Ur exilgettot

Posted on 22 oktober, 2004

0


ARBETAREN | Är ni inte trötta på att höra om huvudduken och Iran? Trötta på att höra historien om hur allt i Iran blir öppnare och att förändringen sker i takt med att huvudduken blir allt mer färgglad och glider längre och längre bak på kvinnors huvuden? Shora Esmailian har läst Azar Mahlojuians bok Tillbaka till Iran, och träffat författaren på årets bokmässa i Göteborg.

Jag är trött på att den svenska vänstern har svalt en ytlig bild av dagens Iran. Visst är det så att sjalen i dag sitter längre bak än för tio år sen – men var? I Teherans medelklassområden. Bilden är ytlig just för att journalister och författare bara sett till den lilla grupp som bor där och låter den representera ett så stort land som Iran med sina enorma klassklyftor. Det verkar som om alla som vänder sina blickar mot Iran ser huvuddukens ”tillbakadragande” som iranska kvinnors emancipation – men vilka kvinnor är det vi pratar om?
Ett fåtal välbeställda i huvudstaden.
Just detta irriterar jag mig mest på när jag läser Tillbaka till Iran av Azar Mahloujian. Medelklassiraniern från Teheran har än en gång fått komma till tals.

Mahloujian åker tillbaka till Iran efter 19 års exil i Sverige och Tillbaka till Iran är resultatet av tre resor under de senaste åren. Boken börjar med den första ångestfyllda resan tillbaka då Mahloujian inte vet om hon kommer att bli gripen vid passkontrollen, då hon en gång flydde på grund av politisk aktivitet mot den islamiska republiken. Hon har kvar bilden av att kvinnor måste klä sig i svarta kläder och blir chockad när folk på planet dricker alkohol. Det hela blir komiskt när författaren klätt sig i det svartaste hon kunde hitta för att inte sticka ut – men följden blir den motsatta då alla andra kvinnor på planet har sminkat sig och satt på sig färgglada dukar.

Därefter får vi följa med genom Teherans gator, vars namn Khomeini döpte om när han kom till makten. Läsaren får hela tiden ta del av författarns minnen som jämförs med det Iran hon möter nu, efter 19 års exil. Sin politiska bakgrund bär hon med sig genom hela boken, då man får ta del av vad som hände på olika ställen under revolutionsåren: ”Här var aktionsplatsen för en dittills okänd grupp radikala studenter som höll 52 amerikaner som gisslan i 444 dagar. Ett slagord som ropades under upproriska dagar mot shahen var ’Efter shahen kommer turen till Amerika’. Det var vänsterns slogan, som övertogs av islamiska radikala.”

Vi får också följa med till norra Iran, lanskapet Shomal, närmare bestämt staden Babol som Mahloujian kommer ifrån. Hon skildrar vackert den svåra och slingriga vägen dit och alla barndomsminnen, som när hon pallade fikon från grannens träd och hur inga fikon smakar som de i Iran.

Mahloujian får hela tiden frågor om vad hon tycker om Iran i dag och hur det är att leva i Sverige. Hon drabbas då och då av dåligt samvete: ”Att resa hit betyder att komma tillbaka till dem jag en gång för länge sedan lämnade för att rädda mitt liv. Jag lämnade dem och gick min väg när Saddam bombade dem, när liken av deras unga pojkar kom till stan ett par gånger i veckan, när de blev hemsökta av revolutionens gardister på nätterna, när de fick stå i kö en halv dag med ransoneringskupongen i hand för att köpa mjölk till barn och sjuka. De berättar för mig om alla de svåra åren de gått igenom.”

Hon får tänka om, och erkänner att hon som exiliranier har levt i sin egen bubbla och haft vissa fixerade föreställningar om Iran. ”Vad gjorde vi som bodde i demokratier för de här människorna? Inte något vettigt.
I stället har vi småaktigt hållit på med grälen om vem som hade rätt att sticka upp huvudet ur exilgettot, vem som fick bli sedd av majoritetsbefolkningen. Vårt landskap har varit så begränsat.”
Hon har så rätt – om ni någon gång har suttit i ett nätverksmöte med olika iranska vänsterfraktioner vet ni vad Mahloujian pratar om.

När jag träffar Azar Mahlojuian på bokmässan upprepar hon denna bekännelse och påpekar flera gånger att exiliranier inte kan säga åt dagens iranier hur de ska göra motstånd.
– Det var smärtsamt att inse mitt misstag, men det var också lärorikt, en läxa för livet. Vi exiliranier måste vara ödmjuka och se att människorna i Iran kan bestämma över sig själva; vi måste fråga dem vad vill ni? Vi måste stödja dem i stället för att läxa upp dem, säger hon.
Tillbaka till Iran är en bok man läser i ett sträck – det är svårt att lägga den ifrån sig – men jag kan inte låta bli att återkomma till att medelklassiranierna är de enda rösterna som hörs i denna bok. Under intervjun berättar Mahloujian att hon själv tillhörde medelklassen i Iran och att det är den värld hon har fått ta del av när hon åkt tillbaka. Jag godtar detta, men får pressa henne för att hon ska säga att det behövs böcker och artiklar om Iran med en annan utgångspunkt – som den majoritet av iranier som lever under existensminimum, eller de fackligt aktiva arbetare som får organisera sig underjordiskt och lever ständigt i fara.

Under ett seminarium i ABF-montern på bokmässan säger Azar Mahloujian att hon skriver just för att hon har något att berätta och att hon ser det som sin plikt. Till mig säger hon att hon också har sett de fattiga barnen på gatorna, missbrukarna, den dolda arbetslösheten som får människor att sälja slumpmässiga varor på gatorna för att få mat. ”Det syns i samhället”, säger Mahloujian. Men varför lyfter hon inte fram det i boken? Sviker inte exilen sitt hemland igen med denna skönmålande romantik?

Det är hippt att prata, skriva och läsa om Iran i dag. Jag anar dock en exotism hos den svenska vänstern i drömmerierna om liberala medelklassiranier i Teheran som sminkar sig, målar naglarna och låter sjalen glida ner några centimeter. Kvinnorna i en konservativ stad som Kerman i södra Iran har inte sjalen långt bak; offren efter jordbävningen i Bam förra året har inte ens ett tak över huvudet. Att några kvinnor i Teherans medelklassområden sminkar sig och börjar operera näsan kallar inte jag för frigörelse.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 43/2004

Annonser
Posted in: Iran, Recension