Ett leende till rasisterna

Posted on 20 december, 2010

0


MANA | Malmö sticker ut i den nationella hatbrottsstatistiken. Medan de religiöst motiverade hatbrotten minskar i landet hade Malmö förra året fler anmälda religiösa hatbrott än både Stockholm och Göteborg. Bakom anmälningarna ligger mest judar men även muslimer i Malmö känner sig utsatta.

20-åriga Amna Hamza berättade glatt för sin mamma att hon skulle få ett kortare sommarjobb. Under juli hade hon genom en kompis blivit rekommenderad att arbeta på ett lager.
– På morgonen gick jag till lagret jättetaggad och ville verkligen jobba, säger Amna.
Redan före introduktionsdagen hade hon av chefen fått veta på telefon att arbetskläderna bestod av byxor och en t-tröja och att man inte fick ta med dem hem, vilket var helt okej för Amna. Men det skulle visa sig att det fanns ytterligare en detalj i arbetsuniformen som Amna inte hade blivit informerad om: ett blått hårnät. Vi möts på Malmö centralstationen och på frågan om hur vi ska hitta varandra säger Amna på bred skånska att hon kommer att ha en ljusrosa slöja.
– Jag försökte möta dem halvvägs och kom med förslag om hur vi skulle lösa situationen med hårnätet. Syftet med hårnätet var att man inte skulle tappa hår, och jag försäkrade dem att jag inte tappar hår när jag har slöja på mig. Titta, ser det ut som att jag tappar hår nu?, frågar hon och pillar på sin slöja.
Vidare föreslog Amna att hon kunde sätta på sig en nytvättad slöja varje dag, men fick som svar att arbetskläderna skulle tvättas på lagret. Inga problem för Amna – de kunde få ett par av hennes slöjor som hon lämnade för tvätt efter varje skift. När inget argument bet erbjöd hon sig att ta av sig slöjan och sätta på hårnätet om hon kunde stå någonstans där män inte gick förbi.
– Under hela tiden hade jag ett leende på läpparna. Jag var aldrig aggressiv, säger hon.
Men svaret levererades med en klapp på ryggen: ”Antingen tar du av dig slöjan eller så går du hem”.
– Då var jag i chock och kunde inte göra så mycket. Jag tänkte ”menar hon allvar med att göra den här lilla grejen till en så stor sak när jag kom med massa bra förslag?”.

Efter att den värsta chocken hade lagt sig kom ilskan. Amna ringde upp chefen för att berätta att hon kände sig kränkt. Svaret hon fick var att hennes ansökan aldrig skulle ha beaktats om det inte vore för vännen: ”Jag hade aldrig kollat på ditt namn om din kompis inte hade rekommenderat dig.”
– Jag har aldrig upplevt något sådant förut. Jag är född här och har aldrig blivit illa bemött och har aldrig sett mig som annorlunda för att jag bär slöja. Jag blir inte annorlunda bara för att jag har den. För vad är normalt egentligen?
Amna påpekar att det finns arbetsplatser där kvinnor som bär slöja kan ha den till sin arbetsuniform.
– Jag tror att de måste inse att det finns människor som bär slöja, att vi måste tänka på det på arbetsplatserna. Kolla på Ikea och McDonalds – de har slöjor. Fina är de också!

Omars blå tröja förstärker hans ljusa, blågröna ögon. Han är 24 år och nyutexaminerad civilekonom. Under studietiden har han hunnit vara ett halvår i USA och ett halvår i Kina. I ett rött tegelhus i en av Malmös förorter bor han med sin pappa, hans fru och syskon. Vi sitter i ett ljust rum omgärdat på tre sidor med fönster och blir bjudna på kaffe och vattenmelon. Omar, som egentligen heter någonting annat, vill inte ställa upp med sitt riktiga namn för att kommande arbetsgivare inte ska kunna googla fram hans namn i en artikel där han berättar om svårigheterna att få jobb. Under våren från Kina och under sommaren hemifrån Malmö har Omar sökt en hel del extra arbete.
– Jag sänkte mina krav bara för att ha någonting att göra under sommaren medan jag pluggade klart. Jag har inte ens fått ett samtal och jag är helt överkvalificerad för de här arbetena jag har sökt – jag har meriter som kan visa det.
Anledningen till att han inte har fått svar på de många ansökningar han skickat in är hans namn, tror Omar:
– Jag har tänkt på mitt namn – det behöver inte vara svenskt, det är okej att det är utländskt, men helst inte att det syns att det är muslimskt.
Som nyutexaminerad civilekonom börjar Omar nu söka arbeten som han är kvalificerad för, men han låter inte allt för optimistisk.
– Jag kände mitt värde på marknaden och det var inte särskilt högt.

