”Var var ni när vi behövde er?”

Posted on 20 april, 2012

0


ANTOLOGI | Den råa vintern i Palestina, då kylan mellan december och februari äter sig in under skinnet i de dåligt isolerade husen, är fuktig. De olivlundar som på sommaren kommer att täckas av gula och torra grässtrån är ännu i februari gröna.

Jorden just här, på Västbankens svallande kullar, är klädd i en järnröd färg. Det är tisdagen den 24 februari 2004. En helt vanlig dag under ockupation med allt vad det innebär för palestinier: förnedringen genom de många av Israel uppsatta vägspärrarna, ambulanser som inte släpps igenom, omvägar på dammiga, slingriga vägar då palestinier förhindras att åka på asfalterade vägar, israeliska soldater som tränger in i palestinska familjers hem, politiska aktivister som arresteras och fängslas utan rättegång, beväpnade bosättare som attackerar bönder.

Sedan juni 2002, då staten Israel började bygga muren på ockuperad palestinsk mark i byn Salem på norra Västbanken, har bönderna i byn Beit Surik varit oroliga. Tillsammans med åtta andra byar ingår den i Biddu-enklaven strax nordväst om Jerusalem. Ingen vet exakt när muren ska börja byggas på deras mark, eller vilken rutt den kommer att få. Men bönderna är oroliga över att stora delar av byns jordbruksmark ska ödeläggas så som redan hänt när israeliska schaktmaskiner äntrat andra byar i norr. Det har snart gått två år sedan det första olivträdet rycktes upp med rötterna för att göra plats för muren och besked från den israeliska militären har kommit om att murbygget snart ska starta även här.

Därför samlas över 600 palestinier från området fredagen den 20 februari för att visa sin ilska. De ledsagas av många internationella aktivister från bland annat ISM och av israeliska anarkister. Ett tiotal personer från den israeliska grannbyn Mevaseret strax söder om Beit Surik kommer för att visa att också de motsätter sig murbygget som kommer att skilja byarna åt. Luften är kall och fuktig, men kullarna över Beit Surik är under vårens grönska slående vackra. Några kvinnor planterar små olivträd, barnen springer omkring, tal hålls. En lyckad demonstration tycker deltagarna och byrådet. Men för bönderna i Beit Surik ska livet under ockupation bli ännu svårare några dagar senare, tisdagen den 24. ISM får ett telefonsamtal från byrådet på morgonen:
– Ni måste komma hit, de förstör allt.
Paniken i rösten är påtaglig. Dagen innan har den internationella domstolen i Haag beslutat sig för att undersöka om muren är illegal på begäran av FN. Nu rusar alla ISM:are som är någonstans i närheten till Beit Surik.

Det har hunnit bli eftermiddag när vi kommer fram. En ung man som ska visa oss vägen småspringer upp för en kulle och vi ISM:are följer efter honom. Han tar rutinerat långa kliv medan vi snubblar fram i den leriga järnröda jorden. Högst upp på kullen ser vi vad som hänt. Morgonens dagg har gjort jorden ännu rödare och de stora spåren som bulldozern lämnat efter sig ser ut som stora sår. Marken blöder och olivträden som en gång stod på den är antingen uppdragna med rötterna, nedhuggna eller överkörda. Bonden i 40-årsåldern, vars mark precis förstörts, går med ilskna steg i det djupa såret. Han vänder sig mot oss och slår ut med armarna när vi kommer upp för kullen. Högt skriker han, med tårar i ögonen och bultande åder i pannan:
– Var var ni när vi behövde er? Ser ni vad de har gjort? De har förstört mina olivträd. De har förstört min mark, min jord, ardi. Var var ni när vi behövde er?

Klumpen växer i halsen och vi tittar ner i jorden, vi har inget svar. Bonden fortsätter att skrika så högt att andra bybor samlas runt honom för att lugna honom. Även israeliska soldater som stått några hundra meter ifrån oss närmar sig och omringar gruppen av palestinier, internationella och israeliska aktivister. Alla sätter sig ner på marken och tittar på soldaterna. En gammal palestinsk man med grå mustasch, iklädd en beige kostym och en svart-vit keffiyeh på huvudet sätter sig på en sten närmast soldaterna. Alla är till en början tysta av chocken, tomma i blicken. Byborna i Beit Surik visste att detta skulle hända förr eller senare, men tisdagen den 24 februari 2004 blev de tagna på sängen.

