Den andra kampen

Posted on 9 februari, 2014

0


Skärmavbild 2014-02-09 kl. 22.43.00SYDSVENSKAN KULTUR | Shora Esmailian träffar syrierna som flytt sitt land – men som fortsätter sin kamp i exil.

Bara någon timme har gått sedan hungerstrejken började. Än finns mycket energi till att måtta upp bokstäver på det gröna tyget, fixa klart plakaten och sprida budskapet på sociala medier.
– Vi kanske till och med får folk som arrangerar aktioner i Malaysia, säger 24-årige Salim Salamah entusiastiskt.

Det är den andra lördagen i januari och syriska aktivister har genom Facebook tagit initiativ till en internationell solidaritetsdag med Syrien. Över hundra städer har anslutit sig och många kommer att hungerstrejka till stöd för de miljoner syrier som lever under belägring. En av diktatorn Bashar al-Assads senaste strategier är att spärra av civila områden och förhindra att mat förs in: de som har stött rebellerna ska straffas.

Tälten och banderollerna spänns upp vid Triangeln i Malmö. Salim är aktiv i gruppen Malmö–Syrien Solidaritet som består av både svenska och syriska aktivister. När ljudanläggningen riggas uppstår diskussioner om det är okej att röka under en hungerstrejk: rökarna argumenterar för, icke-rökarna emot. Salim tar en bunt flygblad i handen och börjar dela ut dem. Kort text informerar om hungerstrejken och uppmanar till engagemang för Syrien. Några månader tidigare när jag talade med Salim hade han nästintill tappat allt hopp. I dag ler han, är försiktigt hoppfull och säger att han på nytt kan hissa den revolutionära fanan. Sedan några dagar har Fria syriska armén tagit upp kampen mot den ultraextrema islamistgruppen Isis (Islamiska staten i Syrien).
– Vi kan återigen säga att vi strider för frihet! Efter att ha befriat oss från al-Assad kommer vi inte acceptera att bli ockuperade av islamister.

Splittring – ideologisk såväl som geografisk – är diasporans förbannelse. Chilenare, iranier, palestinier och kurder hör till de exilgrupper som upplever den dagligen i sin kamp. Många, framför allt i första generationen, fastnar i stelnade ideologiska positioner, smågrupper som strider om den korrekta strategin, nostalgisk längtan till svunnen kamp. Yttrandefrihet och demokratiska rättigheter i det nya hemlandet ger möjlighet att ta strid utan att nödvändigtvis vara rädd för livet, men avståndet till det som lämnades kvar växer. Fenomenet är inget nytt; det har funnits så länge mänskliga spillror från krossade revolter har flutit i land långt borta. Så ter sig diasporans paradox. Något Salim vittnar om. Jag frågar om han visste att han skulle kämpa från exilen, om det var viktigt att lämna Syrien för att kunna kämpa vidare.
– Den viktigaste anledningen att lämna Syrien var att jag inte ville dö, därför lämnade jag Syrien. Det var ett högst personligt val, men ett svårt sådant, eftersom Syrien nu är nästan tömt på sina civila aktivister, säger Salim.

Salims flyktväg till Sverige gick genom Libanon. Före revolutionen hade han som halvpalestinier varit aktiv för bättre villkor för palestinska flyktingar, och det räckte för att han skulle klassas som ett säkerhetshot. Ett år återstod av juristutbildningen på universitetet i Damaskus när Salim bestämde sig för att fly. Nu finns hans föräldrar här och Salim har beslutat sig att låta sig intervjuas med sitt riktiga namn.
– Att alltid vara anonym ger en känsla av overklighet. Då och då är det viktigt att bryta denna rädsla – en rädsla som är djupt rotad i oss eftersom vi har levt i en diktatur hela vårt liv, säger Salim.

Förutom manifestationer och flygbladsutdelning är han initiativtagare till Syria Salon som anordnar filmvisningar och samtal. Att arbeta med medvetandehöjning ser Salim som en av sina viktigaste uppgifter.
– Att verka för Syrien får mig att känna mig mänsklig och även om bara tio personer lyssnar i dag räcker det för mig.

Andra har en dystrare bild av vilka möjligheter som finns att påverka härifrån.
– Det är svårt att vara aktiv från Sverige. Trots att jag får nyheter via sociala medier och spenderar timmar på Skype varje dag med vänner inne i Syrien så känner jag ändå att jag tappar kontakten med verkligheten på marken, säger Khitam.

Hon ser trött och sliten ut. Syrien rullar runt i huvudet hela dagarna. Flera familjemedlemmar är kvar i Damaskus, och därför väljer Khitam att prata under pseudonym. Hon kom till Sverige på ett stipendium för att plugga. Även hon hade blivit klassad som säkerhetshot av regimen på grund av sin aktivism både innan och under revolutionen; vid ett tillfälle greps hon av Assads män. Så fort terminen i Lund var över åkte hon till gränslandet mellan Turkiet och de befriade delarna av norra Syrien för att hjälpa de lokala råden med återuppbyggnad.
– Här i Sverige känner jag mig vilsen, det är svårt att vara långt borta. Den stora utmaningen är att veta sina begränsningar. Inne i Syrien har man andra resurser, annan makt till förändring. I diasporan är det helt annorlunda, säger Khitam.

