta i demonstrationer och att Mousavis fru Zahara Rahnavard blev misshandlad.

Under söndagen publicerades också ett öppet brev till landets högste ledare Khamenei, skriven av Karroubis fru Fatemeh Karroubi, där hon berättade om hur hennes 37-årige son Ali misshandlats, torterats och hotats med dödsstraff efter att ha gripits i en moské.

22 bahman var en besvikelse för många i och utanför Iran. Det hade siats om att antiregim-protesterna på revolutionsdagen skulle bli de största sedan Ashura i slutet av december, då demonstrationerna ändrade karaktär och de gröna bokstavligen började slå tillbaka. Så blev inte fallet. Men regimens totala kontroll över huvudstaden och avsaknaden av referenser till landet inrikespolitiska situation i Ahmadinjeds tal är tecken på en osäker, impopulär och rädd regim. Med tanke på den senaste tidens än en gång upptrappade hot från väst, med anledning av Irans anrikning av uran, var det ett säkert populistiskt drag av presidenten att på revolutionsdagen utnämna Iran till en ”nukleär stat”.

Oppositionen befinner sig i ett kritiskt läge. Om den inte lyckas omorganisera för att bland annat anta nya former, om desillusionen sprider sig kan regimen mycket väl ha lyckats kväsa även denna resning. Men inte mycket tyder på det. Den organiserade arbetarrörelse som hittills varit försiktig med att öppet ansluta sig till oppositionen skickade nyligen en skrivelse till FN:s kommission för mänskliga rättigheter som i veckan träffades i Genève.

De tre undertecknande organisationerna – Bussarbetarfacket i Teheran och Humeh (i provinsen Lorestan), Sockerarbetarfacket Haft Tapeh i södra Iran och Iranska arbetares fria fackförening – kräver bland annat yttrandefrihet, ”rätten att bilda arbetarorganisationer”, ”jämlikhet mellan män och kvinnor på arbetsplatser och i andra aspekter av livet”, ”rätten att strejka, protestera och församlas”, ”bannlysning av barnarbete” och mycket mer. Att de organiserade arbetarna blir en livaktig del av protesterna är en förutsättning för rörelsens överlevnad och utveckling.

Samma dag som den amerikanska utrikesministern Hillary Clintons utspel om ytterligare sanktioner mot Iran skickade exilgruppen Irans Arbetarkommunistiska Parti ut kravet på att FN:s arbetsorganisation ILO utesluter Iran. ”En omedelbar begäran från det Iranska folket till omvärlden är”, enligt partiet, ”uteslutandet av den islamistiska regimen från alla internationella organisationer”. Men i själva verket kan detta krav, liksom USA:s hårdare press på Iran, fungera som en björntjänst för oppositionen – som själv hittills inte har ställt några bojkottkrav. Av historien att döma kommer fler att ställa sig bakom regimen om Iran nekas vad de flesta uppfattar som landets suveräna rätt att ha kärnkraft för fredliga syften. Åtdragna tumskruvar riskerar också att ena den i dag splittrade regimen. Den radikalisering som kan bevittnas i den gröna rörelsen skulle då troligen stanna av.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 7/2010

Annonser