Ilskan pyr i Iran

Posted on 13 oktober, 2006

0


ARBETAREN | Många förvånades av Ahmadinejads jordskredsseger i Irans presidentval förra sommaren. Hans främsta konkurrent, miljonärsmullan Rafsanjani, var inte ens i närheten av presidentposten. Det som förde Ahmadinejad till makten var löftet att ge alla iranier bröd på bordet.

I väst är han känd nästan enbart som fundamentalist och antisemit, men för många iranier var ett viktigt skäl att rösta på Mahmoud Ahmadinejad hans löften om ekonomiska förbättringar för folkmajoriteten. Men löftena har inte infriats och nu växer missnöjet runt om i landet.
Många förvånades av Ahmadinejads jordskredsseger i Irans presidentval förra sommaren. Hans främsta konkurrent, miljonärsmullan Rafsanjani, var inte ens i närheten av presidentposten. Det som förde Ahmadinejad till makten var löftet att ge alla iranier bröd på bordet genom att ”lägga oljepengarna på folkets sofreh”, den traditionella matduken. Förhoppningar om att han skulle minska de stora klassklyftorna och städa i korruptionen i Iran var stora. Ett år senare håller den illusionen på att spricka.
Arbetarstrejker och protester har under de två senaste månaderna spridit sig snabbt i Iran. Den vanligaste anledningen till att arbetarna protesterar har länge varit uteblivna löner, och så är fallet även under den senaste tiden.

Mattfabriken Farsh-e Alborz ligger i hamnstaden Babolsar i provinsen Mazandaran i norra Iran. Enligt den iranska vänstergruppen Etehad-e-Chap stängdes fabriken för ett år sedan, och så mycket som nio månadslöner har hållits inne. För några månader sedan lovade stadens borgmästare att fabriken skulle öppnas och arbetarna få tillbaka sina jobb. När arbetarna nåddes av nyheten, som sändes ut på lokalteve, gick de till fabriken, men blev överfallna av säkerhetsvakter och arresterades. Några dagar senare samlades ännu fler arbetare utanför guvernörens kontor med sina familjer för att visa sitt missnöje med att löftet inte infriades. De blev omedelbart tårgasade, nedslagna och gripna.
Bussförarfacket på Sherkat-e Vahed, som själva strejkade tidigare i år, har uttryckt sin solidaritet med arbetarna på mattfabriken och uppmanat alla andra arbetarkollektiv i Iran att stödja deras kamp. Fortfarande har 50 bussförare inte fått tillbaka sina jobb, som de förlorade efter strejken. De 50 har försökt driva sina fall juridiskt, men arbetsministeriet i Teheran vägrar ta emot deras överklaganden förrän de offentligt ångrar sina fackliga aktiviteter.

Under samma period i september stoppade också arbetarna på Iran Khodro Diesel (fabrik som bland annat tillverkar bussar) löpande bandet och gick ut i en fyrtiodagars hungerstrejk när de fick veta att de skulle få motsvarande en veckas lönesänkning och att ledningen tänkte omvandla alla anställningsavtal till enmånadskontrakt. Hungerstrejken avbröts i och med att de uppnådde sina krav, uppger Iranian Workers’ Solidarity Network.
Även elektriker och metallarbetare på företaget Pars Tadbirfan i provinshuvudstaden Kermanshahr i västra Iran har strejkat mot uteblivna löner. Ordföranden för fackföreningen greps i sitt hem i samband med strejken och har blivit anklagad för att ha ”anordnat första maj-firande” i staden i år. Han har fått gå mot borgen, men måste infinna sig i domstol när han blir kallad.

Mönstret med systematiska gripanden av framstående fackliga aktivister fortsätter således, även sedan Ahmadinejad blivit president. Tidningen Rooz uppger att arbetarna på mattfabriken Farsh-e Alborz har skrivit ett brev till Ahmadinejad –publicerat på statliga ILNA (Iranian Labor News Agency) – där de frågar presidenten varför han inte tar hand om arbetarna och varför arbetesministern Jahromi inte införlivar löften Ahmadinejad gav under valkampanjen. Asia Times rapporterade nyligen om det växande missnöjet med Ahmadinejads inrikespolitik – däremot vinner han stora sympatier för sin linje i kärnkraftsfrågan – och citerade en anonym 67-årig pensionär: ”Hela min familj röstade på Ahmadinejad för att han lovade att förbättra våra liv. Han sade att han skulle bekämpa korruptionen och skapa jobb, och att oljepengarna tillhörde folket. Jag har inte sett några oljepengar i mitt hem, men jag har däremot tvingats handskas med stigande priser på alla matvaror.”

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 41/2006

Annonser
Posted in: Iran, Mellanöstern