Amal Keblawi studerar ekonomiprogrammet med inriktning på internationell ekonomi på Kristianstad högskola. Hon bor i Malmö, men tiden på tåget är ”helt okej” eftersom hon utnyttjar det till att plugga. Amal, som har svart, långt hår, har vid sidan av studierna arbetat en del som telefonförsäljare.
– Då är det bara rösten som hörs, då är det aldrig någon som kan fråga var jag kommer ifrån. De tror ju att jag är helsvensk, säger hon på bred skånska.
Som telefonförsäljare använder Amal aldrig sitt riktiga namn.
– Jag säger ett svenskt namn. De kanske inte vill prata med mig om jag har ett utländskt namn, känner jag.
Idén att presentera sig med ett ”svenskt” namn fick hon från företaget, som uppmuntrar sina anställda att inte presentera sig med sina riktiga namn om de inte är ”svenska”.
– De sa exakt så här: ”ni kan börja med att säga ert namn, om ni känner att ni inte säljer kan ni säga ett svenskt namn”. Jag tog ett svenskt direkt, jag orkade inte.

Amal är 20 år och det dröjer några år innan hon, precis som Omar, är färdigutbildad civilekonom och kan börja söka ekonomjobb. Men redan nu har hon stött på fördomar på högskolan.
– Innan upplevde jag aldrig islamofobi, jag visste inte ens vad det var för någonting. Men sedan jag började på högskolan och träffade folk från olika städer har jag hört en del kommentarer. Då började folk fråga mig var jag kom ifrån och vilken religion jag hade, säger Amal.
Hon berättar om en incident där hon och några ”svenska” tjejer diskuterade olika märken på jackor. En av tjejerna berättade att hon funderat på att köpa en Canada goose-jacka, men hade ångrat sig eftersom ”blattar har den”.
– Jag skojade med henne och sa ”ja, ja, det är väl för att de är rika”. ”Eller så snor de jackorna”, svarade hon på fullt allvar. Och hon sa inte bara blattar, utan nämnde muslimer också. Då tänkte jag att hon inte vet någonting, berättar Amal.

Feyza Yildiz, som också är 20 år har ganska nyligen börjat läsa ekonomi-IT på Malmö högskola. Hon är noga med att påpeka att hon är född och uppvuxen i Malmö, men är turk, ”en integrerad turk”. Det är lugnt där vi sitter på stadsbiblioteket i Malmö, Feyza ser till att hålla en låg nivå på rösten genom hela intervjun.
Hon bestämde sig för att ta på sig slöjan när hon gick i sexan. Eftersom hon visste att både hennes mamma och pappa tyckte att det var för tidigt för henne att börja med slöja smög hon ut den morgonen. Väl hemma, efter skolan, frågade hennes föräldrar om Feyza verkligen ville ha på sig slöjan.
– Min pappa trodde att jag skulle få press på mig från människor runt omkring om jag satte på mig slöjan så tidigt. Det var ju lite tidigt. Men det var mitt val och han respekterade det.
Enligt Feyza finns det människor som inte kan acceptera att hon och andra kvinnor bär slöja:
– När jag var liten kände jag inte av rasism så mycket, det har blivit mer nu. Det finns de som pekar ut mina olikheter för mycket, det är kanske därför jag känner mig annorlunda. På vissas blick kan man se att de visar att de tycker att man är annorlunda.
Vid flera tillfällen har det hänt att ingen sätter sig bredvid henne på bussen.
– Jag tror inte att det alltid är med vilja som de inte sätter sig bredvid mig. Om jag känner av att det är medvetet så sätter jag mig någon annanstans i bussen.
– Det känns ju. Det är där de tvingar mig att känna att jag inte är svensk. Jag hör inte till här. För mig går det över snabbt, jag vill inte fastna i sådant. Men man blir ju sårad ändå. Jag skulle vilja vara mig själv utan människors konstiga blickar, säger Feyza.

