Förord

Förordet till boken Ur askan – Om människor på flykt i en varmare värld

Längst in i gränden har min farmor Fatemeh sitt hus. Vägg i vägg bor min farbror Hamid med fru och tre barn, därefter farbror Majid med fru och ett barn; längst ut i gränden finns huset där yngste farbror Mohsen bor med sin fru och två barn. När man har gått så långt ut som till Mohsens hus är man nästan framme vid den större gatan som korsar den lilla gränden.

– Jag stack så fort jag kunde för att plugga utomlands, säger min pappa med glimten i ögat över Skype, som han nyligen lärt sig att behärska.

Så här måste vi mötas eftersom jag, sedan jag skrev två böcker om den underjordiska iranska arbetarrörelsen, inte kan återvända till mitt hemland.

Min pappa Mehdi lämnade sin hemstad Kerman i sydöstra Iran för att studera i Österrike och Tyskland på 1970-talet. Han flyttade tillbaka i samband med revolutionen 1979 och bor numera i huvudstaden Teheran, hela 1 076 kilometer från sin mamma, bröderna och pistageträden som han och hans bröder ärvde av min farfar.
Det är nog ingen slump att min äldsta farbrors hus ligger närmast farmors. Husen verkar ha byggts i takt med att sönerna en efter en blivit vuxna, redo för giftermål och att flytta hemifrån.

Sommaren 2003 var värmen på gränsen till outhärdlig. Det gick inte att sova på nätterna, trots att min farmor ställt in en fläkt i rummet där madrasserna plockas fram på kvällarna. Allt var klibbigt och runt fyra på morgonen gick jag på toaletten. På väg tillbaka kikade jag in i farmors rum. Hon var uppe och läste Koranen. Kanske var det värmen som höll även henne uppe.

Jag visste det inte då, men det var sista gången jag besökte Kerman på många, långa år. Landskapet har satt sig på näthinnan. Att genom bilfönstret blicka ut på gatorna, bergen och den öken som kan förnimmas vid horisonten är som att titta genom ett gulfärgat filter, sådana som teaterstrålkastare har för lamporna. Så fort man kommer utanför stadskärnan med alla dess gröna trädgårdar märks det att Kerman ligger i ett ökenområde. I öster breder den stora Dasht-e Lut, Lutöknen, ut sig, precis intill bebyggelsen. Ingen människa kan leva i själva ökenområdet.

Kerman har över en halv miljon invånare intill den livlösa öknen. Staden inrättades en gång i tiden som en försvarsutpost av den sasanidiska dynastins grundare Ardashir I på 200-talet. Men det var inte förrän på 900-talet som Kerman utvecklades till en stad med stadsmurar i lera och grandiosa portar, liksom i många andra städer i Mellanöstern. Portarna står kvar, som en påminnelse om invånarnas behov av att skydda sig mot en fientlig omgivning.

Enligt legenden, såsom poeten Ferdosi nedtecknade den på 900-talet i Irans nationalepos Shahnameh, ”Kungaboken”, är historien om Kerman en helt annan. I öster syns två mindre bergstoppar, och vid foten av dessa står ett gammalt slott. Ferdosi berättar om en flicka som en dag var uppe i bergen och plockade äpplen. Plötsligt märkte hon, medan hon tuggade på ett äpple, att det fanns en mask inuti. Hon hade inte hjärta att döda den, utan lade ner äpplet. Masken åt och åt av äpplet inifrån tills den hade blivit så stark att den förvandlades till en drake. Som tack för att flickan inte hade dödat honom kom draken att beskydda staden nedanför berget – Kerman.

En dag kom en kung för att erövra staden. Först måste han besegra draken på berget, men han misslyckades. Efter att ha vakat i flera nätter bestämde han sig för att prova en ny strategi: han skulle skicka fram en av sina män till draken, klädd som en vanlig bonde. När mannen kom fram till den intet ont anande draken tog han fram en kruka med skållhett vatten som han hällde i strupen på draken, som genast dog. Det heta vattnet blev stadens fall: nästa dag tågade kungen in och tog över Kerman.

