Doften av frihet – Efter 42 år i mörker ser Libyens folk äntligen ljuset

Posted on 21 juli, 2011

0


SYDSVENSKAN KULTUR | ”Vi har varit här så länge, kolla hur solbränd vår hud har blivit, det är inte fint”, säger Naima Bosir på frihetstorget i Benghazi. Hon och de andra kvinnorna, som alla är mellan 35 och 60 år, lägger skrattande armarna mot varandra och jämför solbrännan.

I mitten av frihetstorget svetsar några unga män på en ny scen. Kvinnorna som läser upp sin poesi och håller tal har hittills stått på några trappsteg, men nu vill de ha en ordentlig scen.
”Sedan revolutionen finns det mening med livet”, säger 37-åriga hemmafrun Slima Bokheys innan hon läser upp sina dikter med en melodi och takt som påminner om hiphop.

Vart jag än vänder mig om i Benghazi är det samma visa. Behovet att uttrycka sig är bottenlöst. Tidning efter tidning, radiostation efter radiostation poppar upp ur marken som svampar i en skogsdunge som äntligen fått regn. Stadens väggar är fyllda med graffiti, överallt finns människor som vill prata.

Bortom alla diskussioner om Natobomber, FN-resolutioner och förhandlingar pågår en reell förändring av samhället som i det befriade Libyens temporära högsäte. Den yttrandefrihet som nu blomstrar i Benghazi förefaller verkligen sakna gränser. Sedan revolutionen i februari säger människor att de för första gången upplever ”sann frihet” där de får säga vad de vill, känner, tänker och tycker.

”Det enda stället där du kunde kritisera Gaddafi innan revolutionen var i din närmaste familj, inte ens till dina mor- och farföräldrar kunde du säga vad du tyckte om regimen”, säger 20 årige Muhammed Salidi som nu har startat föreningen Vita händer i Benghazi, som bland annat har en skola där de lär barn revolutionens värderingar och kampsånger. Nu kan han tala ut om sina egna skolår, när han tvingades läsa Gaddafis ”Gröna bok” utan att få ställa kritiska frågor inför läraren.

Eftersom Gaddafidiktaturen är inte mindre än 42 år gammal är den unga generationen, av naturliga skäl, revolutionens största vinnare. Det är den som låter lagrade drömmar om att skriva artiklar, tala in i en mikrofon i en egenhändigt uppbyggd radiostudio eller läsa upp poesi som legat gömd långt in i garderoben i många år gå i uppfyllelse. Yttrandefrihetens explosion och blomstring är ingen slutseger i ett land som till stora delar ännu inte är befriat, men det är ett första steg mot ett nytt och demokratiskt samhälle. Ett första steg som inte ska underskattas efter 42 år i mörker och tystnad. Ett stort steg för det libyska folket, sett från dess horisont, som inte ska glömmas bort i diskussionerna om Natobomber, olja, imperialism och islamism.

Eller som den nyblivna reportern Iman, 28 år, uttrycker det: ”Det är inte bara folk i väst som vill ha demokrati och yttrandefrihet. Vi vill också ha det.”

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan 17 juli 2011.

Annonser