Obama under ytan

ARBETAREN | Västeuropa har drabbats av Obama-mani. I torsdags samlades mer än 200 000 personer i Berlin för att se den amerikanska presidentkandidaten tala. Det är så Barack Obama blir bemött av västeuropeiska ledare och tidningar: som en glänsande rockstjärna.

Senatorn från Illinois är på rundresa i världen, men bara på väl valda platser. Han har skakat hand med amerikanska soldater och marionettpolitiker i Afghanistan och Irak. Han har blivit klappad i ryggen av ett antal israeliska ledare, fått höra att han är Nicolas Sarkozys ”pal”, lett ikapp med Angela Merkel och vid denna tidnings utgivning kommer han också att ha umgåtts med Gordon Brown.

Det är lockande att dras med i denna mani. Många föredrar Obama framför den konservative, före detta militären John McCain som himmel framför helvete. För visst vore det befriande att se en afroamerikansk demokrat som president de kommande fyra åren, efter de åtta helvetesår vi nu snart lägger bakom oss?

Men då ska man komma ihåg alla platser han inte har besökt. Han åkte exempelvis inte till Gaza. I stället besökte han Sdrot, den israeliska staden som har blivit beskjuten av Qassamraketer, och sade: ”Om missiler föll där mina två döttrar sover skulle jag göra vad som helst för att stoppa det”. Det skär sig med tanke på hur oändligt många fler missiler Israel har hällt över befolkningen i Gaza.

Inte heller besökte han de byar på Västbanken som krymper till mikrogetton när muren skär genom olivlundar och gör mer plats för bosättningar. I stället träffade han försvarsminister Ehud Barak och åkte israelisk helikopter över Jerusalem för att få se den strategiska kartan live. Han såg ut över en stad där fördrivningen av palestinier accelererar som aldrig förr, med husrivningar som ökar och färska besked om att 9700 nya hus ska byggas för bosättare i östra Jerusalem (att jämföra med de 1600 som byggts under de senaste fyra åren). Ändå påstås det att en fredsprocess pågår. Motsägelsen i detta var förstås inget Obama påtalade – lika lite som någon av hans vänner i Europa.

Inte mycket skiljer de två presidentkandidaterna åt om man skrapar på ytan.
Det européer och irakier kommer att minnas av Obamas turné är att han vill dra tillbaka alla amerikanska trupper från Irak inom 16 månader. Men hur mycket fredligare är Europas favoritsenator när han i stället vill flytta närmare 10 000 amerikanska soldater till Afghanistan?
Inte heller är Obama en garanti för att vi slipper en attack på Iran. När Obama talade inför den israeliska lobbygruppen Aipac drog han sig inte för att säga att USA under hans ledning kommer att vidta ”åtgärder” mot Iran – om diplomatin skulle visa sig ”misslyckad”. Samma språk; snudd på samma formuleringar!

Obamamanin kan förklaras med vårt behov av hopp. Det har varit så mörkt så länge nu – med krig efter krig, havererade klimatavtal, bistånd villkorat till kondombekämpning och andra galenskaper – att vi blir hysteriskt hoppfulla av minsta nya nyansskifte.

Vi vill så gärna vända blad och börja om. Men det som fallet Obama verkligen visar är, dessvärre, något annat: hur oändligt små skillnader som erbjuds i dagens politik.

De enda möjliga rockstjärnorna – vår nuvarande scenskräck till trots – är, när allt kommer omkring, vi själva.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 31/2008