Lutöknen är världens tjugofemte största öken. Med den som granne, och den ständiga risken att bli uppäten av sanden, har särskilda träd, kallade Gaz-träd, i alla tider planterats i Kermans utkanter för att hålla tillbaka ökenspridningen och skydda odlingarna. De har fungerat som en naturlig stadsmur.

Lyckligtvis ligger Kerman förhållandevis högt över havet: bergskedjan Jebel Baarez, De höga bergen, reser sig praktfullt runt staden. På väg till den jordbävningsdrabbade antika staden Bam i sydost ligger Kuh-e Hazaar, landets fjärde högsta topp, 4 465 meter över havet. Vita fjäll är en inte ovanlig syn på vintern och våren.

– Bergen i Iran kan ta emot och hålla snö eftersom de är så höga. När det snöar samlas därför mycket snö i bergen. På sommaren smälter den, och flödet skapar massvis av bäckar och mindre floder som hjälpt människor och bönder ute i byarna att vattna sina marker, säger pappa, som ser lika lycklig ut varje gång han tittar in i dataskärmen över sina läsglasögon och märker att vi kan se varandra trots avståndet.

Men snöfall över Kerman är närmast en dröm i dag.

– När jag gick i skolan kom det snö varje vinter. Under december och januari snöade det tio till tolv centimeter i Kerman och snön låg kvar i åtminstone 20 dagar. Gränderna var fulla av snö och jag och mina kompisar hade snöbollskrig, säger pappa.

I dag flyger inga snöbollar i Kerman. Fortfarande faller en del snö högst upp på bergstopparna, men inte i samma mängder som förr. Pappa berättar om ett litet samhälle som ligger på väg mot Lutöknen. Det heter Shahrdad och är beläget nedanför berget Kuh-e Sirk, i ett område där apelsinträd har trivts bra och fält med vete tidigare rullade över sluttningarna.

– I slutet på mars, runt norooz, det persiska nyåret, brukade det förr vara mycket snö på berget ovanför Shahrdad. 20 kilometer längre ner, i själva samhället, var värmen så stark att det var svårt att tro att det kunde snöa mycket – höjdskillnaderna är stora. När snön smälte på våren rann vattnet ner till träden och jordbruksmarken. Shahrdad hade mycket goda apelsiner! Men nu kommer det för lite nederbörd och Shahrdad har blivit ett av de absolut torraste områdena i hela Kermanprovinsen. Apelsinerna har blivit sällsynta, säger pappa och suckar.

Det odlas mycket i Kermanprovinsen, allt från apelsiner till dadlar och valnötter. Men mest känd är regionen kanske för sin pistageproduktion.

Iran är världens största pistageproducent: omkring två miljoner människor försörjer sig inom denna industri, de flesta på gårdarna. År 2010 siktade Iran på att exportera 300 000 ton pistagenötter.

Min pappas hemstad, Kerman, är Irans pistagecentrum. För drygt 40 år sedan köpte min farfar Ebrahim tillsammans med sina bröder knappt 100 hektar mark. Marken skulle de omvandla till pistagegård. Genom att pumpa upp vatten från de underjordiska akvifererna, underjordiska rum som lagrar grundvatten, lyckades de odla upp tiotusentals träd. De 20 hektar som var min farfars ägs sedan han gick bort av min pappa och hans bröder och drivs av min farbror Majid.

I det vilda kan pistageträd bli sju, åtta meter höga men på gårdarna beskärs de till tre, för att bönderna lättare ska kunna skörda frukterna. Marken är gulbrun, sandig och torr. Träden står uppradade som i en vinodling. Det går ett hanträd på omkring 500 honträd; för att kunna sprida pollen på bästa sätt är hanträden högre än honträden, som är de träd som årligen ger frukt. Cyklerna verkar följa samma mönster som olivträd: vartannat år är skörden som rikligast.

