Syndabockar som vapen mot protester

Posted on 1 juli, 2009

0


ARBETAREN | Slagord som ”död åt diktatorn” och ”allahu akbar” har så gott som helt flyttat från gatorna upp till taken runt om i Iran. Inga massdemonstrationer syns längre till sedan regimens repression strypt protesterna.

Minst tjugo personer uppges, enligt officiella siffror, ha dödats under de senaste veckornas resning i Iran. Flera hundra personer har gripits, däribland så många journalister att Iran nu håller fler utövare av detta yrke fängslade än något annat land i världen. I förra veckan greps hela redaktionen för reformkandidaten Mir Hossein Mousavis tidning Kalame sabz. Den iranska regimen har också meddelat att den kommer att upprätta specialdomstolar för alla som har gripits. Fortfarande är det omöjligt att verifiera vart de gripna har förts och fruktan är stor för att regimen ska släppa lös oanad brutalitet mot fångarna.

Ett av de senaste gripandena riktades under helgen mot personal på den brittiska ambassaden i Teheran. Fem av de åtta gripna släpptes efter häftiga protester från Storbritannien. Den brittiska ambassaden, som ligger i hjärtat av centrala Teheran, stängde efter den islamiska revolutionen 1979 och öppnade inte förrän efter det att Iran-Irak kriget var över 1988. Då ändrade den islamiska republiken namnet på den stora gatan utanför byggnadskomplexet från Churchillgatan till Bobby Sandsgatan för att hedra den nordirländska motståndsmannen.

Den islamiska republiken har alltid haft ett ont öga till Storbritannien, då detta land har legat bakom sju decennier av infiltration, ockupation och statskupper på iranskt territorium.

Här har nu regimen på nytt funnit en lämplig måltavla för sin propaganda. Den brittiska ambassadpersonalen har anklagats för att ha legat bakom upproret. Ayatollah Khamenei, landets högsta ledare, har i dagarna kallat Storbritannien det ”mest ondskefulla landet”, medan utrikesminister Manouchehr Mottaki funderat öppet på att bryta alla kontakter med engelsmännen.

Det är föga förvånande att regimen gör sådana utspel. Alla resningar de senaste tio åren har regimen lyckats kväva genom att avfärda dem som utländska konspirationer, och under dånet av sådan propaganda har ljudet från batongerna och de skarpa skotten dämpats inför hemmaopinionen. Eftersom envigen mellan Iran och Storbritannien går så långt tillbaka vet regimen exakt vilka trummor den ska slå på för att väcka det iranska folkets patriotism.

För att få bort folk från gatorna har det iranska ledarskiktet ett behov av en syndabock – en ond yttre kraft som demonstranterna kan associeras till – och valet föll på Storbritannien. Att det inte blev USA kan bero på att president Barack Obama låg lågt så pass länge – dessutom har USA ingen ambassad i Iran som kan utpekas som konspirationernas näste. Mycket pekar nu på att resningen för denna gång är över. De som hade hoppats på en ny revolution i Iran kommer att få hoppas ett tag till, bland annat för att arbetarrörelsen är svag, utsatt och inte tillräckligt organiserad. Men också för att de demonstrerande folkmassorna – att döma av slagord, krav och handlande – i motsats till sina landsmän i bland annat Sverige inte har uttryckt någon önskan om att störta den islamiska republiken.

Men Iran är inte vad det var för några veckor sedan. Motsättningarna är uttalade som aldrig förr. Från denna stund tycks regimens enda sätt att umgås med de oppositionella vara genom repression – och det talar inte för långsiktig stabilitet.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 27/2009

 

Annonser