De hatade förorterna

Posted on 27 maj, 2013

0


tensta tunnelbanaFLAMMAN | Resursfördelning, bostadspolitik och socialpolitik måste upp på agendan igen konstaterar Johanna Langhorst i sin bok om förorten. Shora Esmailian har läst.

I Studio Ett (P1, 10/4) pratar en lärare om hur det är att vara den enda ”svennebananen” i klassen. Jag har just börjat läsa Johanna Langhorst nyutkomna bok Förortshat och spetsar öronen när det påpekas att läraren undervisar i en klass i förorten Husby. Hon berättar att Husby är en ”totalt segregerad förort” och poängterar hur viktigt det är att invånarna där ”blir integrerade”. Jag betvivlar inte att det är en engagerad lärare med gott hjärta som brinner för sina elever, men med Langhorst utmärkta analys av hur förorter framställs i media faller allt på plats efter dessa replikskiften:

Läraren: ”Jag säger till de [eleverna] att ni har en annan religion än vad vi har… än jag har. Ni har en annan kultur, ändå är ni så fantastiska”.

Programledaren: ”Vad är skillnaden mellan hemma och i skolan?”

Läraren: ”Det kan vara sådana saker som att ta i handen, titta fröken i ögonen varje morgon. Det gör vi här i Sverige. Man tar ett ordentligt handtag, ser fröken i ögonen. Det gör man. Om man vill ha ett bra jobb sen så måste man kunna trycka till med handen och visa att jag är en stark människa, kan mitt jobb och så där. Och sen att man duschar. Det är inget skamligt med en naken kropp. Att det är ohygieniskt att inte duscha. Självklart ska man duscha.”

Alltså: de kurder, somalier, eritreaner och araber som Lundberg talar om lär inte sina barn att ta i hand eller att duscha – det är hennes uppgift att göra det. För så ”gör vi här i Sverige”. Att lyssna på diskussioner om förorten blir aldrig densamma efter läsningen av Förortshat. Langhorst ger läsaren känsligare nerver och större förståelse.

Efter att i 17 år ha bott i Tensta tvingas Johanna Langhorsts familj att flytta. En av sönerna har rånas två gånger. Han mår dåligt, och trots att familjen egentligen vill bo kvar i Tensta – med sina körsbärsträd, rosbuskar, naturen, gångvägar där man inte behöver möta bilar, ekorren som hälsar på balkongen – flyttar de till Farsta. Langhorst vet vad hon talar om när hon skriver om Tensta och boken som börjar personligt växer först efterhand till en samhällsanalys.

Tidigt slår Langhorst fast att Stockholm är en av de hårdast segregerade städerna i Europa och berättar om den strukturella diskrimineringen i Sverige genom att presentera fakta. Mycket av bokens tyngd ligger just här, i faktadelar som effektivt blottlägger fördomar. Södermalm är en mycket farligare plats vad gäller kriminalitet än Tensta. Ekonomiska skillnader har ökat mellan barn med svensk respektive utländskt bakgrund; 31 procent av barnen i den senare kategorin lever i fattigdom jämfört med 6 procent av dem med svenska föräldrar. Du löper större risk att utsättas för diskriminering och kränkningar grad ju längre bort från Sverige du kommer.

Men det är inte bara ojämlikhetens politik som drabbar människor i förorter som Tensta. Langhorst nagelfar den roll media och journalister – som tenderar att bo på Södermalm i Stockholm – spelar i reproduktionen av bilden av förorten som ett växthus för kriminalitet. Hon vill undersöka om den är som den påstås vara och intervjuar poliser, fältarbetare och några av ”bråkstakarna”. Det visar sig att ytterst få individer – på grund av bland annat avsaknad av en fungerande ungdomsverksamhet – stått för de bilbränder som jämförts med förortskravallerna i Frankrike.

Det är befriande att läsa en så klarsynt analys av mediernas betydelse i att skapa ett rasifierat ramverk för hur förorten och dess invånare diskuteras. Ändå prisas journalister för jämnan för deras skildring av ”verkligheten”. Är det någon som borde prisas är det Langhorst som vrider på alla invanda mönster och formuleringar. Vilka är egentligen de segregerade? Tenstaborna som kommer från många olika länder eller Brommaborna där majoriteten är vit och rik? Hur kommer det sig att borgarklassen gärna använder betong i sina hus eftersom den är miljövänlig men spottar på betongen husen i förorterna är uppbyggda av? Varför heter det ”ungdomskravall” när det utspelar sig i Rosengård medan samma sorts incident i Nacka kallas ”slagsmål”? Vad är skälet till att bilbränder med höghus i bakgrunden kan bli löpsedelsvärdig medan ett utbrunnet bilvrak utanför en bondgård inte ens blir en notis?

Denna mörka bild som levereras dagligen, vårt ekonomiska system som får sin näring genom ojämlikhet, härskarklassens privilegier och Alliansens relativt nymyntade begrepp ”utanförsskapsområden”, påverkar förortsinvånarna negativt, slår Langhorst fast. Inte bara hos de ungdomar som inte känner igen sig i bilden av deras bostadsort, men också när det kommer till frågan om ansvar och skuld. Som en röd tråd genom hela boken – som dock hade behövt en hårdare redaktörshand för att minska upprepningar – visar Langhorst hur förortshatet håller kvar människor i fattigdom och förhindrar dem att bli jämlika med majoritetsbefolkningen. För hur skulle de kunna bli det när deras uppenbara existens, invid betongen, alltjämt utmålas som problematisk? Langhorst utmanande kärnfråga – för vissa mer provocerande än för andra – blir således: går det att inte vara rasist i ett så hårt segregerat samhälle som dagens Sverige?

Bättre tajming för boken kunde Langhorst in ha haft, efter drygt ett halvårs böljande rasistdiskussioner från Tintin till Reva och Omar Mustafa. Detta är inte främst en bok om förorten, utan en bok om rasism, vardaglig sådan såväl som strukturell, men också om ökande klasskillnader som får en rejäl skjuts från den politik som bedrivs från Rosenbad. ”Vill vi ha integration och jämlikhet måste vi börja diskutera resursfördelning, bostadspolitik och socialpolitik igen”, skriver Langhorst. Hennes bok är en utmärkt utgångspunkt för den diskussionen.

Shora Esmailian

Publicerad i Flamman nr 17/2013.

Annonser