Vad är det egentligen för fel på Europa bortom Medelhavet?

SYDSVENSKAN KULTUR | ”Brunt välmående i norr, rött elände i söder” – Shora Esmailian ser två tendenser i EU-valet och tycker att också vänster måsta tänka igenom sin syn på fascismen.

Kanske hade PEN-Skåne och Publicistklubbens samtal ”Nationalistisk front mot ordens frihet?” på måndagskvällen handlat mer om det fria ordet om det inte hade varit för EU-valet. Efter en av de mörkaste nätterna i Europas nutidshistoria, med valresultat som gav segern till högerextrema partier i land efter land, fanns ett stort behov av att försöka förstå varifrån gräshoppssvärmen kommer.

Hög arbetslöshet, nedmontering av skyddsnäten, oroande utveckling för barnen, osäker framtid för ungdomen, rädsla för att jobben ska försvinna… Det är några av förklaringarna till att 25 procent av fransmännen lade sin röst på som Nationella Fronten, hävdade författaren och journalisten Bim Clinell. Situationen skiljer sig inte avsevärt från Ungern, där arbeten likaledes försvunnit och medborgarna dessutom besitter en känsla av att tillhöra den utstötta periferin, menade filmaren Csaba Czinkoczky. ”Vardagsrasismen i Ungern är ännu värre än marscherande Jobbik-ungdomar”, sade han, med hänvisning till det stövelfascistiska parti som slog socialisterna och kom tvåa i valet.

Analogin till 1930-talet tycks bara stämma alltför väl. Än en gång producerar ekonomisk depression politisk reaktion, lika säkert som träd ger skugga. Men bakom de svarta valrubrikerna döljer sig en komplexare verklighet. De länder som drabbats värst av den ekonomiska krisen, lider av högst arbetslöshet – i synnerhet bland ungdomar – och dessutom först kommer i kontakt med flyktingströmmarna över Medelhavet är, naturligtvis, Grekland, Italien, Spanien och Portugal. Men i just de länderna var det inte extremhögern som firade genombrott på söndagsnatten, utan vänstern. I Grekland vann radikala Syriza; i Italien center-vänster-alliansen; i Spanien och Portugal socialisterna, följda av framryckande koalitioner av gröna och kommunister. De länderna saknar inte precis traditioner av stövlar och uniformer.

Kris, konkurrens och kval i all ära, men söndagskvällens valresultat ställer de etablerade förklaringsmodellerna på huvudet. En linje skär genom Europa, någonstans längs Pyrenéerna och nedre Alperna, och skiljer två grova tendenser från varandra: brunt välmående i norr, rött elände i söder. Då måste även vänstern tänka över sin klassiska fascismanalys. Vad är det egentligen för fel på Europa bortom Medelhavet? Efter parlamentsvalet borde tusen samtal ta fart och, utan dogmer, söka svar på vilka krafter det egentligen är som rör sig.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan 27 maj 2014.