På flykt

MANA | Oxfordbaserade professorn i hållbarhet Norman Myers har genom att studera tusentals informationskällor uppskattat att 200 miljoner människor kommer att vara flyktingar år 2050.

Som en lotusblomma breder Nildeltat ut sig över norra Egypten med Medelhavet som övre granne. Deltat, som är ett av världens största, tar vid där Nilen rinner ut i åtta huvudfloder. I över 5 000 år – sedan faraonernas tid – har deltat brukats av människor. I dag är det en av de bördigaste platserna på jorden, hem för drygt två tredjedelar av Egyptens 80 miljoner invånare och platsen för 60 procent av landets livsmedelsproduktion. Det är svårt att se hur Egypten skulle överleva utan Nildeltat.

Den bördiga jorden här välkomnar inte bara människor; hundratusentals fåglar gör deltat till sitt hem när vintern slår till på norra jordklotet. Floden Nilen, som hittills har varit deltainvånarnas främsta färskvattenkälla, är det vattendrag som möjliggjort Egyptens själva överlevnad, mitt i ökenland.

Men det är något som gnager i kanterna, bokstavligen. Kustlinjen till Medelhavet ligger farligt nära havs- nivån, med det mesta av marken endast en meter över havet. Kusterosionen har på vissa ställen varit nära hundra meter per år – alltså hundra meter som havet slukar i sig årligen. Den bruna jorden är numera märkt med vita saltbeläggningar.

Risbonden Majid Shamdy, vars familj har brukat mark i Nildeltat i över hundra år, jämförde erosionen med Egyptens tidigare kolonisatörer i en intervju med The Guardian:
– Vi håller på att försvinna under vattnet. Det är som en ockupation – det stigande havet kommer att erövra vårt land.
Bristen på färskvatten på en mycket tätbefolkad plätt av jorden har tvingat Majid Shamdy och andra bönder att använda sig av avfallsvatten för att bevattna sina fält.

Forskarna är inte säkra på när Medelhavet kommer att invadera Nildeltat, men för drygt två år sedan deklarerade FN:s klimatpanel, IPCC, att Nildeltat är en av de tre regioner i världen som kommer att drabbas värst av en höjd havsnivå. Egyptiska myndigheters senaste dystra rapport, som nyhetsbyrån AP refererade den 27 januari, är att havsnivån kommer att öka med 30 centime- ter enbart under de kommande 15 åren. Bara det skulle tvinga en halv miljon människor från sina hem.

STILLA HAVETS ÖAR
På andra sidan jordklotet, mitt i de djupaste av vatten, ligger 22 önationer i Stilla havet med en befolkning på närmare sju miljoner människor. Regionen uppvisar en enastående mångfald, med ursprungsbefolkningar som bebott öarna i mer än 10 000 år. Invånarnas koldioxid- utsläpp står för 0,06 procent av världens totala utsläpp, enligt IPCC, men önationerna riskerar att drabbas tre gånger hårdare av klimatförändringar än länder i det globala nord. Invånarna vittnar om allt högre tidvatten som sveper in över grödorna. På sex av önationen Tuvalus åtta öar väller, precis som i Egypten, saltvatten in från havet och jordens produktivitet är kraftigt nedsatt. Med varmare hav kommer också korallblekning, en oåterkallelig process som tar död på korallerna och utarmar fisket runt öar och atoller.

Regn är en väsentlig källa för färskvatten på många ställen, men även nederbördsmönster håller på att för- ändras. Bara i Afrika beräknas mellan 75 och 200 miljoner människor lida vattenbrist om tio år, enligt IPCC. En stor del av det afrikanska jordbruket är beroende av regnvatten och dess kapacitet kommer att minska till hälften med förändrad nederbörd. Utan regn sprider sig öknen som mattor över delar av Afrika, dock med stora undantag bland annat i de västra delarna av kontinenten.

Redan i dag har tio miljoner migrerat inom kontinenten, till största delen på grund av ökenspridning. I april förra året rapporterade FN:s nyhetsbyrå Irin att 60 000 somalier blivit internflyktingar i sitt eget land. Tankarna gick genast till inbördesstriderna i landet, men dessa tusentals flydde inte undan några miliser eller is- lamiska domstolar. De fick flytta på sig på grund av ökenspridningen, som äter sig in i jordbruksmarken.

