Rädslan och motståndsviljan – Pakistan efter mordet på Shahbaz Bhatti

Posted on 19 april, 2011

0


AMNESTY PRESS | I Pakistan har två ledande kritiker av landets hädelselag mördats på kort tid. Bland kristna pakistanier sprider sig rädslan och tystnaden. Amnesty Press har träffat kvinnorättsaktivister och kristna aktivister och besökt Swatdalen där talibanerna styrde år 2009. I Swat sprängs fortfarande flickskolor.

– Det är en dödsstöt för alla vi som vill se en sekulär stat, säger en frilansjournalist som inte vill uppge sitt namn utanför pressklubben i den dammiga staden Multan i södra Punjab, Pakistan.
Marken utanför pressklubben är svart av brända däck sedan demonstrationen och det myllrar av journalister i entrén som talar högt och gestikulerar stort. Folk är förbannade på att ännu ett politikermord drabbat Pakistan på bara några veckor.

Det är den 2 mars 2011 och några timmar tidigare har landets minister för religiösa minoriteter, Shahbaz Bhatti, skjutits ihjäl i sin bil av maskerade män. Hans bil pepprades med 25 kulor och den pakistanska talibangruppen Tehriki-i Taliban tog på sig dådet.

Shahbaz Bhatti var den enda kristna ministern i Pakistan och en välkänd aktivist för minoriteters rättigheter. Den 4 januari sköts guvernören i Punjab, Salmaan Taseer, ihjäl av en av sina egna livvakter. Båda dessa män hade uttalat sig om den uppmärksammade blasfemilagen i Pakistan, en lag som kan döma den som hädar mot religioner till döden. Några månader innan Salmaan Taseer sköts ihjäl hade han besökt den kristna kvinnan Aasia Bibi som dömts till döden efter att ha påståtts ha talat illa om profeten Muhammed under ett gräl i sin hemby.

Efter det fallet lade den kvinnliga parlamentarikern Sherry Rehman fram ett förslag om ändring av lagen. Både Salmaan Taseer och Shahbaz Bhatti stödde hennes förslag och Bhatti kritiserade lagen öppet så sent som i november. Till Open Magazine sade han att ”lagen har missbrukats” och att ”många har utsatts för mordhot och problem” på grund av den.
Efter att ha blivit medlem av det pakistanska folkpartiet, PPP, Benazir Bhuttos parti, såg Shahbaz Bhatti som sitt kall att arbeta för upphäva diskrimineringen av religiösa minoriteter i ett land som vid Brittiska Indiens delning 1947 skapades främst för muslimer. Till skillnad från partikamraten Salmaan Taseer var Shahbaz Bhatti fri från korruptionsanklagelser och sågs som en folklig politiker som hellre än att sitta på parlamentsförhandlingnar var ute i moskéer och kyrkor för att ta initiativ till samarbeten över trosgränserna.

En vakt öppnar nervöst den stora mörkblåa grinden som leder in till en vacker vårträdgård. Han sticker ut huvudet, kollar åt både vänster och höger. Han bjuder in, visar var man ska skriva in sitt namn i gästboken medan han håller geväret bakom ryggen. Två katter hörs bråka i närheten, en hund skäller högt och ljudligt med svansen riktad rakt upp. På det katolska pastoratet i Multan verkar alla nervösa i dag.
Stämningen är  dämpad och folk äter sin middag i tystnad i den stora matsalen där bilder på påven och den sista måltiden hänger. Ingen verkar vilja prata om mordet, utan i stället vill man tala om att kristna har levt i det här området i tusentals år. Men på den kristna NGO:n Justice and Peace Commission i Multan, som har sitt kontor i en av trädgårdens hörn, vill de berätta.
– Många kristna i Pakistan är deprimerade. Vi känner inte att vi kan säga vad vi tänker och vill. Vi kan inte uttrycka oss öppet och fritt, säger Shahzaman som av rädsla inte vill uppge sitt efternamn.
En annan aktivist, Hyacint, berättar om alla projekt för samarbete över trosgränserna som har misslyckats de senaste åren.
– Vi har ett projekt som heter ”Budskap om fred” som vi försöker starta mellan lokala moskéer och kyrkor, men det har varit svårt att få projektet att fungera. Människor här i Pakistan är mycket intoleranta, jag vill inte överdriva, men i dag känns allt svart. Och vi får heller ingen hjälp av media, de spär snarare på motsättningar mellan olika religiösa grupper.