Tystnaden bryts av böneutropet från byns minaret. Männen ställer sig upp och börjar göra den religiösa tvagningen wudu med jorden från den nyförstörda marken i brist på vatten. De tar i den vördnadsfullt och försiktigt, betraktar den innan de rullar den mellan händerna. Bonden som i panik frågat var vi var ställer sig längst fram för att leda bönen. När han ställer sig upp från marken finns spår av den röda jorden i hans panna. Jorden han har ärvt av sin far och farfar. Jorden som är hans levebröd. Jorden som är det mest värdefulla han har i kampen mot ockupationen. Jorden som ockupanter nu försöker lägga beslag på.

Denna dag är första dagen av en lång vår av motstånd. Byrådet i Biddu, den största byn i området med cirka 7 000 invånare, bjuder in ISM att bo i byn och följa med på demonstrationerna. Även israeliska aktivister ansluter sig till de dagliga och många timmar långa demonstrationer i de olika byarna. Tidigt på morgnarna går vi upp för att gå längst fram i demonstrationstågen arrangerade av byborna. Vi använder den israeliska militärens rasism mot dem. Våra nationaliteter, pass, ljusa hy och hår är mer värda i israelernas ögon och blir således vårt starkaste vapen. Men den israeliska militären är brutal, kanske för att dessa byar ligger så nära Jerusalem.

De första martyrerna som kommer att dödas under murprotester faller i Biddu den 26 februari.

Under denna vår av motstånd kommer sammanlagt fem palestinier – alla obeväpnade – från dessa åtta byar att dödas av den israeliska militären. Hundratals kommer att skadas. Byborna mördas och skadas för att de försöker komma fram till sin mark, till sitt land, till sina olivträd. Med tårgas, ljudgranater, hästattacker, soldater, bepansrade bilar, stålkulor i gummihölje och skarpa skott förhindrar den israeliska militären oss från att komma fram. Olivträd efter olivträd dras upp med rötterna framför våra ögon och hus i vägen för Israels mur jämnas med marken. En stor väg konstrueras där den åtta meter höga betongmuren ska monteras upp.

Många veckors förluster börjar snart knäcka befolkningen. Om vi bara kunde få en seger… Om vi bara kunde komma fram till bulldozrarna och grävmaskinerna så som har hänt i andra byar. Om vi bara kunde rädda ett enda olivträd.
Så händer det en dag: en liten seger. Byarna i Biddu-enklaven har fått rätt i den israeliska högsta domstolen. Allt murbygge ska stoppas och murens dragning ska omdirigeras så att den inte skär igenom byarnas bördiga mark, så att den ska gå närmare den gröna linjen (vapenstilleståndslinjen efter kriget som slutade 1949). Nyheten tas emot med stor glädje, men firandet uteblir. För trots domstolens utslag fortsätter militärens arbete och ytterligare två martyrer faller och fler skadas, bland dem även internationella och israeliska aktivister. Många arresteras. Dagliga demonstrationer återgår i fredagsdemonstrationer. Numera ber alla utomhus på marken under fredagarna och sedan är det dags för konfrontationen.

I juli 2004, efter både den israeliska högsta domstolens utslag om Biddu-enklaven och efter att den internationella domstolen i Haag olagligförklarat muren stoppas allt arbete i Biddu, Beit Surik och närliggande byar. Invånarna firar, säger att det beror på allt motstånd de har gjort under våren, men samtidigt sörjer de alla förstörda olivträd och all ödelagd jordbruksmark.
Samtidigt startar en av ISM:s bästa sommarkampanjer. Hundratals aktivister från hela världen samlas på Västbanken sommaren 2004 för att marschera längs med muren på Västbankens norra del. Vi går genom byar och städer som blivit direkt drabbade av muren. Överallt tas vi emot med öppen famn, får mat och husrum. Många palestinier hoppar på marschen för att gå med en bit.

Förstörelsen av liv och framtid har aldrig varit tydligare. I tre veckor går vi tills vi kommer fram till Qalandiya – den vägspärr som förhindrar palestinier som bor på norra Västbanken att komma in i Jerusalem. Kravaller utbryter vid den stora vägspärren och israeliska soldater skjuter skarpt rakt in i folkmassorna. Vi ISM:are ställer oss framför soldaterna, med deras skarpladdade vapen i magen.

Det är sommarkampanjens sista dag.

Publicerad i antologin Vi lovade att berätta, april 2012

Annonser