Under slående likartade förhållanden lever människor i Bangladesh. Med mer än 60 procent av territoriet beläget endast fem meter över havet har Bangladesh drabbats av 70 naturkatastrofer sedan år 2000, mestadels tropiska cykloner. Cyklonerna, vars styrka ökat med höjd havstemperatur, kan ta med sig allt i sin väg från havet upp mot fastlandet. I ett land där hälften av landets 155 miljoner invånare lever under fattigdoms- strecket innebär sådana extrema väderhändelser en nationell katastrof varje gång de inträffar. Fem miljoner av landets invånare lever mindre än hundra kilometer från kusten, med resultatet att 500 000 människor drivs på flykt varje år. Det är inte bara liv och jordbruksmarker som går förlorade, även viktig infrastruktur sköljs bort.

SAKNAR FLYKTINGSTATUS
I dag finns det inget juridiskt begrepp för klimatflyktingar. För att, enligt Genèvekonvention från 1951, kunna bli erkänd som flykting ska du vara oförmågen att återvända till ditt hemland av rädsla för förföljelse på grund av bland annat ras, religion, nationalitet eller politisk åsikt. Människor som flyr sina hem på grund av klimatrelaterade katastrofer är alltså inte flyktingar enligt internationella lagar och konventioner. Men allt fler forskare och miljö- och klimatorganisationer använder just begreppet ”klimatflyktingar”. Brittiska miljö- och människorättsorganisationen Environmental Justice Foundation, EJF, gav förra året ut rapporten No Place Like Home – Where Next for Climate Refugees. Där får läsaren ta del av hisnande siffror som att klimatföränd- ringarna årligen bidrar till 300 000 människors död, att de påverkar 325 miljoner människor allvarligt och att de placerar uppemot 600 miljoner människor – 10 procent av världsbefolkningen – i farozonen. Därmed slår EJF fast att klimatförändringar är ett fundamentalt hot mot de mänskliga rättigheterna.

Hur många människor beräknas då vara på flykt i framtiden, bort från höjda havsnivåer, torka, försaltat vatten eller inget vatten alls, översvämningar, stormar och orkaner?

Norman Myers, Oxfordbaserad professor i hållbarhet, har genom att studera tusentals informationskällor uppskattat att 200 miljoner människor kommer att vara flyktingar år 2050. 50 miljoner av dem kallar han ”miljö- flyktingar”, återstoden ”klimatflyktingar”. Siffrorna är mycket snarlika IPCC:s uppskattningar.

SYNEN PÅ KLIMATFLYKTINGAR
Klimatvetenskapen lär oss att de värst drabbade länderna är de i världssystemets periferi, medan centrumländerna kommer att drabbas senare. Så vart ska dessa 200 miljoner flyktingar ta vägen? Och hur ser västvärlden på dem?

För att förstå framtidens migration måste man enligt Giovanni Bettini, doktorand på Lunds universitet som forskar om migration och miljö, koppla det som sker i ekosystemen med det som pågår i samhället.
– Det finns två komponenter som samspelar i de mest utsatta regionerna. Dels de biofysiska komponenterna: vad som händer med ekosystem som är sårbara och inte tål förändringar som torra regioner eller glaciärer som vattenkälla. Dels de sociala komponenterna: hur kommer det sig att Bangladesh inte klarar en havsnivåhöning, medan Holland, som i princip befinner sig i ett lika utsatt biofysiskt läge, klarar sig?
Med tanke på fästning Europas expansion, synen på migranter som inkräktare som invaderar Europa och de allt större ansträngningarna för att hålla ”oönskade” ute inställer sig frågan hur klimatflyktingar hanteras. Precis som migration i övrigt rör fenomenet upp heta debatter och hätska stämningar i vissa delar av världen.

