Vägval för den gröna rörelsen i Iran

FRIA TIDNINGEN | Ett år efter det omstridda presidentvalet kämpar Irans opposition i motvind. För att den gröna rörelsen ska få med sig bredare skikt av befolkningen måste kraven på större politisk frihet förenas med krav på social rättvisa, skriver Shora Esmailian i en analys.

Den absoluta majoriteten av epokgörande händelser i Irans moderna historia har inträffat på våren och sommaren, under de persiska månaderna khordad, tir, mordad och shahrivar, eller enligt västerländsk tideräkning maj till september. Så var det även förra året. Med det val den 12 juni som återigen gav presidentposten till Mahmoud Ahmadinejad – enligt oppositionen genom ett systematiskt fusk som gränsade till en ren statskupp – föddes den gröna rörelsen.

Även denna sommar väntas bli het. I slutet av maj, knappt tre veckor före årsdagen av förra årets val, träffades den gröna rörelsens två frontfigurer, Mir Hossein Mousavi och Mehdi Karroubi, för att diskutera dess framtid. Resultatet blev en otvetydig appell till det iranska folket om att demonstrera den 12 juni.

Mousavi och Karroubi har, precis som inför varje stor dag i den iranska kalendern det senaste året, ansökt om demonstrationstillstånd. Men i fredags avblåste man officiellt demonstrationen, med motiveringen att man vill spara människoliv.

Den nervösa regimen har de senaste veckorna intensifierat gripandet av oppositionella, utfärdat långa fängelsestraff och dödsdomar och avrättat fängslade aktivister. Den 9 maj hängdes fem personer med kurdisk bakgrund, bland dem den fackligt aktive läraren Farzad Kamangar. Den 15 maj greps också Mousavis livvakt, Ahmad Yazdanfar, som befunnit sig i närheten av Mousavi sedan 1980-talet då han var Irans premiärminister.

I och med Yazdanfars gripande har nu nästan alla i Mousavis närmaste omgivning gripits, dömts till fängelsestraff eller dödats av regimen.

De senaste månaderna har till stor del varit lugna på Irans gator. Det repressionsmaskineri som beordrats från högsta ort såg både till att nyårsfestligheterna, som inträffade i mitten av mars, och revolutionens 31-årsdag i februari passerade utan större störningar från den gröna rörelsens protester.

I sitt nyårstal till det iranska folket den 20 mars utropade Mousavi detta år, 1389, till ”ståndaktighetens år” och uppmanade människor att fortsätta att protestera för sina rättigheter. Dessutom uttalade Mousavi och Karroubi skarp kritik mot regimen i samband med sitt möte för tre veckor sedan.

Bland annat kritiserade de hur regimen hanterat utrikespolitiska frågor och krävde att statlig tv och radio öppnas upp för andra röster, med motiveringen att det skulle bidra till ”mer nationell enighet” – ”vilken sorts organisation kallar sig nationell, men utan att sända folkets nyheter och åsikter?”, frågade de retoriskt.

De kritiserade också hur regimen har hanterat demonstranter, kallade våldet mot den gröna rörelsen ”verkningslöst” och krävde än en gång en omedelbar frigivning av de politiska fångarna.

Ett annat ämne – som de båda hittills i stort sett undvikit – var landets ekonomiska situation. Tre nyckelproblem, enligt Mousavi och Karroubi, är tillbakagången i de nationella industrierna, den växande arbetslösheten och de uteblivna lönerna till arbetare, lärare och pensionärer.Uttalandet är intressant i detta läge, eftersom den gröna rörelsen hittills ställt allmänna politiska krav såsom yttrandefrihet, men undvikit att prata om landets ekonomiska och sociala problem.

Utspelet kom några dagar efter att landets president Ahmadinejad besökt Khorramshahr i södra Iran. Staden var under kriget mellan Iran och Irak under 1980-talet ockuperad av Irak och presidentens tal var för årsdagen av stadens befrielse. Men talet stördes av människor som ropade ”bikari!”, ”arbetslöshet!”, och ”vi är arbetslösa!”.

Arbetslösheten i Iran har under det senaste året skjutit i taket. Till och med den statliga fackföreningen Arbetarnas hus rapporterar nu alarmerande siffror på en kvarts miljon förlorade jobb i år om trenden inte vänder. Enligt ILNA, Iranian Labor News Agency, förlorade 2 500 arbetare sina arbeten inom läderindustrin i Mashhad och Illam på bara två veckor tidigare i år. 4 000 industriarbetare har blivit arbetslösa i de södra delarna av landet. Den iranska regeringens egna siffror visar på 11,2 procents arbetslöshet, medan tidningen The Economist förutspår 13,2 procent.

Iranska arbetare har sedan revolutionen 1979 inte haft rätt till organisering eller bildandet av oberoende fackföreningar. Ahmadinejad har alltsedan han valdes till president 2005 slagit ned de försök till organisering som har blomstrat sedan 2004 med ännu större hårdhet än tidigare. Bara sedan förra årets val har sammanlagt 35 separata, spontana och många gånger oorganiserade arbetarprotester ägt rum – alla har slagits ned med våld.

Mousavi och Karroubi må genom den gröna rörelsen ha lyckats vända den iranska historien till en punkt utan återvändo. Den gröna rörelsen har lyckats visa på den sittande regimens illegitimitet. De har fått de notoriska revolutionsgardisterna att mer eller mindre erkänna att de är landets verkliga maktcentrum, påvisat den djupa klyftan som finns mellan olika delar av den islamiska republiken och visat att reformismen kanske kan vara mer än vad den var under åren 1997–2005.

Den gröna rörelsen föddes ur den urbana medelklassen i Teheran, precis som under revolutionen 1979. Men för att få med sig det allra största skiktet i samhället – arbetarklassen – förutsätter det att rörelsen går längre än att bara ställa politiska krav. Som de organiserade arbetarnas krav inför årets första maj-demonstrationer i Iran: rätten att få organisera sig och bilda oberoende fackföreningar, jobbsäkerhet och trygghet för arbetare, inflationsanpassade löner, rätten att ordna protester och möten. Detta är sociala och ekonomiska krav – men också krav på demokrati.

Om status quo och maktrelationerna i Iran ska förändras måste arbetarklassen träda in på scenen. Den gröna rörelsens ledare är medveten om dess betydelse; de var alla med under generalstrejken som fick landet att stanna och Shahen att fly på 1970-talet. Frågan är om de är redo för den.

Shora Esmailian

Publicerad i Fria Tidningen nr 43/2010.