Tvivlarna på Tahrirtorget

Posted on 16 april, 2011

0


SYDSVENSKAN KULTUR | Armén blev folkets hjältar i Egypten­ men nu är den romansen över. Shora Esmailian rapporterar från Kairo om en revolution som gått i stå.

Förra fredagen, 8 april. Kroppsvisitering, identifiering och ett ahlan wa sahlan, välkommen, i utkanten av Midan Tahrir, det torg som har kommit att bli känt världen över som revolutionens torg. Ingen trafik genom megastaden Kairos nav, bara människor och åter människor så långt ögat når. Minst tio scener står utspridda över torget, där talare poängterar att på 60 dagar – den tid som gått sedan Mubaraks fall – hinner mycket pengar gömmas undan, att det är dags att ställa Mubarak inför rätta och kräva tillbaka allt han stulit från det egyptiska folket, att överbefälhavare Mohammed Hussein Tantawi har alldeles för nära band till Mubarak, att han måste avgå och att folket kräver en civil regering. Och det nu.

Det är ”rensningens och ansvarsskyldighetens fredag”, och framemot eftermiddagen utannonseras att det är den största demonstrationen på Tahrir sedan Mubarak avgick, med en och en halv miljon deltagare. Jublet lägger sig som ett tjockt moln över torget och det går knappt att ta sig fram.

Lördag 9 april. Lyckan har plötsligt förvandlats till förtvivlan. Tahrir­torget ser ut som en krigszon. Uppbrutna stenar överallt, taggtråd runt torget, nedbrända bilar och bussar. Under morgontimmarna har armén gått in och skjutit ihjäl minst två och skadat över hundra demonstranter. De hade, tillsammans med en grupp soldater, bestämt sig för att övernatta på torget för att sätta extra press bakom kraven. Några har kommit till torget för att höra vittnesmål, andra för att argumentera: den egyptiska armén skulle aldrig rikta vapen mot sina egna. Heta känslor, spända situationer, öppna gräl.

Hur ska man förstå det som nu händer i Egypten, efter att Mubarak försvunnit? Den iranske sociologen Asef Bayat, som i många år studerat landets gräsrotspolitik, har myntat en ny term för att karaktärisera utvecklingen: ”refo-lution”. Det som inträffat är ännu ingen klassisk, fullbordad revolution, eftersom basen för den gamla regimen – armén – sitter vid makten i stället för nya revolutionära organ, något som inte hann byggas upp i en av världshistoriens snabbaste omvälvningar (det tog bara arton dagar att störta Mubarak). Men inte heller rör det sig bara om reformer. Vi ser i stället ett slags hybridfenomen, refo-lutionen.

Fredagens styrkeuppvisning på Tahrir är ännu ett färskt exempel på hur mycket makt de samlade massorna har i Egypten. Det är inte styrka och kraft som fattas, utan brist på administrativ auktoritet och övertagande av nyckelinstitutioner. Revolutionärerna besitter en ”enastående hegemoni, men de regerar inte”, skriver Bayat. Militären styr landet i stället för en civil regering, korruptionen fortsätter att härja, politiska fångar från före och efter den 25 januari sitter fortfarande i fängelse, militärdomstolar dömer demonstranter och bloggare i snabbt avklarade förhandlingar. Den nygamla regimen beter sig precis som den förra vad gäller bruket av våld på gatorna och i fängelserna. Förvisso jublade folk när Mubarak och hans söner togs in på förhör den 13 april, men än återstår att se hur rättegången mot den förre diktatorn kommer att se ut.

Lördagsmorgonens incident är därmed föga förvånande, även om många på Tahrirtorget var chockade. Den är en fingervisning om att revolutionen nu trätt in i en ny fas. Alla revolutioner bör förr eller senare förvänta sig en kontrarevolution, menar Bayat, och varnar för att före detta statstjänstemän, gamla partibyråkrater, inflytelserika chefredaktörer, rika affärsmän och inte minst militärer kommer att vända utvecklingen till sin fördel.

Det är just det som nu pågår i Egypten. Tantawi, arméns högsta höns och i praktiken landets ledare, hade redan innan fredagen varnat soldater som ville ansluta sig till demonstranterna på Tahrir för att de skulle ställas inför militärdomstol, anklagade för förräderi. Samme Tantawi var med största sannolikhet den som beställde militärens våldsamma ingripande på demonstranterna i lördags. Trots vittnesmål, uttalanden från männi­skorättsgrupper, videoinspelningar och kulhylsor över hela torget blånekar armén till att de skulle ha skjutit på demonstranterna. I stället skylls våldet på ”kontrarevolutionärer” och ”ligister” – en verklighetsbeskrivning som även koptiska organisationer, liberaler och Muslimska brödraskapet ställer sig bakom.

Andra grupper, såsom flera ungdomsrörelser och vänstergrupper, menar att militären som institution nu är revolutionens fiende. Man kan inte längre ropa att folket och militären går ”hand i hand”, ett populärt slagord under revolutionens första veckor, hävdar de. Revolutionen måste fortsätta, försvaras, skyddas ända tills alla krav är genomförda. De mest akuta: Mubarak inför rätta och Tantawis avgång.

Så rör sig nu Egypten mellan reform och revolution – i en refo-lution – och det är i detta instabila mellanrum som tusentals aktivister återigen intog Tahrir strax innan de kastades ut av armén i veckan med stöd av vissa delar av befolkningen. Nu står striden mot armén, men denna gång splittras egyptierna i olika synsätt, olika positioner, i värsta fall motsatta läger. Kanske återstår ännu slutstriden om Egyptens framtid.

Shora Esmailian
frilansjournalist

Publicerades i Sydsvenskan den 16 april 2011.

Annonser