Civila utväxlas efter förhandling

Posted on 24 juni, 2011

0


SYDSVENSKAN | Världen. Hejaropen och ”Allahu Akbar” hördes på långt håll medan det blåvita skeppet Ionis sakta seglade in i hamnen i den libyska staden Benghazi. Passagerare och rebeller på kajen visade varandra segertecknet medan kvinnor ropade slagord och klappade i händerna. Sydsvenskan var på plats.

300 civila seglade in i Benghazis hamn på fredagsförmiddagen från den av Kaddafitrupperna kontrollerade huvudstaden Tripoli. Ytterligare 110 civila kommer inom kort att åka från Benghazi till Tripoli och ännu en vända med passagerare kommer att komma till Benghazi. Det är första gången ett skepp har seglat från Tripolis hamn till staden Benghazi i öster sedan den libyska revolutionen startade den 17 februari. Kaddafi, som hittills vägrat att förhandla med rebellerna och den nationella övergångsregeringen, NTC, har nu gått med på en utväxling av civila genom Röda korset.

Säkerheten kring Benghazis hamn var hög på fredagen, och det ryktades om att fångar fanns bland passagerarna. Enligt Internationella Röda korsets talesperson i Benghazi, Dibeh Fakhr, har organisationen i två månader förhandlat om växlingen.

– Vi har pratat med regimen i Tripoli och med nationella övergångsrådet här i Benghazi i humanitärt syfte. Människorna på det här skeppet och de som kommer att åka till Tripoli är civila och vårt syfte har varit att återförena familjer som har varit separerade, säger Dineh Fakhr.
Enligt Röda korset har kriteriet för passagerarna varit humanitära orsaker och processen har varit transparant. I förhandlingarna har listor över passagerarna getts till båda sidorna för godkännande.

Men på skeppet fanns också 51 före detta fångar. Enligt rebellerna i Benghazi visar Kaddafis förhandlingsvilja och frigivning att han är svag. Samtidigt lovade Kaddafi i ett tevetal tidigare i veckan att han skulle slåss mot rebellerna till slutet.

Majoriteten av familjerna fick vänta utanför hamnen i den stekande hettan i över tre timmar innan passagerarna släpptes av. Några hade dock lyckats ta sig fram till skeppet och återförenades med sina anhöriga i ett hav av kramar, skratt och gråt. En äldre mans glasögon gick sönder när hans son kramade om honom.

24-åriga Soheila, som av rädsla inte ville uppge sitt efternamn, var en av de lyckliga passagerarna. För tillfället är hon arbetslös, men de senaste sju åren har hon levt i Tripoli.
– Jag har levt och överlevt striderna i Tripoli, men psykiskt var jag tvungen att lämna staden och komma tillbaka till Benghazi. Kaddafis trupper inte bara trakasserar och förolämpar oss som är från öst, de jagar oss, säger hon.

I de libyska id-korten står skrivet var personen i fråga är född och Soheila berättar om unga män hon känner som blivit arresterade på gatan endast för att de ursprungligen är från Benghazi.

– Det finns hela grannskap som är tömda på unga män, alla är arresterade av Kaddafis trupper. Ingen vet var de är.
– Livet i Tripoli var mycket svårt. Vi kan inte andas där. Så fort jag gick på gatan med en mobil, kamera eller laptop beslagtog Kaddafitrupperna dem, säger hon.

Soheila berättar vidare om hur nya ansikten dök upp i grannskapet så fort en demonstration mot regimen anordnades:
– Kaddafis spioner finns överallt. De ser varenda steg du tar på gatan, i moskén, på jobbet, ja, överallt. Om en elev inte kommer till skolan ringer de upp föräldrarna för att kontrollera var eleven är och affärer är öppna endast för att innehavarna under vapenhot tvingas öppna dem.

När Soheila får frågan om hur det känns att vara tillbaka i Benghazi drar hon en lättad suck.
– Aahh, frihet! Men mitt hjärta är tungt eftersom jag lämnat delar av min familj i Tripoli. Jag kan inte vara lycklig helt och hållet. Men alla i Tripoli stödjer de rebeller som kommer ut på nätterna för att strida mot Kaddafi och jag hoppas att vi lyckas befria vår huvudstad.

På väg in i bussen, som tar passagerarna till de väntande familjerna, står 35-åriga Rada Al-Rashdi som arbetat som ingenjör i ett av landets största oljeraffinaderier i al- Zawiya, en stad strax väster om Tripoli som periodvis varit i händerna på rebellerna med sedan i mitten av juni styrs helt av Kaddafi. Sedan den 5 februari har Rada Al-Rashdi varit i al- Zawiya, men han orkade inte vara kvar längre – även han har blivit trakasserad, då det står i hans id-kort att han är från Benghazi.
– Situationen i Az Zawiya är hemsk, mycket hemsk. Kaddafis trupper och säkerhetsstyrkor finns överallt. Affärerna är öppna två timmar om dagen och bombningar är nu vardag. Flera gånger stormade trupperna mitt hem och beslagtog min telefon och min dator. Jag har inget kvar nu, men jag är åtminstone i livet, vilket är det viktigaste.

Från Az Zawiya, på väg till skeppet i Tripoli, var han mycket rädd.
– Jag trodde aldrig att jag skulle återse min familj under min tid i al- Zawiya och under resan tänkte jag att jag nog aldrig kommer att komma fram levande till skeppet. Kaddafi har satt upp kommittéer och vägspärrar överallt. Nu kan jag knappt uttrycka hur jag känner. Jag kan inte beskriva lyckan över att få träffa min familj.

Men han är besviken på Nato.
– Jag tycker att Nato kan avsluta jobbet mycket snabbare än vad som skett. De har ju kapaciteten, så varför gör de inte det?

Ändå Rada Al-Rashdi är optimistisk inför framtiden och tror att Kaddafi kommer att falla snart.
– Att döma av folkets styrka och vad vi hittills uträttat under i revolutionen så kommer Kaddafi att falla snart, säger han.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 24 juni 2011.

Posted in: Libyen, Reportage, Utrikes