Ilska som drivkraft

Posted on 26 oktober, 2015

0


foto: Max Green EkelinEFFEKT | Klimatrörelsens hopp ligger i att skapa ett narrativ som utmynnar i vrede, skriver Shora Esmailian.

Klimatångest. För några år sedan kände en majoritet av människorna i detta land klimatångest. Enligt en färsk undersökning av Världsnaturfonden WWF, känner 37 procent av svenskarna klimatångest just nu. Tidigare i somras rapporterade forskare och psykiatriker vid Columbia University att så många som 200 miljoner amerikaner står inför troliga psykiska besvär till följd av klimatförändringar. Fenomenet börjar tas på allvar av psykologer, som veckar sina pannor och öppnar sina anteckningsblock inför frågan om hur man bäst botar patienter med klimatångest.

Men varför ångest? Varför känner var tredje svensk just ångest – och inte exempelvis ilska? Varför är det just den förra känslan som så självklart förknippas med klimatet? Varför talar vi inte om – som en vedertagen term – klimatvrede?

För många som blir politiskt aktiva i unga år är ilska en av de främsta drivkrafterna. Det gällde även mig: Som 13-åring var jag arg över de ojämlikheter jag såg, över världens alla krig och över att människor som såg ut som jag och min mamma inte behandlades som vita i detta land; över att vissa var fattiga, utan mat, medan andra badade i överflöd. Efter Göteborgskravallerna 2001 tog ilskan fastare form, riktad mot polisen som med orimligt övervåld förhindrat mig och tusentals andra att utöva vår yttrandefrihet. Det dröjde inte länge innan den känslan generaliserades till en vrede över samhällets allmänna ordning. Resultatet: Jag organiserade mig.

Hade jag organiserat mig om jag känt ångest? Antagligen inte. Ångest är en förlamande känsla, en som vänds inåt, som får tonåringen att stanna hela dagen i sängen eller skära sig i armarna. Men händer knyts och kollektiv fogas samman i vrede: När man känner sig arg över sakernas tillstånd är steget inte långt till känslan att något måste ändras, något måste göras nu. Så länge ångest är den dominerande klimatkänslan lär – och det är svårt att undgå den slutsatsen – passiviteten bestå.

Världen håller på att fatta eld; snart är det för sent att förhindra att den övertänds. Klimatkatastroferna avlöser som bekant varandra. 2014 var det varmaste hittills uppmätta året; nio av de tio varmaste åren har inträffat på denna sida av 00-talet. 2015 är på god väg att bli ett nytt rekordår, nu senast efter en juni månad som var rekordvarm över nästan hela jorden. 1 200 människor dog just i värmeböljan i Pakistan, 2 000 i Indien. Torkan i Kalifornien ser inte ut att ge med sig; mängden plankton i haven – basen i hela näringskedjan – sjunker drastiskt.

Det är lätt att drabbas av ångest av allt detta. Men ångesten försvinner snabbt och ersätts med ilska vid tanken på att nästa president i USA mycket väl kan bli klimatförnekaren Donald Trump. Hur är det möjligt? Idioter!

Eller tänk på det här: Samtidigt som den nuvarande presidenten Barack Obama uppmanar alla att agera för klimatet och lägger fram förslag som ska minska utsläppen med 32 procent till år 2030 godkänner han Shells prospekteringsplan för oljeborrning i arktiska farvatten utanför Alaskas kust. Bara den tanken: Att utnyttja den retirerande isen till att borra efter mer olja i Arktis!

Är det inte ekologiskt klasshat som är den naturliga reaktionen här? När jag hör sådana nyheter drömmer i alla fall jag om annat än att skära mig i armarna.

Och det bara fortsätter: År efter år är det just oljebolag som Shell, BP och ExxonMobil som gör mest vinst i världen. I 2014 års topplista är sex av tio högst noterade företag energi- och oljebolag; de följs av företag som producerar bilar. »It’s still an oil man’s world« som Huffington Post sammanfattar världen under kapitalismen. Efter Apple är det ExxonMobil och Shell som gjort de största företagsvinsterna någonsin i historien: 2013 kammade ExxonMobil hem 15,9 miljarder dollar; för Shell nåddes toppnoteringen 2008 när man gjorde en vinst på 15,68 miljarder dollar. Vinst på att ösa bränsle på elden.

Kan du känna hur ilskan pyr?

Klimatrörelsens hopp ligger i att skapa ett narrativ som utmynnar i vrede. Ångest kan inte undvikas när temperaturen stiger – ångest är den uppvärmdes arvedel – men det bästa tipset en psykolog kan ge är att omvandla den känslan till ilska. Bara då kan vi agera. Eller som författaren och aktivisten Ingrid Sjöstrand skrev 1979, då aktiv i organisationen Kvinnokamp för fred, i en dikt som passar ännu bättre i vår tid:

Elda under din vrede

med maktens nyheter

Dämpa inte din smärta

över livet

som stjäls ifrån oss

Trösta inte din sorg

över världen

som våldtas

inför våra ögon

Elda under din vrede

Shora Esmailian

Publicerad i Klimatmagasinet Effekt nr 3/2015.

Annonser
Posted in: Klimat, Kultur