Blasfemilagen infördes under diktatorn Zia ul-Haqs regim. I samma veva som ul-Haq i början av 1980-talet införde kvinnofientliga lagar för att ”islamisera” det tidigare förhållandevis sekulära Pakistan passade han på att införa även en lag mot hädelse av religioner.
– Till lagens försvar kan sägas att den inbegriper alla religioner, men den är inte rätt för det.  Zia ul-Haq införde lagen för att legitimera Afghanistan-kriget när Pakistan stred mot de sovjetiska ockupanterna, fortsätter Hyacint.
Shahzaman fyller i:
– Politikerna gör ingenting för att förändra lagen.

Det är en sanning med modifikation. Den enda öppet kritiska parlamentarikern mot blasfemilagen som fortfarande är i livet är Sherry Rehman. Under de senaste månaderna har hon inte lämnat sitt hem, som bevakas av beväpnade vakter, i hamnstaden Karachi. Sherry Rehman var den som ursprungligen skrev ett förslag för en ändring av blasfemilagen, något som alltså både Salmaan Taseer och Shahbaz Bhatti stödde fullt ut. Asif Ali Zardari, Pakistans president och den mördade Bhuttos änkling, tillsatte en kommission för att utreda lagen strax efter dödsdomen av Aasia Bibi. Här ingick Sherry Rehman ingick.

I februari i år meddelade premiärministern Yousaf Raza Gillani, utan Sherry Rehmans vetskap, att hon tagit tillbaka sitt förslag till lagändring. Sherry Rehmans reaktion lät inte vänta på sig och hon sade till Washington Post att ”det finns krig man måste bekämpa hela tiden”. Något hon fortsätter att göra från sitt hem än i dag.

Shahzaman är inte förvånad över Yousaf Raza Gillanis reaktion:
–Varken i PPP eller andra partier vågar politikerna stå upp mot extremisterna i det här landet. De saknar mod, säger han.
Men Farooq Tariq, som varit politiskt aktiv på vänsterkanten under hela sitt 55 åriga liv och nu är en förgrundsfigur för Labour Party of Pakistan, landets ledande vänsterparti, är trots allt mer hoppfull.

Politikerna i Pakistan verkar handfallna – men det är åtminstone inte militären, i vissa avseenden. Spåren av striderna mellan talibaner och den pakistanska armén syns överallt i en av de vackraste delarna av landet: Swat.

Den pakistanska militären har förbjudit utlänningar att besöka Swatdalen. Området som med sina höga berg, stora floder och rena luft före 11 september 2001 brukade vara en tillflyktsort för storstadspakistanier under somrarna är nu hårt bevakad av armén. I de mindre städerna syns sönderbombade hus, bostäder fulla med kulhål och den pakistanska flaggan är målad på så gott som varenda vägg, dörr och affär efter påtryckningar från militären.

Swat är ett distrikt i den nordvästra Khyber Pakhtunkhwa-provinsen, tidigare NWFP, där en majoritet av befolkningen tillhör den etniska gruppen pashtuner, en folkgrupp som splittrades mellan Pakistan och Afghanistan när britterna drog den så kallade Durand-linjen 1893.
– Vi är ett progressivt folk, vi är inte extremister som media försöker framställa oss som, säger aktivisten Ahmad som varit engagerad i olika vänstergrupper länge och som bor i staden Mardan några timmar nedanför Swatdalen.
– Men under kriget mot Sovjet i Afghanistan stärkte extremisterna sin makt med hjälp av USA. Nu påstår den pakistanska militären att de bekämpar talibanerna, men vi tror snarare att vissa delar av militären och säkerhetstjänsten stödjer dem ekonomiskt, säger Ahmad.

