Facket är navet i revolutionen

Posted on 3 februari, 2011

0


FLAMMAN | Att protesterna i Tunisien antändes efter att den 26 årige Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv i december i protest mot arbetslöshet och fattigdom har inte undgått många. Men vilka är det som har hållit revolutionen levande? Flamman ringde till två centrala aktörer i Tunisien för att ta reda på vad vänstern och facket har haft för roll 
i omvälvningen.

Det var en jordbävning som ägde rum i Tunisien. Ingen anade den, ingen var beredd på dess styrka; varken arabvärldens diktatorer, västmakterna som länge stött dem eller de demonstranter som satte igång skalvet. Och efterskalven har varit så starka att de nu sträcker sig två länder bort till Egypten, mindre än två veckor efter att den tunisiska revolutionen skördade sin första frukt: diktator Zine El Abidine Ben Alis flykt, störtandet av en 23-årig diktatur.

Till en början riktade sig protesterna mot arbetslöshet, fattigdom och höga matpriser. I hopp om att lugna demonstranterna lovade president Ben Ali, endast tre dagar innan han flydde landet, att skapa 300 000 nya jobb. Men det tunisiska folket hade redan sagt sitt: presidentens löfte var för lite, för sent. En politisk revolution var ett faktum.
–  Till en början krävde demonstranterna sociala förändringar, men allt efter att tiden har gått har fokus skiftat och kraven kommit att bli politiska, säger Mustapha Ben Jaafar, ledaren för det socialdemokratiska oppositionspartiet Demokratiska unionen för frihet och arbete.

Han ber om ursäkt för sin engelska under intervjun och önskar att vi hade kunnat ta den på franska, men lyckas ändå formulera sig klockrent mellan de kluckande skratten.
– De sociala och ekonomiska kraven har inte försvunnit, men prioriteringen ligger nu på att en lösning av den instabila regeringssituationen och att se till att Ben Alis politiska system förstvinner för evigt, säger Ben Jaafar, som den 17 januari utsågs till hälsominister i den nya, temporära samlingsregeringen utsedd av Ben Alis före detta premiärminister. Redan dagen efter valde han att avgå.
– Jag satt med i koalitionsregeringen en kort tid, men efter att premiärministern berättade vilka som skulle sitta med i regeringen förstod jag att det skulle vara en RCD-regering [Ben Alis parti], dominerat av RCD-medlemmar och att oppositionen bara var där för syns skull. Jag vägrade att sitta med och sade att vi inte har rätt att jobba mot revolutionens mål.

Samma sak gjorde tre andra ministrar den dagen, alla tillhörande den tunisiska landsorganisationen, Tunisian General Union of Labor, UGTT. Det tunisiska facket har en historia som sträcker sig ända från 1925. Men det var inte förrän 1944, då det bröt sig loss från franska facket CGT och proklamerade att UGTT hädanefter skulle stå fritt från kolonialmakten och arbeta för tunisiska arbetares rättigheter, som det ombildades till en fri fackförening. Under befrielsekampen var UGTT en aktiv del, och har alltsedan Tunisiens självständighet 1956 fått verka lagligt – många gånger på grund av bristande kritik mot Ben Ali, enligt vissa bedömare. Enligt UGTT själva organiserar de så många som 900 000 arbetare från norr till söder, öster till väster i ett land som har drygt tio miljoner invånare, där 46 procent av ungdomar med universitetsexamen saknar arbeten som motsvarar deras utbildning.
– Vi är inte ett politiskt parti och har tidigare endast fokuserat på sociala frågor. Våra paroller har genom åren varit rättvisa, utveckling i hela landet och inte bara i städerna, omfördelning av resurser och rikedom. Men eftersom det har varit svårt för olika politiska partier att bedriva kamp mot regimen har facket fått stå för en del av det, säger Nuraldeen Tabob, chefen för UGTT i huvudstaden Tunis.

