Poesifestivalen som är på liv och död

KVÄLLSPOSTEN KULTUR | ”Hafez talar till alla. Han talar till fattig som rik. Alla kan hitta tröstande eller uppmuntrande ord hos honom.” Det är min 81-åriga mormors förklaring till varför så gott som varenda iranier har en relation till den persiske poeten som levde på 1300-talet, ett sekel få svenskar i dag förhåller sig till.

Tankarna gick till min mormor och alla iranier jag har hört högtidligt läsa Hafez när jag i förra veckan lyssnade på den bangladeshiske poeten Muhammad Samad. Han talade på biblioteket Garaget under Författarfestivalen, som pågår här i Malmö under hela oktober, och berättade om bangladeshiernas kärlek till poesin. Hundratals, ja ibland till och med tusentals personer besöker poesifestivaler och uppläsningar; många kan recitera sina favoritpoeters dikter. Skaran som satt framför Samad var dock liten, väl representativ för diktuppläsningar och poesiaftnar i Sverige.

Kampen för rätten till bengalin under början av 1950-talet spelar antagligen stor roll för de bangladeshiska poesidyrkarna: ”Vi betalade med våra liv för att kunna tala vårt modersmål”, påpekade Samad.

Det är sådana faktorer som ger bangladeshier, iranier, egyptier, palestinier och andra folk i tredje världen en relation till poesi olik svenskarnas. När ett barn i Mellanöstern ska visa upp sina konster för beundrande vuxna ställer hen upp sig, rak i ryggen, och läser en dikt utantill. På landsbygden i Iran finns människor som aldrig satt sin fot i en skola, men som ändå kan deklamera många av Hafez alster; i Egypten läser aktivister gärna dikter av folkliga poeter och sångare när de vill höja moralen inför nästa demonstration.

Men poesin har inte bara trängt in i folksjälen på ett annat sätt i Mellanöstern, på subkontinenten eller i Latinamerika. Den har också spelat en betydelsefull, högst konkret politisk roll. En slagkraftig motståndshandling under den bangladeshiska militärdiktaturen, berättade Samad, var att anordna en poesifestival.

Det kan låta märkligt här, men i vissa delar av världen kan lyrik vara på liv och död.

I den senaste tidens debatt om kulturens ansvar för att tala om den globala uppvärmningen och alternativa berättelser om framtiden skrev poeten Jonas Gren (SvD 4/10) att han inte tror att ”poesin förändrar samhällets organisering”. Förvisso har Gren rätt i att ”planering, samarbeten, mobilisering – aktiviteter i den fysiska verkligheten – är mycket bättre strategier för att avhjälpa mänsklighetens största utmaning någonsin”, men poeter och poesins roll i samhällsförändrande processer ska inte underskattas: De kan ge oss mer än ”estetiskt elaborerade utsvävningar”.

Victor Jaras, Rabindranath Tagores, Mahmoud Darwishs och Vladimir Majakovskijs ord har otvetydigt fått strängar att vibrera i tider av befrielsekamp.

Men nu behövs den stora klimatrevolutionen i världens själva centrum, inte i periferier som Bangladesh eller Egypten: De drabbas först och värst, men har ett försvinnande litet ansvar för den fossila ekonomin.

Så fram med er: Arga, engagerade, eldande poeter. Ni som talar till alla, som skildrar den natur vi ska kämpa för att bevara och som inser att litteratur och poesi kan vara minst lika mobiliserande som vallöften. Bli den som likt Hafez kan reciteras av alla i den kommande kampen.

Shora Esmailian

Publicerad i Kvällsposten den 13 september 2015.