På flykt från vatten

EFFEKT | Sommaren 2010 upplevde Pakistan den kraftigaste monsunen i mannaminne. En femtedel av landets yta ställdes under vatten. När översvämningen kom till byn Pir Sabaq flydde Alia Bibi hals över huvud uppe i bergen tillsammans med sin son. Nu är hon beredd att fly igen – hon vet att årets monsun kan bli lika kraftfull som den i fjol.

I svarta uniformer och svarta baskrar, under den stekande solen mitt på dagen, sitter skolbarnen på marken med blicken vända mot Kabulfloden som rinner genom byn Pir Sabaq. Bakom dem står deras vattenskadade skola. Trapporna som leder upp till skolan är byggda med rödskimrande marmor, bruten från traktens berg. Nu ligger trappstegen huller om buller efter översvämningen som svepte över hela byn och förstörde stora delar av den.

Eleverna ser otåliga och varma ut. Läraren försöker förgäves rikta barnens uppmärksamhet mot den provisoriska svarta tavla som står upp med stöd av några stenar. Han sitter med ryggen mot den linbana som fungerar som transportmedel till den större staden Nowshera på andra sidan floden sedan bron sveptes bort.

Trafiken går varm och kabiner möter varandra över vattnet. De som återvänder till Pir Sabaq bär på stora påsar. Några som väntar på att åka över till Nowshera har cyklar med sig. Mitt i floden sticker betongrester upp.
– Det har snart gått nio månader sedan översvämningen och fortfarande har inte regeringen byggt upp vår viktiga bro, mumlar en gammal gumma och vaggar fram till linbanestationen.

Det var någon gång i slutet av juli förra året – ingen minns exakt när – som översvämningen drog in i den 34 000 personer stora byn. Det folk däremot minns är att det var mitt i natten. De allra flesta låg och sov när vattenmassorna äntrade byns trånga gränder. Panikslagna människor tog sina barn i armen och möjligtvis en ko eller två innan de började springa upp i bergen där den kända marmorn huggs.

I Pir Sabaq bor det mest bönder. De som inte har turen att äga en egen markplätt, vilket gäller de flesta, arbetar på mark som tillhör traktens feodalherrar. Andra arbetar som stenhuggare i bergen; byn är känd för sin stenhuggarfackförening. Så här års, i mitten av mars, när våren precis har kommit till Pakistans nordvästra provins Khyber Pakhtunkhwa är fälten runt Pir Sabaq gröna. Här och var sticker illgula senapsblommor upp. Sockerrören kan skördas snart, men det djupgröna vetet måste först bli gult.

En av de som lyckades fly vattenmassorna är Alia Bibi. Hennes hesa och högljudda whiskeyröst går inte att ta miste på. Så fort hon kommer in från gatan slänger hon av sig den ljusbruna typ av burqa som de äldre kvinnorna i byn bär och börjar vitt och brett skämta med de yngre killarna som dricker te i skuggan. Hon skrattar högt åt sina egna skämt och erbjuder en av de yngre kvinnorna i sällskapet att prova hennes burqa. Själv har Alia Bibi efter många års träning lärt sig att gå snabbt i det tunga, varma plagget med ett rutmönstrat fönster för ögonen. Ute på byns gator hälsar andra kvinnor på henne, också de genom sina burqor.

Vi går runt och tittar på förödelsen – hus som fortfarande ligger i ruiner och inte har byggts upp, armeringsjärn som sticker upp här och var och mängder av tegelhögar utspridda över hela byn.
– Jag var hos min moster som bor i utkanten av byn när en väninna ringde och skrek att jag skulle komma hem. Jag skrattade och tog henne inte på allvar. Vi har översvämningar här varje år under monsunperioden, men vattnet blir inte högre än till vristen, säger Alia Bibi.

Men hennes väninna insisterade, skrek i telefonen att ”vattnet är flera meter högt, du måste komma tillbaka” tills hon insåg att hon måste hem för att leta efter sin 13-åriga son.
– Min man dog när min son var tre månader. Nu har jag bara min son och jag var så rädd att han skulle ha försvunnit, säger Alia Bibi och fortsätter:
– När jag kom fram till mitt hem var vattnet redan upp till midjan på mig. Jag letade desperat efter min son och på bara några minuter gick vattnet upp till nacken.

Varken de få guldsmycken eller de pengar Alia Bibi hade sparat i sitt hem fick hon med sig.
– Strömmen var väldigt stark. Hade jag gått in i mitt hus hade jag ändå inte kunnat rädda något. Det fanns ingen tid. Jag visste att jag hade förlorat allt, men det viktigaste var min son, att jag skulle rädda honom.

Till skillnad från många i byn kan Alia Bibi simma. Det blev hennes räddning.
– Eftersom jag inte hittade min son simmade jag till min väninnas hus där jag hittade honom. Flera kvinnor och barn hade samlats hos min väninna och vi började alla tillsammans fly upp till bergen.

