Vilse i Teheran

ARBETAREN | Kulturprogrammet Kobra hade i veckan tema Iran. Det första reportaget handlade om Teherans bokmässa som är en av världens största. Shahla Lahiji, som i över 20 år arbetat som förläggare i censurens Iran, berättade att över tio miljoner människor besöker bokmässan – det är uppenbart att människor törstar efter litteratur i Iran.

Tittarna fick uppleva förläggarens svårigheter att få ut böcker efter att ha följt med henne till tryckeriet och tillståndsmyndigheten. Men för varje nytt inslag blev jag mer och mer frustrerad; hemlig fest som stoppas av moralpolisen, sminkade tjejer i norra Teheran som protesterar mot regimen genom att dra tillbaka slöjan och köpa Gucci-väskor, den utbredda parabolanvändningen fastän det är förbjudet. Rockstjärnan som talar flytande LA- engelska, lever på sina föräldrar och är så pårökt att han inte kan sluta fnissa när han ska förklara för reportern att det är förbjudet att sjunga kärlekssånger i Iran, och så vidare.

Hur kan svenska medier vara så besatta av den iranska övre medelklassen som inte får sjunga och klä sig som de vill? Hur många år till ska vi behöva se inslag efter inslag med samma inklippta bilder från norra Teheran – där en mycket liten klick av Irans 70 miljoner invånare bor?
När ska svenska medier rapportera om att arbetare döms till fem års fängelse och tre års intern exil för att de firade första maj? Hur länge ska svensk media masturbera över att iranier egentligen är som vi i väst, de får bara inte möjlighet att förändra sitt samhälle till en liberal demokrati?

På utrikessidorna kan du den här veckan bland annat läsa om att den iranska regimen har bestämt sig för att slänga ut alla afghaner ur landet – majoriteten av dem är papperslösa arbetare som ständigt råkar ut för arbetsolyckor.

Det finns en utbredd rasism mot afghaner i Iran och de arbetar ofta för nästan ingen lön alls på byggen där de vid ett flertal tillfällen har dött på grund av arbetsplatsolyckor.
Den här veckan har vi också ett reportage om arbetsolyckor. Varför drar inte svenska medier den parallellen: att svenska arbetare har mer gemensamt med iranska och afghanska arbetare än övre medelklassens iranska ungdomar, vars största problem är om föräldrarna betalar borgen när de blivit tagna på en hemlig fest.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 44/2006