Revolutionen åter – Gatan förblir viktig för Egyptens framtid

SYDSVENSKAN KULTUR | Lugnet före stormen var påtagligt i det som normalt är centrala Kairos oavbrutna kakofoni, morgonen den 25 januari, årsdagen av arabvärldens hittills största revolution.

Några kilometer norrut, i arbetsstatsdelen Shubra, där en stor del av befolkningen tillhör den koptiska minoriteten, samlades människor till demonstration efter middagsbönen. Det var en av tolv marscher som skulle löpa in mot Tahrirtorget. Unga som gamla, män som kvinnor, kopter och muslimer tågade bakom en lastbil, som långsamt fraktade fram en hemmagjord obelisk med inskrivna namn på alla som dödats av regimerna – först av Mubarak, sedan av militärjuntan – under året som gått. Det var som om årets sorg och vrede – och hopp – nu samlats ihop för att stråla samman i en punkt.

Framme i de centrala delarna av Kairo hade marschen från Shubra växt till en flodvåg av människor, som flöt in i demonstrationståg som äntrade Tahrir från alla riktningar. På torget gick det inte att röra sig i den packade massan. Aktivister, som inte hade väntat sig ett så massivt deltagande, drog på munnen; å andra sidan uteblev den avpolitiserade folkfest som många hade förväntat sig. Dagen och kvällen fylldes med ilskna slagord som krävde ett stopp på militärdomstolar, övermarskalk Hussein Tantawis avgång – i vissa fall avrättning – och ”bröd, frihet och social rättvisa”.

Sedan den egyptiska revolutionen bröt ut för ett år sedan har inte många av de ursprungliga kraven uppfyllts. Medieapparaten styrs fortfarande till största delen av staten, bloggare och oliktänkande fängslas och ställs inför militärdomstolar, demonstrationer attackeras brutalt. Inte fler än fyra företag har åternationaliserats, minimilönerna ligger på en nivå som inte går att leva på, fria fackföreningar har inte erkänts av någon av interimsregeringarna och strejker är sedan i april kriminaliserade. Människor i Egypten hade all anledning att inte fira revolutionen, utan att föra den vidare.

Firandet stod Muslimska brödraskapet för. Från sin scen på Tahrirtorget spelade rörelsen nationalistiska sånger, vigde par och ropade ytterst få slagord. Här fanns den kraft som, med närapå egen majoritet i det nyvalda parlamentet, vunnit mest på året som gått och har mest att förlora på att stöta sig med den styrande militärjuntan, Scaf.

Men den egyptiska gatan förblir en avgörande maktpol i landet. Massuppslutningen bekräftar hur gatan lever sitt eget liv, mot Scaf, utanför parlamentet, och oberoende av Muslimska brödraskapet. Sedan i april har många pratat om egyptiernas demonstrationströtthet: den må komma och gå. Men när det gäller bröd, frihet och social rättvisa har egyptierna känt sötman av protesternas styrka. Utgången av den egyptiska revolutionen är ännu långt ifrån given.

Shora Esmailian
Frilansjournalist

Publicerad i Sydsvenskan 28 jan 2012.