Kamrat maskin

Posted on 30 april, 2015

0


kamrat maskinSYDSVENSKAN KULTUR | Den andra maskinåldern skulle kunna leda till förverkligandet av vänsterns dröm om arbetstidsförkortning, skriver Shora Esmailian.

Näringslivet har fått en ny fetisch: roboten. Den är smidig, lydig, stum och pålitlig. Den kräver inte dräglig arbetsmiljö eller högre löner, saktar inte ner tempot och behöver inga toa-pauser. Den sägs befria arbetaren från monotona, repetitiva och tunga uppgifter och förkroppsligar den teknik som ska ”ge oss större valmöjligheter och till och med större frihet”, som Erik Brynjolfsson och Andrew McAfee predikar i ”Den andra maskinåldern”. Ångmaskinen förde oss in i den industriella revolutionen; nu är det datorer och robotar som styr rodret in i den andra maskinåldern – kanske den mest omvälvande perioden i människans historia, enligt författarna.

Men det finns de som kommer att ”bli frånsprungna” av roboten. En av svensk borgerlighets favoritekonomer, Stefan Fölster, uttrycker det rakt på sak: ”Människor som tillhör medelklassen idag kommer att bli antingen hög- eller låginkomsttagare. Om man jobbar inom tjänstesektorn bör man därför fråga sig om man har förberett sig för att klättra uppåt, annars kan det gå åt motsatt håll”. En klassisk klyvning, med allt större gap, som Fölster vill bejaka. Nyligen konstaterade han på DN Debatt (17/4) att mellan 2006 och 2011 har i Sverige ”var tionde jobb automatiserats, eller ungefär 450 000 arbetstillfällen” försvunnit. Vidare förutspår han att hälften av de svenska jobben inom 20 år kommer att ha automatiserats. Det är en skön ny värld där svenska kapital-ägare kan vänta sig ännu större vinster.

Och tendensen är global. En av Kinas största privata arbetsgivare, ökända Foxconn som tillverkar Apple–produkterna, strävar efter att ersätta en miljon arbetare med roboten Foxbot. Det är ingen slump att just Foxconn så ivrigt vill få in de smarta robotarna vid löpande bandet: sommaren 2010 blev ett dussin Foxconn-arbetare så desperata över sina vidriga villkor att de tog livet av sig genom att hoppa från fabrikstak. Självmorden sammanföll med en våg av strejker och blev starten för en intensiv mediebevakning av Foxconn. Men robotar luftar inget missnöje.

Detta är i sig inget nytt: kapitalister har alltid älskat nya manicker på fabriksgolven. Allt sedan vävstolarnas tid har mekanisering använts som ett vapen i klasskampen, dels för att göra sig av med uppstudsiga arbetare, dels för att skruva upp produktionstakten. Det är så kapitalet drivit fram ständigt nya mirakel av produktivitet. Men inte har tiden blivit fri för det: en amerikansk arbetare skulle i dag kunna producera lika mycket som på 50-talet med bara elva timmars arbetsvecka. I stället tenderar arbetare där såväl som i Europa att jobba fler timmar ju högre produktiviteten blir. Med hjälp av en armé av maskiner kramas ständigt mer vinst ut ur allt färre arbetare, eller som John Lanchester, aktuell med boken ”How to Speak Money”, konstaterar i en essä om den sköna nya robotvärlden i ”London Review of Books”: ”Kapitalet inte bara segrar över arbetet: det pågår ingen strid. Om detta var en boxningsmatch skulle domaren ha blåst av för länge sedan.”

Var ska det sluta? För Lanchester representerar robotarna en dystopi bekant från dussintals filmer: ”Föreställ dig en ekonomi där 0,1 procent äger maskinerna, en procent styr dem och 99 procent antingen utför det återstående bottenskrapet av icke-automatiserat arbete eller är arbetslösa.” Men ett sådant scenario sänder inga kalla kårar längs borgerlighetens stabila ryggrad. Varken Fölster eller författarna till ”Den andra maskinåldern” sticker under stol med att klyftorna kommer att öka; de kan vila tryggt i förvissningen om att hamna på segrarnas sida. Och vi som inte kan vara lika säkra, vad ska vi göra? Putsa på cv:t, skaffa oss ”digital kompetens”, kolla listor över vilka yrken som med största sannolikhet inte kommer att automatiseras, studera hårt till ett robotsäkert jobb. Så ska alla vi andra springa snabbare – igen.

Men kanske kan robotarna fylla ett annat syfte? Tänk om de faktiskt skulle kunna befria oss och hjälpa oss att arbeta betydligt mindre. Sociologen Roland Paulsen, aktuell med ”Vi bara lyder”, föreslår något så djärvt som en arbetstidsförkortning till fyra timmar. Lanchester putsar av ett annat klassiskt alternativ: ”en hyperkapitalistisk dystopi eller ett socialistiskt paradis”, det senare förverkligat genom ett gemensamt ägande av den samlade robottekniken. Men, påpekar han, det säger något om vår samtid att det andra alternativet inte ens omnämns i debatten.

Kanske kan robotarna väcka liv i den fråga om arbetstidsförkortning som borgerligheten vill hålla död. Om vi nu står inför en andra maskinålder: varför inte gå hem tidigare på dagen? Varför inte dela rättvist på jobben? Varför bara använda maskinerna för några fås räkning? 1919 var det år åtta-timmarsdagen infördes i Sverige. I morgon kommer slagordet ”vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag” skanderas på gator och torg runt om i Sverige. Det kunde vara ett mått på ett långsamt men historiskt framsteg: en sänkning med två timmar på hundra år, sextimmars-dagen infriad år 2019. Det är något för arbetarrörelsen att ta sikte på.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 30 april 2015.

Annonser