Borgarnas blinda fläck

Posted on 9 augusti, 2011

0


SYDSVENSKAN KULTUR | Kultur & Nöjen. Shora Esmailian förundras över hur ledarskribenter på svenska borgerliga tidningar väljer att bortse från miljöaspekten i sina förklaringar till den ­öst­afrikanska svältkatastrofen.

Genom torr och sandig öken och savann går de. De går inte i en, två eller tre dagar. I upp till en månad går de, genom det avlånga Afrikas horn, för att komma till flyktingläger i hopp om mat, vatten och vård. Många dör på vägen, barn som gamla, även boskap. Men de fortsätter att gå.

De gör det för att det inte har regnat.

På Afrikas horn pågår den värsta torkan sedan 1950-talet. Över tio miljoner människor är på flykt; en övervägande majoritet – åttio procent – av dem som kommer till flyktingläger som Daadab i norra Kenya är kvinnor och barn. FN proklamerade nyligen svältkatastrof och räknar med fyra hårt drabbade länder: Somalia, Kenya, Etiopien och Djibouti. Inte sedan 1984–85, då etiopiska barn med uppsvällda magar blev världsberömda, har kontinenten bevittnat en sådan omfattande svält.

Men kanske borde Afrika – detta stora land, så som det fortfarande ofta uppfattas – skylla sig självt? Det har under de senaste veckorna varit det entydiga budskapet från en rad svenska ledarsidor. Bistånd i form av mat från rika länder håller egentligen afrikaner nere genom att det ”minskar efterfrågan och därmed också incitamenten för produktion att utvecklas i mottagarländerna”, skriver Svenska Dagbladets Benjamin Katzeff Silberstein på ledarsidan den 21 juli. Om de bara ersatte bistånd med lite rejäl ”äganderätt och egendomsskydd” skulle Afrika kunna ta sig ur fattigdom och svält, i synnerhet om Robert Mugabe i Zimbabwe – som förövrigt ligger i södra delen av kontinenten – slutade stjäla böndernas land.

Expressens Niklas Elert, å andra sidan, ser al-Shabaab-milisen som största orsak till katastrofen eftersom den ”vägrade tills helt nyligen att ta emot bistånd”. Han spår ingen ljus framtid för Somalia, då en ny centralregering skulle innebära ”ännu en afrikansk ’vampyrstat’ som suger livet ur medborgarna.” (Expressen, 21 juli). Elert slår också fast att svält sällan beror ”på att det finns för lite mat – men mer ofta på politik.” Och gehör får han från Dagens Nyheters Petter Birgersson, som den 28 juli lägger skulden på ”korrupta regimer och samvetslösa gerillaorganisationer som hindrar både långsiktig livsmedelsförsörjning och kortsiktig nödhjälp.” Han är säker på att ”resurserna för att ge alla mat och drägliga levnadsvillkor finns” och att ”den utbredda matbristen aldrig skulle behöva uppstå” om bara de afrikanska makthavarna tog sitt förnuft till fånga.

På Afrikas horn, en mycket torr del av världen, är bönder och nomader sedan urminnes tider vana vid torka. Traditionellt har området haft klimatcykler över ungefär tio år: torkan har slagit till en gång per decennium. Befolkningen har därför haft för vana att bunkra upp både mat och boskap inför varje decenniums torrperiod. Sedan 2000-talet har Afrikas horn hittills drabbats av fyra stora torr perioder, och numera verkar de infinna sig varje år.

Det är en reell, markant förändring som har inträffat, en förändring som resulterar i att barnadödligheten i vissa delar av Somalia nu ligger på en nivå av sex av 10 000 barn per dag – en siffra tre gånger högre än vad FN:s barnfond klassificerar som humanitär katastrof. Förvisso bidrar interna konflikter, som den i Somalia, till att hjälporganisationer inte kommer fram till behövande människor. Men den förändring som boskapsskötarna vittnar om, och som vetenskapsanalfabeterna i svensk borgerlighet blundar för, stavas den globala uppvärmningen. Som forskare från US Geological Survey visade redan förra sommaren i tidskriften Climate Dynamics har uppvärmningen av den indiska oceanen medfört en drastisk minskning av nederbörden på Afrikas horn: just den torka som nu skördar så många offer.

Argumentet att mat aldrig är en bristvara håller inte i en varmare värld. Häromveckan visade forskare i tidskriften Science att sedan 1980 har majsskörden i världen minskat med 3,8 procent och veteskörden med 5,5 procent, som ett direkt resultat av den ökande koldioxidhalten i atmosfären. Allra känsligast för uppvärmningen är Afrikas jordbruk.

Ett helt annat sätt att förstå utvecklingen på Afrikas horn och andra delar av världens väderplågade periferi presenteras av den amerikanske stjärnreportern Christian Parenti. Långa resor genom jordens tropiker har resulterat i boken ”Tropic of Chaos – Climate Change and the New Geography of Violence” (Nation Books, 2011). Parenti ägnar hela fem kapitel åt problemen och torkan i Afrikas horn. Han står vid ett lik i nordvästra Kenya och finner att den döde, boskapsskötaren Ekaru Loruman, har skjutits av en medlem av en annan stam som konkurrerar om samma resurser. När torkan kommer oftare trängs boskapen ihop vid de vattendrag som återstår, och konflikten rycker närmare.

Parenti förnekar inte att ”misslyckade stater” och interna konflikter är viktiga orsaker till att katastrofer slår hårt i fattiga länder – tvärtom. Han ägnar stora delar av boken åt att berätta hur länder i periferin hamnat där de är i dag: de har varit koloniserade och befriat sig själva, de har varit brickor i spelet mellan stormakterna under kalla kriget, de har tvingats genomgå en nyliberal ekonomisk omvandling under IMF och Världsbankens hårda krav, samtidigt som USA i många fall intervenerat militärt. Alla dessa faktorer bidrar till vad Parenti kallar en ”katastrofal konvergens”, som gör det så svårt för vissa att hantera det största hotet mänskligheten står inför: klimatförändringar. Därför kan ett land som Somalia, söndertrasat av decennier av krig och utelämnat till nederbörd som vattenkälla, knäckas så lätt av ännu mer torka.

Uttrycket ”droppen som får bägaren att rinna över” kan inte vara mer passande för det som nu händer på Afrikas horn. Bägaren har redan runnit över, och i den globala uppvärmningens spår väntar bara fler torrperioder, störtfloder, översvämningar och andra extrema väderhändelser. Business-as-usual – ständigt ökande växthusgasutsläpp – har redan fördrivit hundratusentals människor från sina ursprungliga hem; miljontals kommer att vara på flykt i framtiden. Parenti kallar dem ”klimatmigranter”. Borgerliga svenska ledarskribenter och ledare för världens avancerade länder har inte upptäckt den globala uppvärmningseffekten, men till och med den amerikanska militären har förstått vad som sker och satsar nu på att täppa till hålen i gränsstängslet mot Latinamerika inför kommande strömmar av klimatflyktingar.

Shora Esmailian
frilansjournalist

Publicerad i Sydsvenskan den 9 augusti 2011.

Annonser