Under flykten – kämpandes mot strömmen och med ett hårt grepp om sin sons hand – såg Alia Bibi två små barn på ett tak som ropade på hjälp.
– Plötsligt kom en stor våg och tog dem med sig. De drunknade framför ögonen på mig. Sedan dess har jag varit deprimerad. I flera dagar efteråt tänkte jag på barnen och kunde inte få bort bilden av hur de sköljdes bort, säger Alia Bibi och tittar ledsamt ner i tekoppen hon håller i handen.

Flykten är något Alia Bibi aldrig kommer att glömma.
– De första dagarna drack vi vatten från floden trots att det var smutsigt. Vi hade inget val. Det tog oss sex timmar att komma upp till berget. Min son skrek att han var törstig så jag tog min slöja och försökte filtrera vattnet så gott det gick. Men han och många andra blev sjuka av att dricka vattnet.

Det tog flera veckor för vattenmassorna att rinna bort helt och hållet från Pir Sabaq. Till en början bodde folk under bar himmel i bergen, innan hjälp från internationella organisationer och den egna militären kom. Det var då de stora tältlägren sattes upp.

Alia Bibi vill visa sitt gamla hus. Hon håller dörren låst med en kedja och ett litet hänglås. Innanför dörren ligger fullt av tegelstenar i det som en gång i tiden var husets hall. Endast husets ytterväggar står upp, tillsammans med den öppna spis som Alia Bibi använde för matlagning. Hon suckar och berättar vad som stod i vilket hörn. Sedan skrattar hon till och säger att det här är ”för deppigt”, att vi i stället ska gå till det rum hon och hennes son bor i nu.

Framme vid det nya huset kommer Alia Bibi på att hon glömt nyckeln, vilket inte hindrar henne från att gå in ändå. Hon slänger av sig sin burqa och hoppar sedan upp på muren som omger trädgården och det enda rummet. Under en kort stund håller hon på att tappa greppet, men lyckas häva upp sig själv över muren. Med ett busigt leende öppnar hon dörren inifrån och pustar ut.

Tjugo miljoner pakistanier drabbades av översvämningarna som svepte genom landet under sommaren 2010. Det var den hittills största naturkatastrofen i landets historia. Den orsakades av en monsun, mycket kraftigare än den vanliga monsunen. Det som förvärrade katastrofen var att stora markägare gjorde allt för att rädda sina marker och därför ledde vattnet till områden där fattiga människor hade sina hem och hus.

Nästan ett år senare fortsätter fattiga människor i Pakistan att kämpa för att få ta del av det bidrag som regeringen lovat att hjälpa dem med. De drygt 6 000 kronorna som bidraget består av räcker dock inte långt, knappt till att bygga sig ett rum – om folk väl nu lyckas få ut pengarna. För att få del av dem måste man visa upp sina idhandlingar och det dessa som många människor miste under översvämningen.

Alia Bibi har till skillnad från en majoritet lyckats få hjälp av en internationell organisation för att få ett rum byggt. Själv tror hon att det beror på att hon är änka. Rummet är inte stort och Ali Bibi längtar egentligen till sitt gamla hus.
– Men jag är lyckligt lottad som har ett tak över huvudet och inte behöver bo i tält eller på gatan, säger hon och visar stolt upp det lilla rummet.

Förutom de besparingar som försvann med vattnet förlorade Alia Bibi också sin symaskin.
– Jag hoppas verkligen att jag kan spara ihop till en ny för att kunna börja jobba igen. Hur ska jag annars försörja mig själv och min son?, frågar hon och slår ut med armarna.
Hon berättar att det går rykten om att häftiga regn kommer falla även i sommar.
– Då kommer Kabulfloden att svämma över igen. Och jag kommer fly på samma sätt som jag gjorde förra sommaren.

Att översvämningen drabbade Pakistan så hårt tror Alia Bibi är Guds straff, men också regeringens fel eftersom de inte hade några som helst planer på hur de skulle hantera en katastrof som denna.
– För tre år sedan började terroristattentat ske i det här området. Och förra sommaren var det översvämningen. Ibland är jag mycket orolig över framtiden. Om jag måste fly igen gör jag det, men jag kommer tillbaka. Det här är min by, där mina förfäder har bott och brukat marken. Inget kan få mig att lämna det för evigt och jag vägrar att flytta på mig.

Fakta / Värre monsuner med varmare klimat
Klimatförändringarna har av många experter pekats ut som en orsak till att översvämningarna i Pakistan sommaren 2010 blev så kraftiga. Det beror på att atmosfären kan bära mer vattenånga när luften blir varmare. I områden där monsuner under vissa delar av året för med sig mycket regn riskerar regnen att bli kraftigare och kraftigare i takt med att klimatförändringarna fortgår.

Shora Esmailian

Publicerad i Klimatmagasinet Effekt nr 2/2011