Enligt Giovanni Bettini måste man undersöka den större diskussionen som pågår i samhället om migrationsströmmar för att få en uppfattning om hur klimat- flyktingar kommer att hanteras.
– Man måste tänka på vad som sägs om migration i allmänhet. De förhärskande diskurserna kring migration – även i Europa – präglas av skräckbilder och hotfulla föreställningar. I dagens Europa finns det normer som är rasistiska: människor har olika rättigheter beroende på varifrån de kommer. Man sorterar människor endast utifrån deras ursprung, säger han.

HÖGERPOPULISTISK RETORIK
Även högerpopulistiska idéer har letat sig in i diskussionen om klimatflyktingar. Ett land som redan tvingats ta ställning i frågan är Australien. År 2000 bad önationen Tuvalus regering Australien och Nya Zeeland att ta emot landets befolkning om det går dithän att havet tar över öarna. Australien vägrade. Den australiensiska mot- svarigheten till Naturskyddsföreningen, Australian Conservation Foundation, ACF, redovisade i ett utlåtande i september förra året siffror som visade att Australiens befolkningsmängd växer. Stiftelsen menar bland annat att ju större befolkning, desto ”svårare kommer det att bli för oss att minska utsläppen av växthusgaser, återställa våra floder och garantera en god livskvalitet för alla australiensare”. Lite längre ned i utlåtandet hymlade man inte med vad man menade med detta uttalande: ”Australien kan öka sina humanitära åtaganden och hjälpa till med familjeåterföreningar, samtidigt som vi minskar den totala migrationen till en hållbar nivå.”

Är skräcken för de invaderande klimatflyktingarna befogad? Giovanni Bettini menar att det förvisso kan komma till en punkt där människor tvingas fly, men på- pekar att migrationsflödena troligen inte kommer att ta formen av en stor och farlig våg som väller in över väst- länderna. Migration är någonting dyrt, som inte är alla förunnat.
– Migrationsstudier visar att människor inte börjar migrera till USA och Europa som en direkt följd av en naturkatastrof. Detta förtar såklart inte att ekologiska faktorer långsiktigt har stor påverkan på migrationsflödena.

Men de som är tvungna att fly är i stort sett de mer marginaliserade, sårbara och utsatta människorna, och i dessa situationer flyttar de till något närmare ställe under en kort period för att senare försöka återvända hem. Migration till ett land långt bort är en annan sak. Snarare än en nödstrategi handlar internationell migration om en investering, som kräver och kostar mycket.
– Om man tittar på migrationsflöden i allmänhet, ser man att det inte är de fattigaste som rör på sig mest. En färsk rapport från FN:s utvecklingsorgan UNDP visar att ju rikare man är, desto mer rör man på sig. De flesta migrerar inom sitt land och endast 37 procent av världens migrationsflöden sker från u-länder till i-länder. Det finns en rätt vanlig föreställning om att Afrika håller på att invadera Europa, men enligt UNDP bor bara en procent av Afrikas befolkning i Europa. Afrika är inte på flykt, säger Giovanni Bettini.

Han menar att vi här i väst har en förenklad syn på migration – människor flyr inte så fort de utsätts för fara på grund av miljö- eller klimatförändringar, ofta för att de inte har råd.
– Studier från Mali och Burkina Faso i västra Afrika visar att folk migrerade mindre under perioder av torka – tvärtemot vad man kanske skulle ha förväntat sig. Mindre regn kan betyda större utgifter och mindre skörd och därmed sämre ekonomiska förutsättningar att röra på sig. Även i frågan kring klimatflyktingar riskerar förenklade bilder bara att förstärka populistiska skräck- bilder, samt en negativ och rasistisk inställning till migration.

MIGRANTERS ”KLIMATPÅVERKAN”
Högerpopulistiska tongångar kan också höras från amerikanska lobbygruppen FAIR, Federation of American Immigration Reform. Organisationen vill ”förstärka gränskontrollerna” och ”stoppa illegal migration”. Det är svårt att bedöma hur FAIR betraktas i allmänhetens ögon i dagens USA, men man har över 250 000 medlemmar i hela landet och har vid ett flertal tillfällen kallats att vittna om migrationslagar inför USA:s kongress.