Från träden hänger druvliknande klasar med en lätt rosa färg. När pistagen plockas från träden sitter den mjuka nöten inuti ett hårt skal som i sin tur är höljt i ytterligare ett tunt och mjukt skal. Nötterna körs genom en maskin som skalar av det yttersta lagret, och tvättas och torkas sedan innan de är redo för transport.

Med sig till Sverige har pappa, de gånger han kommit på kortare besök, alltid flera kilo färska pistagenötter från den egna gården. Han brukar blanda ihop vatten med salt och saffran och strö över nötterna innan han rostar dem i ugnen. Att äta de lättsaltade, väldoftande pistagenötterna är som att vara tillbaka i min barndoms Iran. Precis som när jag var liten älskar jag att suga på de salta skalen.

Men vår släkts pistagegård går inte så bra som den gjorde under dess guldålder, när min farfar levde. Vattenbristen är i dag stor. Iran har en procent av jordens befolkning men bara 0,36 procent av dess färskvattentillgångar. Iranierna har dock varit uppfinningsrika: sedan tre tusen år har man förvaltat det vatten som runnit från bergens snö och glaciärer på ett sparsamt och effektivt sätt, genom så kallade qanat – ett system med lätt sluttande tunnlar som levererar smältvattnet ner till åkermarker, byar och städer. Metoden exporterades från det forna Persien ut i hela världen – muslimerna införde den i Spanien, spanjorerna tog den till Latinamerika, och så vidare – och forskare häpnar i dag över hur systemet fördelat vatten rättvist samtidigt som det tagit hänsyn till ekosystemen. Men den moderna industrins krav på hög produktionstakt och vinst har gjort att vattnet från Irans qanat inte längre räcker. I stället har man börjat utnyttja det fossila vattnet, som legat i underjordiska akviferer i tusentals år.

Sedan några år har träden i familjens pistagegård börjat torka bort och dö, berättar pappa. Han tror att de 20 hektaren odlingsmark inom bara några år kommer att vara nere i tio.

– Man har överutnyttjat akviferer genom att pumpa upp alldeles för mycket vatten. Värst drabbas de bönder i Kermantrakten som odlar valnötter, apelsiner och vete.

Byn Baft, som ligger i närheten av Kerman, hade en gång i tiden många valnötsträd. De växer ofta i sluttningar eller vid foten av berg.

– Valnötsträden i Baft har levt på små vattenkällor och bäckar som runnit ner från bergen under våren och sommaren. När nu klimatet har förändrats, när det har blivit varmare och det kommer mindre nederbörd på vintern får träden alldeles för lite vatten. Om en bonde hade 50 valnötsträd så har i genomsnitt två till tre dött varje år. Snart finns inga valnötsträd kvar i området, säger pappa.

När marken i ett ökenområde ligger i träda tar det inte mer än ett år för sanden att sluka den. Processen är så gott som oåterkallelig.

Och det går snabbt nu. Mellan åren 1998 och 2001 bevittnade Iran den värsta torkan i modern tid. Sommaren 2001, när det inte kom någon nederbörd alls i vissa delar av landet, torkade Hamounsjön mellan Afghanistan och Iran ut helt. Runt sjön låg vidsträckta våtmarker som var hem för över 100 fågelarter under migrationen till sydligare breddgrader.

Sommaren 2001 var torkan så svår att vattenransonering infördes i hela landet. Men ransoneringen gällde inte industrin – den fortsatte med sin vanliga produktion, trots att människor saknade dricksvatten. Runt Kerman ryckte den heta sanden fram: 50 byar evakuerades i provinsen på grund av akut vattenbrist.

Den odling som bedrivits runt Kerman i hundratals år fram till min farfars dagar riskerar att bli omöjlig inom en snar framtid. Nederbörden på de flesta ställen i Iran har minskat drastiskt under de senaste 50 åren. Under 2010 var det snustorrt även i Mazandaranprovinsen i norra Iran – ett annars blött och fuktigt område där risodlingarna avlöser varandra.

