Falskt bomblarm

Posted on 23 februari, 2012

0


AFTONBLADET | Andreas Malm och Shora Esmailian om propagandakriget som ska få oss att tro på iranska kärnvapen.

Jackie Jakubowski påstår på Dagens Nyheters kultursida den 20 februari att ”de flesta bedömare är överens om att Iran inom ett år kommer att kunna producera sin första atombomb.” Enligt Jakubowski står det bortom allt tvivel att landet försöker skaffa bomben. Man kan läsa det i IAEA:s senaste rapport.

Inget av detta är nu sant: ”underrättelseinformationen visar inte att de har fattat beslut att utveckla ett kärnvapen”, förklarade den 17 februari Leon Panetta. Han är USA:s försvarsminister. Det vore ”tekniskt genomförbart” för Iran att bygga en bomb på ett eller två år – om beslutet fattades, men det ”vore inte sannolikt”, tillade James Clapper, högsta chef för USA:s underrättelseorgan. IAEA:s senaste rapport säger ingenting utöver det som varit känt i fem år: att alla tecken på ett iranskt kärnvapenprogram försvinner spårlöst efter 2003 – om det fanns ett sådant program lades det ner det året.

Tillåt oss repetera några andra enkla fakta. Iran startade krig senast år 1739. USA och Israel startar krig till frukost. Det finns en stat i Mellanöstern som faktiskt är rustad till tänderna med kärnvapen: Israel, troligen med 400 stridsspetsar, vilket i så fall är 400 gånger fler än vad Iran har, och dubbelt så många som Storbritanniens. Det finns en stat som slagit världsrekord i tillåtelser för IAEA-inspektioner, i enlighet med icke-spridningsavtalet: Iran – medan Israel portat varje inspektör och vägrat skriva under avtalet.

Jakubowskis yttersta bevis för att ett kärnvapenrustat Iran är ”en sådan exceptionell fara för mänskligheten” är emellertid att landets ledare väntar på en Messias. Denna väntan konstituerar en ”irrationell världsbild” som slår ut alla normala strategiska överväganden: även om Iran utraderas på kuppen skulle dessa apokalyptiska självmordskandidater gladeligen skicka bomber mot Israel. De är inte som vi, terrorbalans fungerar inte på dem. ”Hur skydda sig mot dem som drömmer om messiansk tid, då islam härskar över världen, och hoppas på martyrskapets ära?” Underförstått: bara våld biter på dem.

Lyckligtvis hörs mer sansade röster, även från oväntade läger: CNN:s Fareed Zakaria påminde häromdagen om att ”allt Israel nu säger om Iran sade vi om Sovjetunionen”, i slutet av 1940-talet. Då varnade sig amerikanska hökar hesa för den röda faran, som suktade efter världsherravälde, längtade efter sista striden, beredde sig att betala vilket pris som helst – hade inte Stalin offrat närmare 30 miljoner medborgare i kriget? – och var på väg att skaffa bomben: vi måste invadera dem innan det är för sent. Men USA stannade hemma. Sovjet fick bomben. Så även det mao­istiska Kina, det hyperstalinistiska Nordkorea, den ”terroriststödjande militären i Pakistan” – Zakarias ord – men ingen av dem har hittills brutit mot terrorbalansens regler.

Skulle Iran vara galnare än dem allihop? Varför, frågade Zakaria, har i så fall Iran inte skickat ut en enda självmordsbombare? Varför har inte den islamiska republiken startat ett enda krig? Varje bedömning – varje rationell bedömning – säger tvärtom att regimen alltid försökt överleva och klamra sig fast vid makten: själva motsatsen till en tvingande självmordsimpuls.

Men det betyder också att denna regim har ett intresse av konflikten med Israel och väst. Allt sedan 1979 har sådan konflikt varit regimens främsta källa till folklig legitimitet och dess säkraste vapen mot inre opposition. Just nu är ayatollorna extra nervösa, av två skäl: parlamentsvalet den 2 mars bojkottas av oppositionen och riskerar därmed att bli en uppvisning i det rådande systemets illegitimitet, och den arabiska våren – i synnerhet den syriska – kan när som helt korsa gränsen. Därför går regimen längre än tidigare i sitt risktagande, provocerar med militärövningar och bränslestavar och dansar på randen till krig. Det är ett brottsligt spel, med det iranska folket som insats.

Men det råder ingen tvekan om varifrån aggressionen kommer. De senaste sanktionerna mot Irans centralbank och finanssystem och de planerade EU-sanktionerna mot oljeexporten är så nära en inofficiell krigsförklaring man kan komma: det rör sig om ett medvetet försök att strypa en hel ekonomi. Israeliska och amerikanska underrättelsetjänster utför redan riktade avrättningar, cyberattacker och andra operationer inne på iransk mark.Lågintensiva krigshandlingar är i full gång, men med den dynamik som nu eskalerar – hot, hot och mera hot – kan de också slå över i bländande vitt. Som vi visat i två böcker (Sprängkraft i Iran, Federativs 2005; Iran on the Brink, Pluto 2007) handlar detta i sista instans om olja.

Sedan 2004 har Iran räknats som landet med världens näst eller tredje största oljereserver. Till skillnad från en gång shahen låter inte ayatollorna USA och övriga väst göra vad de vill med det svarta guldet: de spärrar vägen till ett fritt flöde. Produktionen har reducerats till en frustrerande låg andel av potentialen, och till följd av sanktionerna har den bara minskat ytterligare. Men all denna olja måste förr eller senare, ju mer andra källor sinar, strömma ut ohämmat om den fossila ekonomin ska kunna bära fram fler högkonjunkturer. Invasionen av Irak utgör härvidlag en pervers modell. Den löste verkligen de problem USA såg i Irak: ett överflöd av outnyttjad olja som ingen kom åt. I dag tar oljebolagen vad de vill ha.

Ovanpå detta sekelgamla materiella intresse i öppna oljekranar – själva basen för västvärldens Iranpolitik – finns staten Israels egen aggressionslogik. Efter den arabiska våren är den ännu mer oberäknelig än vanligt. Förlusten av Mubarak är ett irriterande skrapsår; Israel får inte förlora ännu mer av sin regionala dominans. Iran måste krossas. Det innebär, som Ha’aretz påpekade samma dag som Jakubowskis artikel, även angrepp mot Gaza, Libanon och Syrien. Så vem förbereder regional apokalyps?

Det är bara att hoppas på att kriget uteblir. För något motstånd är inte i sikte: där den intensiva uppmarschen till Irak-kriget bemöttes med en global massrörelse växer nu spänningen utan indignation underifrån. Det gör det inte svårare att trycka på knappen.

Andreas Malm och Shora Esmailian

Publicerad på Aftonbladet Kultur 23 februari 2012.

 

Annonser