Khitam har också samarbetat med svenska aktivister här i Malmö, och är tacksam över hur de har stöttat henne och kampen för ett fritt Syrien, men menar att deras tillvägagångssätt inte alltid fungerar.
– Det gör ont att medge detta och rikta kritik mot de fantastiska aktivisterna, men det går inte att applicera samma metoder på olika politiska frågor. Palestinafrågan skiljer sig från den syriska revolutionen. Det är en annan kamp, befinner sig i ett annat stadium, på en annan plats hos världssamfundet. När vi kallar till demonstration efter demonstration och visar upp bilder på döda barn finns risken att vi bara skapar en känsla av maktlöshet hos allmänheten. Om jag inte vet vad jag ska göra så blir jag van vid sådana bilder – till slut går jag bara min väg. Hur ska vi göra för att nå ut till dem som inte redan är på vår sida?

Men framför allt önskar Khitam att den syriska diasporan ska samarbeta och ena sig med en och samma röst för att på bästa sätt påverka politikerna i väst.
– På grund av det akuta läget i Syrien måste vi identifiera vilka steg som Sverige kan ta för att sätta press på världssamfundet, hur de ska kunna bojkotta Ryssland och Kina som stödjer al-Assad. Men också hur Sveriges inofficiella kanaler med den syriska regimen kan täppas till, argumenterar Khitam.

Så fort hon kan kommer hon att återvända till Syrien. Hon är ”rädd för att förlora banden för evigt”. Och hoppet?
– Utanför Syrien tenderar folk att börja tänka annorlunda, det märks när jag talar med exilsyrier i andra länder. Här ute finns mycket mindre hopp och entusiasm. Mitt hopp minskar också, men det är inte upp till mig, som lever tryggt och säkert här i Europa, att avgöra hur svår eller löftesrik situationen är. Jag måste försöka odla förhoppningar, om inte annat så för alla som kämpar inne i Syrien.

Aktivism är ändå några få förunnat. Både Salim och Khitam är unga, välutbildade syrier som inte har varit helt ekonomiskt utblottade. Dessutom pratar de flytande engelska. Delar av den syriska befolkningen – från samhällets alla klasser, religioner och etniska grupper – har aldrig stött revolutionen. Aktivism och kamp kräver att individer kommer ihop och agerar tillsammans. Långt ifrån alla vill det; några är traumatiserade av sina upplevelser.

Noura insisterar på att bjuda på dricka, tar fram flera glas och häller upp chockrosa hallondricka. Hon stänger dörren till uppehållsrummet på flyktingförläggningen i Hammenhög för att kunna prata i fred och är rädd för att avslöja sitt riktiga namn i tidningen. I bakgrunden står teven på utan ljud och två av Nouras döttrar smyger in under intervjun. De går i låg- och mellanstadiet, saknar Syrien, men är för blyga för att prata om det.
– Min enda dröm är att få tillbaka det Syrien vi hade innan. Med fred helt enkelt, men det känns långt bort. Syrien håller på att tyna bort, säger Noura som var hemmafru i Syrien.

Hon är 33 år och kom till Sverige efter att först ha flytt till Turkiet med sina barn och sin svärmor. Noura har inte mycket till övers för revolutionen, som hon aldrig har deltagit i.
– Jag ska inte ljuga: jag har varit emot den här revolutionen ända sedan den startade, men jag stödjer heller inte regimens korruption. Jag har inget emot om Assad är kvar vid makten, bara människors grundläggande behov tillgodoses. Hellre det än en revolution där folk dör på det här sättet.

Nouras ögonbryn kryper ihop och hon sjunker ihop i stolen. Berättar hur hon ständigt är orolig för sin familj i Syrien och hur hon rycker till varje gång ett syriskt nummer syns på mobilens display.
– Då tror jag att någon nära har blivit kidnappad eller dödad. Det är så tragiskt att följa nyheterna: här sitter jag och äter i säkerhet medan folk svälter ihjäl på grund av al-Assads belägring.

Till skillnad från många av de andra flyktingarna på förläggningen, som nyfiket tittar in genom glasrutorna, vet Noura att hon kommer att få stanna i Sverige. Migrationsverket beslutade i september förra året att alla asylsökande syrier ska få permanent uppehållstillstånd. Hon känner sig trygg i det och är lycklig över att hennes döttrar kommer att få en bra framtid här.
– Även om al-Assad skulle störtas i morgon kommer det ta många år innan Syrien är återuppbyggt och alla har kommit förbi de interna konflikterna. Det dröjer länge innan det blir ett tryggt land att leva i.

När Noura har lärt sig svenska kan hon tänka sig att arbeta med vad som helst, fast ”helst med något som har med matlagning att göra eftersom jag tycker om det”.
– Självklart ser jag min egen framtid här, inte bara mina barns. Och jag ser fram emot min egen utveckling som kvinna och ett eget arbete, en frihet jag inte hade i Damaskus.

Jag åkte själv till Syrien 2007. På tågresan passerade vi många länder, men inget var så kvävande i sin monolitiska diktatur som Syrien. Få vågade yppa sina åsikter om regimen, och det mest slående var Bashar al-Assads porträtt, som hängde överallt: en allseende ledare som blickade ner från butiksfönster, skyltar, hotellreceptioner. I efterhand förstår jag att han var som ett lock på en tryckkokare. I dag har Syrien sprängts i bitar och fragment av landet och människors liv spridits så långt bort som till Sverige, bortslitna från sitt sammanhang. Här får nu en ny generation flyktingar dela samma bitterljuva erfarenhet som många andra som stridit och förlorat, eller bara hamnat i kläm.

Exilen räddar liv, men urholkar själen.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 9 februari 2014.

 

Advertisements