***

Redan har Iran sett flera flyktingströmmar från byar till städer. Den första inträffade under kung Reza Shahs tid på 1930-talet, när han bestämde att risodlingar skulle omvandlas till extremt vattenkrävande bomullsfält. Den andra vågen bevittnade Iran under 1960-talet, när Reza Shahs son, mest känd som ”Shahen”, genomförde sin omfattande landreform under namnet ”Den vita revolutionen”. Han placerade ut mindre industrier i utkanten av städerna eftersom arbetskraften då fanns bland bönderna i byarna, byggde dammar och pumpade upp ovärderligt vatten från akvifererna för att göda industrin.

Nu pågår en tredje ström. Hela byar töms på folk och stora delar av landsbygden håller på att avfolkas.

– I Kermanprovinsen har jordbruksmarken krympt, buskar och växter har torkat ut, de gamla valnötsträden har försvunnit. Allt fler av vår släkts pistageträd torkar årligen. De som levde av träden kan inte längre få sina inkomster från dem. Allt detta är resultatet av mindre nederbörd.

Pistageplantorna kan komma att torka ut redan innan klimatet blir outhärdligt varmt. Det direkta hotet just nu är att landets samtliga 600 akviferer har överutnyttjats. Forskare menar att mindre nederbörd i södra och östra Iran kommer leda till att akvifererna inte längre fylls på. Och när varken vetebönder eller pistagebönder kan hålla jorden vid liv öppnas portarna till öknen.

Jag undrar hur det kommer att vara i framtiden, när pistageträden inte längre finns i familjens ägo.

– Redan som det är nu går det inte särskilt bra. Vi bröder investerar varje år i gården, men det lilla överskottet går egentligen till att betala farmors utgifter så länge hon lever. Men det är sorgligt att torkan breder ut sig så snabbt, speciellt i mina hemtrakter.

Min pappa, som är en hängiven bergsvandrare, har varit på samtliga Irans fyra högsta toppar, som alla ligger över 4 000 meter över havet. Han är märkbart sorgsen över de förändringar som han sett genom åren.

– Alltsedan du var ett litet barn har jag vandrat i bergen i Iran. Då kunde vi gå flera timmar i snön och glaciärerna var stora. Nu måste vi gå riktigt högt upp för att ens komma till ett snötäcke. Jag kan se hur glaciärerna krymper för varje år.

Nästa gång jag åker till Kerman fruktar jag att jag inte kommer att kunna plocka pistagenötter från släktens träd, att allt kommer att ha torkat bort, att öknen ska ha tagit över gården. Just mina släktingar kommer att klara sig. De flesta har andra arbeten och är förhållandevis välbärgade. Värre är det för deras grannar: valnötsbönder som snart kommer att förlora sin enda inkomstkälla. De hör till den grupp människor som faktiskt kan tvingas lämna sina hem och överge det liv som de har levt sedan flera generationer tillbaka.

Men vad vet vi om dem? Hur ser livet ut för dem som redan i dag, runt om i världen, måste fly undan ett varmare klimat?

***

Hösten 2011: översvämningar i Thailand, översvämningar och jordskred i Italien, orkaner på väg in mot Västindien.

Tidigare under 2011: häftiga monsunregn som för andra året i rad leder till översvämningar i Pakistan, kraftiga regn som utlöser jordskred i Central- och Latinamerika, stormar som för första gången slår ut New Yorks tunnelbanesystem, extrem torka som antänder väldiga skogsbränder i Texas. Översvämningar i Filippinerna och Australien, torka i Kina, den värsta torkan på över ett halvt sekel på Afrikas horn som leder till att tolv miljoner människor tvingas lämna sina hem…

2011 års första sex månader genererade fler naturkatastrofer och extrema väderhändelser än de flesta hela år före 2006. Men detta år följde 2010 i hälarna – och det senare beräknas nu ha varit det mest extrema globala väderåret sedan 1816.

2010 var alltså det varmaste, blötaste, men samtidigt torraste och på vissa platser kallaste året sedan mätningar påbörjades. Sammanlagt upplevde 19 länder sina varmaste år någonsin. Listan på extrema rekord kan göras ännu längre – men forskare menar att vädervillkoren under 2010 och 2011 kan komma att bli ”normala” inom loppet av två, tre decennier. Att titta på nyheterna är numera som att stirra rakt in i en framtid som redan är här.

