Droger för att stå ut på ”helvetets botten” – I kärnkraftens skugga Del 2 av 2

Posted on 30 juni, 2006

0


ARBETAREN | De svarta droppar som smörjer världsekonomin kommer inte upp ur jorden av sig själva. Till det krävs oljearbetare. På världens största naturgasfält i Iran sliter arbetarna långa pass i ökenhet sol, övervakade av militär och på natten infösta i stallar inringade av taggtråd. Arbetaren publicerar ett utdrag ur en unik och skrämmande intervju med en av Assaluyehs 70000 arbetare.

I den oljerika provinsen Khuzestan i södra Iran ligger Assaluyeh. En gång i tiden var det en obetydlig håla vid kusten – i dag är det platsen för det största naturgasfältet i världen, South Pars. Assaluyeh har förvandlats till en industriell megazon där inga andra än utomstående är välkomna: regimen i Iran har lanserat zonen för utländska, icke- amerikanska investerare. En av de största entreprenörerna i zonen är det franska oljebolaget Total. Oljan och gasen som utvinns ur South Pars ska leda till jättelika exportintäkter för Iran; oljeministeriet uppskattar att fältet kommer att dra in elva miljarder dollar per år fram till 2030. Men fältet betraktas också av världens oljebransch som ett avgörande tillskott till de sinande resurserna.

Produktionen och bygget av megazonen i Assaluyeh, som står långt ifrån färdig, är igång 24 timmar om dygnet – här finns ingen tid att slösa och totalt är 70000 arbetare involverade.
Bland arbetarna i Iran är Assaluyeh känt som ett ställe där man kan tjäna pengar. Efter 24 dagars arbete i sträck kan en arbetare få närmare 2000 kronor i handen (Irans officiella minimilön är hälften). Men priset är högt: arbetsförhållandena är extremt svåra.

Det har varit svårt för journalister att besöka området, som är totalt militariserat och stängt, men i slutet av 2005 publicerade en av de iranska studenttidningarna, Bazr, en unik intervju med en anonym Assaluyeh-arbetare. Mannen berättar hur tusentals ingenjörer övervakar arbetet tillsammans med armén.

Bazr: Har arbetarna några hem?


Arbetaren: – Hem?! Vi lever i stallar. Det finns mer än hundra företag i området, varje företag har sitt eget läger med cirka 400 arbetare som är inringade med taggtråd. Alla baracker ligger ute i öknen, nära byggena. Vi bor tolv personer i ett rum, det finns inte ens plats för våra kläder. Alla bor tillsammans, gamla, unga, drogberoende. Många unga män våldtas, men ingen vågar säga någonting.
– Ingenjörer och den administrativa personalen har fina luftkonditionerade rum med max fyra personer i varje. De har egen restaurang – vi måste äta på våra rum.

Hur ser en arbetsdag ut?


– Klockan fem på morgonen ljuder sirenerna och direkt efteråt stängs generatorerna av. Man måste då lämna rummet omedelbart, det spelar ingen roll om man är sjuk, det blir för varmt att stanna kvar. Inom en timme måste vi vara klara, och föreställ dig: det finns tre till fyra toaletter på hundra arbetare. Eftersom vi har så lite tid delar vi upp arbetet mellan oss: någon kokar te, en annan går för att hämta brödet, en tredje för att hämta de 25 gram smör och ost som vi tilldelas. Brödet har inget näringsvärde, vi kallar det ”brödkopior”. Nästan alla är fortfarande hungriga efter frukosten, utom de gånger då någon just kommit tillbaka från en ledighet och tagit med sig riktigt bröd.

– Efter frukosten går ingenjörerna och tjänstemännen till sina luftkonditionerade rum, medan vi körs ut till byggzonen på pick-ups. Där finns massor av olika sysslor att utföra, som att gräva diken, köra bort jord, reparera bilar, köra truckar, svetsa ihop rör, lägga rören i dikena och så vidare. Vi börjar arbeta tio över sex och kör hårt fram till tolv. Då är det 50 grader varmt och en luftfuktighet på 60–70 procent, jag skojar inte! Om man låtit verktygen stå i solen kan man inte röra dem sedan, man bränner sig om man snuddar vid dem.

– Vi arbetar aldrig mindre än 10 timmar per dag, många gånger 12–15 timmar. Nattarbete förekommer också, till exempel kan man inte göra cement under dagens hetta. Om förmannen säger att någonting måste vara klart en viss tid spelar det ingen roll hur länge vi har arbetat, vi kan inte motsätta oss ordern. Vid sådana tillfällen kan det hända att vi arbetar 24 timmar i sträck.
– När vi kommer tillbaka till lägret är det oftast mörkt. Allt och alla är täckta med sand till den grad att det är svårt att känna igen ens sina rumskamrater. Vi ser ut som Lawrence av Arabien som kommit ut ur en sandstorm! Ingen har energi att duscha, och även om vi hade det så är vattnet salt och stängs av hela tiden. Dessutom är luften här otroligt förenad. På grund av gasföroreningen står våra liv på spel.
– En gång var tredje månad åker vi hem för att träffa våra familjer.

Hur står arbetarna ut under sådana omständigheter?

– Genom droger. Ägarna själva har gjort studier som visar att 60 till 70 procent av Assaluyehs arbetare är drogberoende. Droger delas ut som godis i lägren, så fort man kommer hit stöter man på någon som erbjuder droger. Vi befinner oss vid en av drogrutterna från pakistanska Baluchistan till Gulfstaterna och Shirazprovinsen. När drogkaravanerna passerar förbi ser vi hur de eskorteras av armén. Jag var helt chockad första kvällen i Assaluyeh: vart man än vänder sig ser man folk som röker opium, de sitter runt eldar utanför varje barack och värmer upp opiet på plåtar. Folk röker även under arbetets gång; en svetsare kan ta sig en pipa mellan rören. Vissa lägger hela sin lön på droger – de har dödat deras själ.
Afghaner, balucher och araber som arbetar har mycket sämre villkor än vi perser. De är daglönare, gör de hårdaste jobben och får sämre betalt. Afghaner och balucher får heller inte komma in i lägren – vissa perser säger att de är smutsiga och har loppor. Men vem av oss har inte loppor? Det händer ofta att slagsmål bryter ut mellan arbetare från olika etniska grupper. Ledningen ser till att vi förblir splittrade.

Har ni anställningskontrakt?


– Nej, vi tvingas acceptera vita kontrakt var tredje månad, vilket innebär att vi avsäger oss alla rättigheter. I realiteten rör det sig om muntliga kontrakt – de ger oss inte ens ett vitt papper att skriva under. Det finns inga försäkringar, inga sjukhus i närheten, inga regler för någonting. Ibland är lönen försenad flera månader i taget, och det är inte mycket vi kan göra åt det. De kan sparka oss genom att höja på ögonbrynet.

Hur är det med säkerheten på arbetsplatsen?


– Den är obefintlig. Man riskerar livet gen- om att arbeta i Assaluyeh. När ett kontrakterat företag anställer folk för att bygga en damm säger han rakt upp och ner: ”det här jobbet kommer att kräva 15–20 liv!”.

 

Fotnot: Intervjun ”Inja Assaluyeh ast: tah-e jahanam! Inja labkhandi bar labi nemibini!” (”Detta är Assaluyeh: helvetets botten! Här syns inga leenden!”) är publicerad i Bazr nr. 6, Aban 1384 (november 2005). Den kan läsas i sin helhet på http://www.bazr84.com.

Shora Esmailian (inledning och översättning)

Publicerad i Arbetaren nr 26/2006

Annonser