Smak av frihet

Posted on 18 juni, 2009

0


AFTONBLADET | Shora Esmailian och Andreas Malm om varför Irans folk marscherar igen.

Euforin i rösten blåser oss i ansiktet som en fläkt på högvarv, genom telefonluren från ett Teheran där allting skruvas upp: andfådd berättar han om Demonstrationen, den jättelika, den unika, den första han gått i på trettio år och han snubblar över orden när han ska beskriva känslan. En människomassa fyllde gatorna i miljoner. Polismakten blåstes bort från trottoarerna, människorna tog sig fram som de ville och kom i alla sorter, från alla delar av staden, mest unga men också gamla som, liksom han, minns förra gången. I fem timmar var de i rörelse mot torget. Väl framme tog basiji-milisen sin hämnd, sprejade kulor över ett hörn av folkmassan och fällde kanske så många som sju till marken, men den överväldigande känslan den här dagen är ändå en eufori som aldrig vill släppa.

När smaken av frihet en dag bara finns där lämnar den inte munnen.

Starka känslor viner således genom massornas Iran i dessa dagar. Men vad vill de?

Den som tror att det här är en revolt mot iransk kärnkraft, för fred med Israel, mot det hemska islam, för rivna handelshinder, mot stöd till Hizbollah eller för utländska investeringar i oljesektorn hänger sig åt fantasier. De har odlats länge i väst, men det är inte sådant iranierna drömmer om. De väntar inte på att västliberala politiker av Birgitta Ohlssons snitt ska rida in på fler sanktioner eller andra interventioner och rädda dem.

I stället ska det här ses som ännu en pärla i det band av revolter som glimmar genom Irans moderna historia: 1906 års konstitutionella revolution, 1953 års oljenationalisering, 1979 års befrielse från shahen, mängder av smärre resningar däremellan och nu detta. Allting har i grunden handlat om samma sak: Iranierna vill styra sig själva, fritt från inblandning och dolsk manipulation om den så kommer utifrån eller inifrån.

Mycket talar för att fredagens presidentval verkligen manipulerades av den högsta statsledningen runt Ayatollah Khamenei. I vilken utsträckning, och om det räcker för att förklara Mahmoud Ahmadinejads seger, är oklart. Men när explosionen av misstankar nu mötts av järnhård repression, mörbultade studenter, förbjudna demonstrationer, släckta kommunikationskanaler och massaresteringar inklusive av reformsinnade mullor har tvivlet skingrats: det här är en strid om demokratin i Iran. Kravet på nyval tycks snabbt flyta över i krav på representation av folkviljan i hela statsapparaten, full yttrandefrihet, avveckling av de polisstyrkor som kan trakassera vem som helst utanför lagen.

Kan rörelsen också bli revolutionär? Kan den ställa frågan om den islamiska republikens själva existens? Kommer den att gå vidare, ut i något helt annat? I dagsläget tyder ingenting på det. Tvärtom åtnjuter republiken som sådan ett närmast totalt stöd från alla parter, åtminstone i ord, gester och symboler. Mir-Hossein Mousavi är själv en gammal revolutionär och trotjänare till ayatollan, liksom hans allierade Rafsanjani och Khatami. (Det är ungefär som om Bucharin, Zinovjev och Kamenev skulle ha lett en resning mot politbyrån år 1947.) I synnerhet Rafsanjanis närvaro i ledarskapet borgar för att denna rörelse inte kommer att spränga de högsta barriärerna: han är miljonärsmullan förkroppsligad, Irans rikaste man, en professionell intrigmakare som rör sig som en spindel i regimens osynliga maktnät.

När de revolterande massorna leds av figurer som Rafsanjani finns det skäl att frukta ett olyckligt slut. Han lär inte ha svårt att godta en kompromiss som räddar både hans och ayatollans ansikte genom smärre justeringar i maktfördelningen. Signaler om att ge upp skulle kunna få förödande effekter: miljoner unga förstagångsdemonstranter skulle lomma bort från gatorna, passiviserade för en generation framåt.

Men det finns tecken på en annan riktning. Redan nu har reformismen flugit ut ur sin ursprungliga klassbas, hos kulturarbetare och teknokrater i Teherans nordliga kvarter, och landat i bredare skikt över hela landet. Där väntar den stora styrkan. Om rörelsen skulle smälta samman med fackföreningarna vars aktivister har misshandlats, fängslats och torterats under hela Ahmadinejads presidentperiod skulle den kanalisera vidare ett socialt missnöje som ingen miljonärsmulla kan kontrollera eller stå emot.

Kanske har veckans stormvind i Iran definitivt slagit upp locket till Pandoras ask, där den islamiska republiken i trettio års tid har stängt in sitt folks outrotliga längtan efter självstyre.

Shora Esmailian och Andreas Malm

Publicerad på Aftonbladet Kultur 18 juni 2009.

 

Annonser