Obama bör tiga

Posted on 24 juni, 2009

0


ARBETAREN | Det finns de som länge har hetsat mot Iran. De har förespråkat sanktioner och isolering och velat bomba landet. De gömmer sig bakom kärnvapenhotet, men drivs av ett intresse för de iranska oljekranarna.

Samma personer – allt från amerikanska republikaner till svenska högerpolitiker – gråter i dagarna krokodiltårar över den repression som regimen utsätter vanliga iranier för. Samma demonstranter som liberalerna nu så flitigt ömmar för hade med stor sannolikhet dött av amerikanska bomber eller svultit ihjäl av europeiska sanktioner.
Den amerikanska presidenten Barack Obama får nu kritik för att han inte kritiserar den iranska regimen tillräckligt hårt. Republikaner och hårdföra liberaler vill att Obama öppet ska ta parti för oppositionsrörelsen. Men västvärldens ledare bör lämna proteströrelsen i Iran i fred.

Vi måste hålla Irans moderna historia i minnet, där britterna hjälpte till att kväsa den konstitutionella revolutionen efter 1906 genom att tillsätta en ny kung, där USA på bara tre veckor, genom en statskupp sommaren 1953, störtade den demokratiskt valda premiärministern Mohammad Mossadeq, där mängder av vapen såldes till Saddam Hussein under det åtta år långa kriget mot Iran och där USA, sedan landet invaderade Irak, mer eller mindre dagligen har hotat att bomba landet, omringat det med militärbaser och strypt ekonomin med sanktioner.

I dagarna kan man åter bevittna bilder på Mossadeq på Irans gator och torg. Denna gång är hans porträtt fastklistrat bredvid reformistkandidaten Mir-Hossein Mousavis, med texten ”Vi låter inte historien upprepa sig”. Vad det iranska folket säger till västvärldens politiker är att det vill och kan bestämma över sitt eget öde. Om man som amerikansk president eller liberal imperialist vill ge ammunition åt den islamiska republikens ledare finns det inget bättre man kan göra än att säga: ”these are our guys, det här är vårt lag inne i Iran”. I flera års tid har regimen slagit ned kvinno- och arbetarrörelsen i Iran och fängslat dess aktivister just med argumentet att de går västs ärenden, att de bistår den belägrande övermakten och undergräver Iran i tider av hot. En av de främsta anledningarna till att 1999 och 2003 års studentprotester kunde dö ut så snabbt, var att regimen lyckades utmåla den som styrd västerifrån – eftersom Washington så ihärdigt hejade på.

Obama har alltså – än så länge – gjort rätt som legat lågt.

Det de iranska massorna behöver är inte flera hot om sanktioner och militära interventioner. De behöver inte bombliberalers krokodiltårar. Sanktioner och bojkotter är metoder som ska användas först när folkrörelserna inne i ett plågat land ber om det – som i fallen Sydafrika och Palestina – men än så länge har varken iranska arbetare, studenter eller kvinnor ställt det kravet. Det iranierna behöver är solidaritet. Solidaritet i form av att internetaktivister hjälper dem att komma runt regimens censur, som på The Persian Bay eller I Proxy Iran. Solidaritet i form av folkliga demonstrationer, där slagord som ropas på Irans gator även hörs här. Solidaritet i form av fackliga manifestationer för den iranska arbetarrörelsens krav på demokratiska rättigheter, som under den globala aktionsdagen nu på fredag, när fackföreningar ställer sig bakom sina iranska kamraters sak.

Iran behöver solidaritet underifrån och horisontellt – inte uppifrån, från makter med ytterst tveksamma meriter när det gäller omsorg om Irans folk.

Shora Esmailian

Publicerad i Arbetaren nr 26/2009

Annonser