Men det finns de som inte ser stormarna, vattenmassorna, torkan och skyfallen genom teverutan, utan upplever katastroferna med kropp och själ. De bor i världens fattiga länder.

Jag ville undersöka hur dessa människor drabbas av utsläpp av växthusgaser som främst genereras i väst. Förvisso är Kina och Indien bland de största utsläpparna i världen just nu, men det står klart att det är de sedan länge industrialiserade länderna – de i världssystemets centrum – som bär det tyngsta historiska ansvaret.

Klimatförändringarnas effekter kommer förr eller senare även att drabba västvärldens invånare om business-as-usual fortskrider. Men norra delen av planeten är inte lika geografiskt sårbar som tropikerna, och rika länder har resurser att hålla borta trycket från uppvärmningen ytterligare en tid.

En holländsk bonde skyddas av den nederländska staten mot havet som höjs, och har större resurser än den egyptiske tomatodlaren. En dansk grisbonde är inte lika utlämnad till väderförhållanden som hans eller hennes motsvarighet i norra Kenya: boskapsskötaren som inte sett en enda droppe regn på flera år. En engelsk jordbrukare äger sin mark, till skillnad från den jordlösa bonden i Pakistan, som möter stormen med knappt några ägodelar. Det lilla hon har kan gå förlorat på ett ögonblick.

***

Det finns människor som flytt från klimatkatastrofer, som flytt och återvänt hem, som kanske måste fly i framtiden.

Jag reste till tre länder för att möta några av dem.

I Pakistan landade jag i februari 2011, drygt ett halvår efter landets största katastrof någonsin. En översvämning utan dess like drev tiotals miljoner från sina hem: vissa av dem hade återvänt när jag kom dit, andra levde fortfarande i läger.

I början av 2011 sköljde ett helt annat slags våg genom Egypten – en revolution med bröd, frihet och social rättvisa som främsta slagord. Ingen spektakulär storm eller torka har drabbat landet eller fördrivit miljoner egyptier, men en tyst, gradvis katastrof pågår i norra delen av Nildeltat, Egyptens kornbod. Havet som sakta men säkert stiger tuggar i sig bördig jordbruksmark. Om det fortsätter som nu kan många av de människor jag lärde känna under våren och sommaren 2011 och 2012 tvingas lämna sina hem.

I december 2011 hade redan många av dem som flytt på grund av torkan på Afrikas horn hunnit stadga sig i slummen. När jag mötte några av dem i Kenyas huvudstad Nairobi, levde de ett liv vitt skilt från den boskapsskötartillvaro de tidigare varit vana vid. De vittnade om att torkan hade varit tuvan som stjälpte lasset, om en rad kriser – fattigdom, djur som dött, stamfejder som blossat upp på grund av minskade resurser – som gjort att de inte sett något annat alternativ än att migrera.

Jag har valt att intervjua en majoritet kvinnor. Som kvinna hade jag privilegiet att bli inbjuden i deras hem och få ta del av deras mest intima tankar om livet. Kvinnor – särskilt om de lever i världssystemets periferi – råkar också vara de som drabbas först och värst av klimatförändringarna, vare sig de flytt, återvänt hem eller kan behöva fly i framtiden. Som livsödena i denna bok visar är kvinnor mer sårbara än män.

I länder som Pakistan, Egypten och Kenya pressar nu den globala uppvärmningen ut människor ur sina hem. Ytterst få av dem har resurser eller möjlighet att fly längre än till sitt närområde – vilket är precis vad migrationsvetenskapen lär oss om flyktingströmmar. När allt fler extrema väderhändelser inträffar, när havet höjs, floder torkar och hela regioner blir obeboeliga kan de tvingas flytta på sig allt längre. Men livet som flykting är tungt även innan nationsgränser har korsats. Långt där ute rör sig redan nu de människor som kallas klimatflyktingar.

Be the first to start a conversation

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: