Lite solidaritet, någon?

GAUDEAMUS | Kravaller i Argentina, ockupationer i Grekland, demonstrationer i Palestina och slagord som kan ge dödsstraff i Iran. Världens alla studenters motstånd är som ett smörgåsbord, det är bara att välja vilken kamp man vill följa lite närmare. Detta är också anledningen till att vi införde utrikessidor i Gadden.

Här, där vi sitter på Stockholms universitet, kanske vi inte kan förändra så mycket för de studenter runt om i världen som kämpar mot privatiseringar av universitet, avgifter på högre utbildning, rätten att komma till sitt universitet och för demokrati och yttrandefrihet. Men vi kan se dem. Vi kan höra dem. Och vi kan göra det lilla som står i vår makt att förmedla till dem att det är just det vi gör: vi ser och hör er och vi är beredda att visa vår solidaritet.

För om vi var i samma sits – om en pansarvagn full med soldater stod mellan tunnelbaneuppgången och Aula Magna, eller om universitetslärarna strejkade på grund av uteblivna löner, eller om privata företag styrde över Stockholms universitet och bestämde vad som var lönsamt att studera eller ej – då skulle vi önska att någon såg och hörde oss. Att någon skickade ett uppmuntrande brev som höjde vår stridsmoral och underlättade vår kamp.

Längst ner i Stockholms universitets studentkårs åsiktsdokument för 2007/2008 står: ”Kåren välkomnar internationell studentsolidaritet i kampen för en jämlik och jämställd värld. Utbildning ska vara tillgänglig för alla oavsett kön, klass, religion, etnicitet eller nationalitet samt frikopplad från arbetsmarknadsintressen.” Det står också att kåren får uttala sig i utrikespolitiska frågor som rör studenter. Därför är det märkligt att inga stöduttalanden hittills har getts till alla de studenter som under hösten kämpat för sina rättigheter – som för oss är självklara – från Argentina till Bangladesh.

Gadden skulle välkomna det.

Shora Esmailian

Publicerad i Gaudeamus nr 7/2007