När en rikare grupp flyttar in i en stadsdel

Posted on 15 juni, 2015

0


Västra_Hamnen_w_TorsoKVÄLLSPOSTEN KULTUR | Centrala Malmö håller på att förvandlas till ett själlöst hipstermecka. Shora Esmailian skriver om en stad där gentrifieringen går rekordsnabbt.

De förödande nyheterna kommer slag i slag. Först Gregers antikvariat på Helmfeltsgatan: stänger i höst. Sedan antikvariatet Kim på Amiralsgatan: tre månader kvar till nedläggning. Sist men inte minst vänsterkaféet Glassfabriken: slår igen portarna efter 14 år. När de öppnades betalade föreningen som huserar på Kristianstadsgatan 16 på Möllan 6500 kronor i hyra. I dag ligger den på 25 000 kronor. Sådana skyhöga hyror är inget som alternativa fik eller gamla antikvariat klarar av att betala. En efter en drivs så institutioner som stått emot gentrifieringen och bibehållit Malmö som blomstrande stad ned i graven.

Inte konstigt att det på senaste tiden dykt upp klistermärken på Möllan med budskapet ”Lämna Möllan, hipstersvin”. Visserligen har gentrifieringen inte gått lika långt här som Södermalm i Stockholm, där en tvåa numera går för fyra miljoner kronor (för inte så länge sedan fanns knappt varmvatten i alla lägenheter på Söder) – men när en rikare grupp flyttar in i en stadsdel där framför allt arbetare och låginkomsttagare tidigare har bott stiger oundvikligen hyrorna. I stället för att stadsdelen rustas upp för alla dess invånare börjar de nyinflyttade rusta upp efter eget tycke; hyresrätter ombildas till bostadsrätter; dyra bostadsrätter byggs; klassiska affärer med särpräglad charm – minns skomakaren med ”vet ni”-skyltarna vid Möllevångstorget – försvinner, medan de eleganta barerna blir allt fler.

Som en av samtidens många ångvältar tycks gentrifieringen kunna rulla hur långt som helst. I den aktuella boken ”Den nya London – Frontlinjer” (Carlsson bokförlag) berättar journalisten Anders Steinvall historien om gentrifieringen ‧– eller supergentifieringen som författaren hellre kallar den – av London, från Margaret Thatchers privatisering av allmännyttan, via omvandlingen av hyresrätter till bostadsrätter till dagens spekulationsbubbla där priser på bostäder bara stiger och stiger mot nya höjder. Numera är det finanspampar och oljeshejker som har råd att köpa en bostad (som de inte ens bor i) i Londons centrala delar. Inom en snar framtid kommer, menar Steinvall, hyresnivåerna att garantera att inga sjuksköterskor eller byggarbetare längre syns till: London håller på att tömmas på människor utan miljoner på banken. Det är skrämmande läsning, men vissa partier av boken skulle lika gärna kunna handla om vår egen huvudstad Stockholm. Och de bildar en horisont för vårt Malmö.

Steinvall avslutar med att berätta om motståndet, men medger att de ”ekonomiska krafterna bakom gentrifieringen är starka och svåra att rå på”. Antikvariat och vänsterfik försvinner från Möllan i skrivande stund, men förhoppningsvis bara tillfälligt. För när behovet av alternativa mötesplatser är stor uppstår de. Ett exempel är gamla skolan i Stockholmsförorten Högdalen som ockuperats och öppnats upp av människor som är trötta på gentrifiering och privatisering. Folkets hus kallar de den och alla är välkomna.

Shora Esmailian

Publicerad i Kvällsposten den 15 juni 2015.

Advertisements