FAIR:s tankesmedja gav 2008 ut rapporten Immigration to the United States and World-Wide Greenhouse Gas Emmissions och följde året därpå upp med rapporten Immigration, Energy and the Environment. Båda diskuterar nackdelarna med invandring och slår fast att utlänningar som bosätter sig i USA kommer att öka landets koldioxid- utsläpp. Visserligen slår den första rapporten fast att illegala migranter står för mindre utsläpp än lagliga migranter, eftersom den förra gruppen har lägre levnadsstandard. Men med diagram och uträkningar visar man att en mexikan släpper ut 2,9 gånger mer koldioxid i USA än i Mexiko, en iranier 4 gånger mer, en haitier 85,6 procent mer [sic!], en peruan 16, en engelsman 3,1 och så vidare.

Inom 20 år kommer 30 miljoner migranter att bosätta sig i USA, varnar rapporten. 428 är en återkommande siffra. 428 miljoner ton koldioxid – på USA:s utsläpps- konto – kommer att orsakas av dagens amerikanska migrationspolitik, enligt FAIR. ”Effekterna av migration är inte obetydliga”, för om man skulle räkna alla invandrare i USA som ett eget land skulle det ”placera sig sjua i världen i årliga koldioxidutsläpp”. Slutsats: täpp till USA:s gränser, stäng ute möjliga klimatbovar och låt de bo kvar i sina ”underutvecklade länder”, för där släpper de ut mindre.

Men vi behöver inte blicka så långt som bortom två hav, ända till USA och Australien, för att höra liknande tongångar. Inte långt från Sverige verkar British National Party, BNP. I dag är BNP ett av Europas snabbast växande högerextrema partier, med två nyvunna platser i Europaparlamentet. I grunden vill inte BNP kännas vid någonting sådant som klimatförändringar – partiet tror inte på fenomenet. Ändå kan inte partiledaren Nick Griffin, som också är Europaparlamentariker, dra sig för att an- vända sig av klimatargument i sin egna populistiska ut- spel. Före FN:s klimattoppmöte i Köpenhamn i december förra året sade han i en intervju att ”för varje person i tredje världen med ett litet klimatfotavtryck som vi hämtar till västvärlden ökar vi koldioxidutsläppen”. Vidare er- känner Griffin att den västerländska livsstilen inte är hållbar och frågar sig: ”så vad i hela friden är det för mening med att omvända fler människor till västerlänningar?”. BNP kallar sig numera det enda ”sanna gröna partiet”. Nyfascistiske österrikaren Jörg Heider var inne på samma linje innan han dog, och franska Front Nationals Jean-Marie Le Pen har i flera år slagit på den gröna trum- man med liknande uttalanden.

INDUSTRILÄNDERNAS ANSVAR
Doktoranden Giovanni Bettini säger att debatten måste nyanseras, att om man vill hjälpa människor i periferin så måste synen på migration förändras.
– Migration framställs ofta som en invasion som drabbar eller hotar mottagarländerna. Men så är det inte. Använder vi förenklade uppfattningar ger vi bränsle åt de intressen i samhället som vill ta migration till intäkt för sin rasism. Klimatförändringarna kommer att pågå under en längre period, i koppling till andra sociala, politiska och ekonomiska förändringar, som inte är förutbestämda. Det viktiga är att försöka ändra saker och ting så att människors sårbarhet blir mindre, säger han.

Öinvånarna på Tuvalu har länge krävt att deras flykt ska synliggöras av omvärlden, att deras status som ett folk ska fastställas så att de som klimatflyktingar kan få rättigheter i andra delar av världen.
Sådana rättigheter kan i första hand komma dem till del i den rika delen av världen, som inte drabbas lika hårt av klimatkatastrofer på grund av sitt geografiska läge, men som framför allt sitter på de största resurserna för anpassning.

Men det finns något mer som det tuvaluanska folket kräver: att de industrialiserade länderna tar sitt ansvar för den globala uppvärmningen och sätter stopp för kol- dioxidutsläppen med ett bindande avtal.
Giovanni Bettini menar att klimat- och rättviserörelsen i nord måste ställa sig på de drabbades sida.
– Vi måste kämpa för klimaträttvisa och rättvis resurs- fördelning. Men vi måste också jobba för att bryta den rasistiska diskursen och den rådande synen på migration.

Shora Esmailian

Publicerad i Mana Nr 1/2010