Gemensam sak mot Iraks kvinnor

ARBETAREN | Innan Gulfkriget 1991 hade kvinnorna i Irak kommit avsevärt längre än sina systrar i Mellanöstern. Irak hade de högsta siffrorna bland alla arabländer vad gällde andelen förvärvsarbetande och läskunniga kvinnor.

Baathpartiet var en gång i tiden influerat av socialistiska tankar om kvinnors rättigheter och under 1970-talet blev kvinnor och män nästintill jämlika inför lagen. Kvinnor fick fem månaders betald mammaledighet och tjänstledigt upp till fem år om de ville stanna hemma med sina barn. Ville de inte det fanns det dagis på alla stora arbetsplatser.
Så kom bakslaget. Först i och med sanktionerna som riktades mot Irak under 1990- talet. När arbetslösheten steg var det kvinnorna som först förlorade sina jobb.

Sedan dess har de inte kunnat resa sig igen – för hur reser man sig när man är hungrig eller sjuk, när det faller bomber på ens hus eller när ockupationssoldater patrullerar vägarna?
Det är lätt att skylla kvinnornas situation i dagens Irak på ockupanterna – gick någon på lögnen om att Bush ville befria de irakiska kvinnorna? Men ansvaret vilar inte bara på Bush & co utan också på de som på ett eller annat sätt kämpar mot ockupationen för att uppnå sina egna mål.

Det gäller både shiitiska Khomeini-wannabees, vars våtaste dröm är att omvandla Irak till ett Iran vid tiden för revolutionen, där kvinnan är värd hälften av mannen, och wahhabiter som inte bryr sig om de dödar civila irakier, vare sig det är barn, kvinnor eller arbetssökande. Båda grupperna är lika fientliga mot kvinnors rättigheter.
Varje gång jag läser eller hör om den nya irakiska regeringen och konstitutionen går det en rysning längs ryggraden. Det enda jag tänker är ”ett nytt Iran”, ett sådant Iran som jag växte upp i. Jag ryser inte när jag ser kvinnor bära slöja i Sverige, men när jag läser om de övergrepp kvinnor utsätts för i Basra i södra Irak för att inte ha burit slöja, kan jag inte mer än ställa mig bakom de irakiska arbetarkommunisternas slöjbränningskampanj.

Man kan knappast kalla Saddam Hussein för feminist, men under hans tid var inte lagarna i landet baserade på sharia.
Med den nya konstitutionen – som är baserad just på sharia och som ger makt åt mullorna att bestämma över alla familjeangelägen-heter – är kvinnorna i Irak ljusår från det kvinnorörelsen en gång lyckades med, ljusår från jämlikhet.
Och så finns det element som retar gallfeber på mig – nämligen kvinnor som VILL bli förtryckta, som en irakisk läkare jag läste om i The Guardian. I artikeln sa hon att mannen mycket väl kan slå sin kvinna om hon är olydig – bara han inte lämnar några spår på hennes kropp.

Så ser det ut när ännu ett land i Mellanöstern går i Irans fotspår.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 38/2005