Den egyptiska längtan efter ordning har en farlig sida

SYDSVENSKAN KULTUR | De en gång så högljudda slagorden i Egypten har tystnat, skriver Shora Esmailian.

”Varenda kvinna i Egypten är arg på Sisi. För att han redan är gift!”, utbrister turistguiden Leila fnissande medan hon ger en high-five till sin kollega Emmy. Vi sitter i skuggan nedanför en av Egyptens största turistattraktioner, den faraoniska drottningens Hatshepsuts tempel vid staden Luxor, och det är gapande tomt. Så ser det ut också i Karnak och Konungarnas dal. Och lyxfärjorna som brukade kryssa mellan Luxor och Aswan står parkerade, rad efter rad, längs med floden. Innan revolutionen kryllade det av turister här i södra Egypten, till den grad att arkeologer varnade för att de faraonska gravarna snart skulle vittra sönder på grund av alla svettångor de utsattes för.

Leila bär en rosa solhatt över sin svarta slöja och sippar på äppeljuicen. Några dagar tidigare har dödsdomarna mot nästan 700 anhängare av Muslimska brödraskapet förkunnats. Men Leila och Emmy vill bara prata om sin kärlek till Sisi, generalen som arrangerade kuppen mot förra presidenten Muhammed Mursi och som nu är en av två kandidater i presidentvalet i slutet av månaden, men den ende som kan vinna.

”Vi har inte haft jobb på flera år, turisterna tror på allt media säger om att det är farligt här och stannar hemma. Men när Sisi är president kommer vi att få säkerhet och då kommer turisterna tillbaka”, säger Leila förhoppningsfullt. Just där finns roten till Sisis kompakta folkliga stöd: längtan efter ordning, drömmen om en pålitlig källa till mat på bordet.

Under revolutionen 2011 löd slagordet ”bröd, frihet, social rättvisa”. I dag tycks bröd vara det enda människor tänker på. Men om de enklaste behoven eldade på missnöjet med staten för tre år sedan har de i dag förvandlats till de starkaste korten i regimens rockärm. Vi kan inte fortsätta med strejker och dagliga demonstrationer, se hur turister och investerare skräms bort – så predikar Sisi och hans anhängare oavbrutet. Hos Leila och Emmy och miljoner andra vanliga egyptier går budskapet hem.

Det är svårt att smälta den folkliga ordningsfetischism – ibland gränsande till ren fascism – som vuxit fram här i Egypten sedan militärkuppen förra sommaren. Repressionen är i de flesta avseenden värre än under Mubaraks styre. Armén har utfört den ena massakern efter den andra, gripit aktivister, stängt tv-kanaler och invaderat universitet, men de människomassor som riskerade livet för frihet 2011 sitter nu tysta framför tv:n eller sätter upp Sisis porträtt på bilar och i skyltfönster. Hans ansikte återfinns på varenda gata i Kairo; det går inte att ta miste på hans popularitet.

Kommer han att uppfylla förväntningarna? Till skillnad från sin chanslösa motståndare, nasseristen Hamdin Sabahi, som tagit fram ett 80-sidigt ekonomiskt manifest där han bland annat föreslår en utbyggnad av den offentliga sektorn, har Sisis kampanj meddelat att man inte kommer att uttala sig konkret i ekonomiska frågor för att ”inte väcka onödig debatt”. I intervjuer har dock kuppledaren slagit fast att egyptierna kommer att få ”dra åt bältet och dela på uppoffringar”. De måste uthärda stålbad för att få landet på fötter, och förbättringar kommer att kännas tidigast om två år. Det låter inte som något säkert recept för utbrett välstånd – snarare ett status quo i ett land som inte tål mer av samma misär. Kanske vaknar törsten efter frihet till liv igen om hungern efter bröd inte mättas.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan 23 maj 2014.