Visserligen har de sociala medierna såsom Twitter och Facebook varit till stor hjälp i mobiliseringen av demonstrationerna inför och under den tunisiska revolutionen. Men koordineringen, organiseringen och en hel del av rörelsen framåt har facket stått för – just för att de har kunnat.
– I Tunis har det varit en tradition att protester genom åren startat på Mohammad Ali-torget, där fackets högkvarter ligger. Så gjorde folk även denna gång. Och dagen innan Ben Ali lämnade landet kallade vi till en generalstrejk i Tunis, säger Tabob.

Han fortsätter berätta om hur facket har organiserat så kallade rullande strejker mellan olika branscher, till en början bland postarbetarna och nu senast lärare och professorer inom utbildningsväsendet som i skrivande stund går in på sin andra strejkvecka.
– Facket har spelat en stor roll för revolutionen. Under protesterna har de olika UGTT-förbunden arbetat med att koordinera och organisera mycket av demonstrationerna. Eftersom vi har haft avdelningar i hela landet har vi snabbt kunnat sprida ordet och organisering har inte varit något problem någonstans, säger Tabob.
Den bilden bekräftar den gamla läkarprofessorn Mustapha Ben Jaafar:
– Det här har varit en spontan revolution och tunisier från alla samhällsskikt har deltagit. Arbetarna är en del av revolutionen och de har sociala krav, men även för dem tror jag att högsta prioritet just nu är politisk frihet och förändring i det politiska systemet. Alla partier utom Ben Alis är delaktiga, men det som gör att facket sticker ut är att de har varit den enda som ledsagat revolutionen, eftersom de är de enda som har haft logistiska möjligheter och förmågan att organisera i både städer och på landsbygden, säger Mustapha Ben Jafaar.

En förklaring till den konsensus som på verkar råda på Tunisiens gator mellan arbetare och medelklass kan vara den utbredda korruption Ben Ali och landets ”första familj” ägnade sig åt. Familjens girighet och kontroll gick till slut så långt att endast direktkontakter med högsta statsledningen kunde leda till karriärmöjligheter, vilket gjorde skaran av högutbildade arbetslösa till en stor grupp.

Världsbanken, IMF, USA och EU har å sin sida prisat Tunisien för sina ekonomiska reformer. Senast 2008 sade IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn att den ”tunisiska ekonomin går bra” och att landet är ”ett bra exempel på ett land i utveckling”. Det var efter påtryckningar från Världsbanken och IMF som Ben Ali genomförde stora förändringar av landets ekonomi. Bland annat privatiserades stora delar av den offentliga sektorn och det kooperativa jordbruket, vilket resulterat i att landets två branscher med någorlunda jobbmöjligheter har varit i textilföretag och call center-företag – två lågavlönade branscher.

Att alla tunisier är ute på gatorna påpekar både Nuraldeen Tabob och Mustapha Ben Jaafar flera gånger. På frågan om hur Ben Jaafar, som är gammal socialdemokrat, ställer sig till islamistiska rörelser och partier, som länge varit förbjudna i landet, hör man nästan hur han rycker på axlarna.
– De leder inte revolutionen. Men de är här och de är representerade på den politiska scenen. Alla partier är med i den här revolutionen, som verkligen är spontan, säger Ben Jaafar och fortsätter berätta om sina förhoppningar:
– Revolutionen måste fortsätta att kämpa och göra motstånd fram till ett förverkligande av dess mål: förändring – riktig förändring. Och vi kan. Yes we can!, säger han och skrattar.
– Jag hoppas på ett nytt Tunisien för ungdomarna, ett gott liv för alla, frihet och respekt för mänskliga rättigheter. Att Tunisien hamnar högt upp bland demokratiska länder. Och bra relationer med världen, med alla världens folk. Jag har kämpat i 40 år och jag hoppas att jag kan bevittna den dag när allt detta uppfylls, säger Ban Jaafar.

Fotnot: Hjälp med översättning av en av intervjuerna: Hussein Khalili.

Shora Esmailian

Publicerades i Flamman nr 5/2011.

Annonser