Sedan kriget mot terrorismen startade 2001 har talibanerna stärkt sin makt över dalen och en av de första grupperna att drabbas av deras framflyttade positioner var flickor och unga tjejer – under talibanstyret stängdes många flickskolor. Den engelskspråkiga, pakistanska tidningen The News rapporterade i januari 2009 om hur talibanerna praktiskt taget hade ockuperat Swat och meddelat att flickor måste stanna hemma. Under ett halvår stängdes sammanlagt 400 skolor med 40 000 elever och de 15 flickskolor som försökte öppna hindrades. I staden Mingora gick talibanerna så långt att de sprängde flickskolorna, och den sammanlagda siffran har sedan dess hamnat på nästan 200 sprängda skolor i hela Swat.
Det var inte förrän på sommaren 2009 som den pakistanska militären till stor del besegrade talibanerna och vissa flickskolor kunde öppna igen.

Shehnaz, mamman i en familj i byn Matan, är mycket orolig för sina tre döttrar.
– Jag är lika rädd varje dag när de går till skolan. Extremisterna spränger fortfarande skolor här i Swat, säger hon.
Bergstopparna runt huset syns från utegården där vi sitter. Mellandottern i huset, som är 16 år, är för rädd för att uppge sitt namn. Hon ställer sig på tå och pekar på en höjd till väster om huset:
– Den orangea byggnaden är min skola. Det är inte så långt att gå och jag tycker synd om mamma som är så orolig hela tiden. Men jag tänker fortsätta min utbildning vad som än händer.

Några dagar senare är det dags att fira den internationella kvinnodagen 8 mars. Mötet är ursprungligen planerat att hållas i pressklubben i Peshawar, den största staden i Khyber Pakhtunkhwa, men på grund av de senaste veckornas självmordsattentat där bestämmer sig aktivisterna i NGO:n Labour Education Foundation, LEF, att kalla till mötet i Mardans pressklubb i stället. LEF organiserar bland annat hemmaarbetande kvinnor – en majoritet av dem är sömmerskor –  hjälper dem att bilda kooperativ och fackföreningar och lobbar på parlamentariker för att få igenom en lag som erkänner dem som arbetare. Om lagen går igenom i år kommer de hemmaarbetande kvinnorna att få del av grundläggande välfärd såsom pension och vård och skola för sina barn.

Över hundra kvinnor, många av dem iklädda burqa, droppar in i den nedgångna salen som stinker nymålad färg trots att den håller på att flagna från väggarna. Runt om i rummet sitter banderoller uppe med budskapen: ”Samma rättigheter för kvinnor som män”, ”Stoppa diskrimineringen av kvinnor” och ”Erkänn hemarbetande kvinnor”.

Korta tal hålls av främst kvinnor med samma gemensamma nämnare: den pakistanska konstitutionen erkänner kvinnors rättigheter, men det är inga politiker som implementerar dessa lagar. En ung advokat, som vi kan kalla Farzaneh, håller ett eldigt tal om rätten till utbildning.
– Vi måste se till att våra döttrar får gå i skolan. Endast 40 procent av kvinnorna i Pakistan kan läsa och skriva. När våra döttrar får en utbildning kan de på ett bättre sätt kräva sina rättigheter och få dem, utropar hon och möts med applåder.

Ute i salen går en aktivist runt bland kvinnorna med en närvarolista. De flesta kvinnor sätter sina tumavtryck med hjälp av blå bläck eftersom de inte kan skriva sina namn.
Nästa talare påminner om de pakistanska kvinnornas långa kamp och att 8 mars firas i så gått som alla större städer. Sedan bildandet av Women Action Forum, WAF, på 1980-talet har Pakistan haft en stark och tidvis organiserad kvinnorörelse. Men dess fokus har varierat. Under perioder av militärdiktatur och krig har det legat på mänskliga rättigheter och/eller afghanska flyktingars rättigheter. De pakistanska kvinnorna firar också den egna nationella kvinnodagen den 12 februari – den dag då den före detta militärdiktatorn Zia ul-Haq år 1983 införde misogyna lagar och kvinnor som protesterade mot dem mötte oerhörd repression på gatorna i Lahore.

Farzaneh säger att den mest akuta frågan som kvinnorörelsen över hela landet arbetar mot i dag är ”de religiösa fanatikerna och militären”, som enligt många feminister ökat våldet i landet. Något som även märks i hemmen.
– Under bara de senaste åren har misshandel mot kvinnor ökat lavinartat. Men om vi bara organiserar oss kommer vi att vinna mot dem, säger Farzaneh och ler.

Shora Esmailian

Publicerade på Amnesty Press den 19 april 2011.

Advertisements