Magnifikt om våldets Iran

ARBETAREN ZENIT | Sommaren 1953. Iran kokade. Precis som sommaren 2009. Då för demokrati och frihet. Nu för demokrati och frihet.

Bild- och videokonstnären Shirin Neshats debut Kvinnor utan män, med premiär på Folkets Bio den 5 mars, baseras på Shahrnush Parsipurs roman med samma namn. Filmen handlar om fyra kvinnor som alla på olika sätt lever under patriarkatets vinande piska. Men de lever inte i ett vakuum, utan i en av de mest dramatiska epokerna i Irans nutidshistoria: sommaren 1953, när utländska makter med USA i spetsen är på väg att avsätta den demokratiskt valde premiärministern Mohammad Mossadeq för att återinsätta shahen. En marionett som skulle komma att styra landet med järnhand i 25 år innan massorna reste sig igen.

För att fly undan olika utslag av patriarkalt förtryck går de fyra kvinnorna – Munis, Faezeh, Zarin och Fakhri – i exil i ett hus i utkanten av Teheran. Ett gammalt hus med stor och lummig trädgård, inbjudande och invaggande och full av liv som inger tröst. Den ödsliga lantvägen kvinnorna tar till exilen representerar den långa färd som så många iranier, inklusive regissören själv, tvingats avlägga för att komma till ett liv med ett visst mått av frihet – men ett liv som har ett högt pris i form av avståndet från hemlandet.

Vad som gör filmen till en klockren feministisk film, utan några som helst pekande fingrar eller påtvingad emancipation, är kvinnornas olika befrielseprocesser som Neshat berättar om genom de vackraste av bilder och kompositioner. Men också med det poetiska manuset, som tyvärr totalförstörs av en usel svensk översättning. Vi får bevittna Munis frigörelse genom kommunismen och den politiska kampen (i en scen skymtar till och med Karl Marx förbi), Faezeh frigör sig genom den styrka systerskapet ger henne och Zarin genom döden. Samtidigt som hennes död också är en smärtsam påminnelse om att patriarkatet dagligen mördar kvinnor.

Kvinnor utan män är en av de bästa iranska filmerna producerade under de senaste 30 åren, om inte den absolut bästa. Det är en magnifikt vacker film som tar upp ett av nutidens sorgligaste och mest motbjudande historiska skeenden. 1950-talets Iran och förtrycket då, både inifrån och utifrån, behöver berättas om. Samtidigt är det skönt att slippa ännu en film om den islamiska republiken, ty Neshat lyfter blicken för att se vart dagens förtryck har sina rötter:
– Jag kan bara hoppas att min film kan vara ett litet bidrag till berättelsen om Irans nutidshistoria och påminna om en nation som tvingades till tystnad 1953 av makter både inifrån och utifrån. Nu har den rest sig igen, har Shirin Neshat sagt om Kvinnor utan män.

Den kokande gryta som bevittnas i dag i Iran, och den som Neshat berättar om, kan spåras emellertid ännu längre tillbaka, drygt 100 år i historien, till den konstitutionella revolutionen 1906 då en folklig resning tvingade fram ett parlament och en rådsrörelse svepte över landet. Men inget är mer bekvämt än att få bekräfta sina fördomar. Sorgligt nog faller Folkets Bio i just den fällan när presentationsmaterialet säger att sommaren 1953 ”markerar den första och sista demokratiska perioden i Irans historia”.
Men då kan man trösta sig med Neshats egna ord i slutet om att filmen tillägnas alla som kämpat för demokrati och frihet ”från den konstitutionella revolutionen till den gröna rörelsen”.

Kvinnor utan män
Regi: Shirin Neshat

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren Zenit nr 9/2010