För att undvika att hamna i situationer där hon känner sig illa behandlad tänker Feyza efter. När hon går till banken väljer hon till exempel ut den person som hon vet har varit schyst mot henne och hjälpsam tidigare. Och om någon skulle behandla henne illa svarar hon med ett leende.
– Ibland vill jag visa att det inte är fel på mig. Men för det mesta ler jag stort om någon är kall mot mig och försöker starta en konversation med dem. Det är viktigt för mig att göra det med glädje och utan aggressivitet. När jag ler blir de förvånade och tänker ”vad håller du på med, jag var ju taskig mot dig”. Det är ett sätt att visa att man inte fastnar för sådant. Det är ett sätt att visa man är stark, det är en strategi. Och det har funkat.
När någon har varit nedsättande mot Feyza på stan berättar hon det för sin familj och tillsammans brukar de skratta åt saken.
– Vi brukar skratta och säga ”det var en konstig man som gjorde si eller så”. Men vi skrattar och reagerar på ett sätt som inte förväntas, i stället för att bli sura och arga.

I Omars familj gör de likadant – de skrattar åt vardagsrasismen. Det är sällan Omar får kommentarer när han går på stan själv, men så fort han går med sin pappas fru, som bär slöja, känner han av de fientliga blickarna och kommentarerna.
– Det känns tråkigt, men du kan inte göra någonting åt det, så varför ska du bli ledsen? Någon annan ska inte få förstöra din dag. Om du har vaknat glad och pigg och sedan låta någon sänka dig lika snabbt – det går inte! Vi skämtar bort det.

Både Amal och Amna har konfronterat människor som behandlat dem illa, och även de återkommer till hur viktigt det är att kunna le tillbaka och ignorera sådana människor.
– Ibland blir de bara mer aggressiva av att man svarar. Då är det hopplöst. Då får man bara ignorera, säger Amal.
– På lagret insåg jag hur viktigt det är att ha utbildning. Då vet man att man är garanterad jobb. Då kan de inte säga ”din slöja” eller någonting. För jag vet att om jag vill bli läkare så blir jag läkare. Man kan inte säga någonting till mig. Då har jag min utbildning i handen, säger Amna.

Jonas Otterbeck, islamolog vid Lunds universitet, har intervjuat många unga muslimer, senast i boken ”Samtidsislam: unga muslimer i Malmö och Köpenhamn”. Han menar att det innebär någonting speciellt att vara muslim i Malmö i dag och att det kan ses som ett stigma i en del relationer.
– Det finns en subjektiv upplevelse av att det finns många, speciellt äldre människor, som har svårt för islam. Även människor som är påtagligt sekulära, som inte bär några speciella kläder, utan har sin hudfärg och sitt hår som kan signalera att de möjligen kan vara muslimer, utsätts för kommentarer om vad muslimer är – utan att folk vet någonting om dem, säger Jonas Otterbeck.

Han ger exempel på vad unga muslimer kan utsättas för:
– Jag tror att unga muslimer inte bara någon gång, utan flera gånger utsätts för saker som inte är okej. Till exempel en kille som går med sin mamma och får kommentarer, en annan gång på flygplatsen skriker någon ”jävla al-Qaida” och hans pappa börjar garva.
Genom att ta sig själv som exempel leder han den existerande islamofobin i bevis:
– Men jag har aldrig blivit kallad ”jävla al-Qaida”, eller ”din satans pingsvän” eller ”jehovasvittnen-galning” eller ”katoliksvin”. Nu är jag inget av det, men jag har heller inte kallats för det. Och det är en skillnad, säger Jonas Otterbeck.

Att man orkar le eller skratta åt nedsättande kommentarer tror Jonas Otterbeck har med dagsformen att göra.
– Om man har ett liv som fungerar – det går schyst i skolan, föräldrarna är snälla mot en, man tycker om sina syskon – ja, då har man ett leende i bakfickan. Men när allt är skit och pappa just blivit arbetslös och är förbannad har man inte det leendet. Men det är alltid skönt att ha ett leende mot människor som är huvudlöst korkade.

Shora Esmailian

Publicerad i Mana nr 3–4/2010

 

Annonser
Posted in: Rasism, Reportage