Med Billström – inga handdukar alls

FLAMMAN | På flyktingförläggningen Karlslund ursäktar sig personalen att vi får en handduk att dela på. Det är 1990. Ett år tidigare hade vi fått varsin. Vi har kommit till Sverige och sökt asyl. Minnet av den enda handduken har aldrig lämnat mig. Det personalen ville förmedla var att Sveriges flyktingpolitik höll på att hårdna. Två år slussades vi mellan olika flyktingförläggningar.

För oss var Sverige landet som tog emot flyktingar. Vi förknippade solidaritet med svensk flyktingpolitik. Men vad var det för land vi hade kommit till? Vi möttes av en handduk, två utvisningsbesked, marscherande nazister, Lasermannen som sköt mot människor som såg ut som vi samt Ny demokratis Bert Karlsson som stolt visade upp flyktingförläggningen han ägde. Tankar på var vi skulle ta oss härnäst blev en del av vardagen.

23 år senare och situationen för asylsökare och papperslösa blir sämre för varje dag. Migrationsminister Tobias Billström ser det som ”oacceptabelt” att människor från Balkan söker asyl i Sverige. Det handlar om ”krav” och ”skärpta regler” när Billström talar. Den senaste insatsen i borgerlig migrationspolitik är mer resurser till polisen för att effektivt utvisa människor. I projektet Reva prioriterar polisen att hitta och utvisa papperslösa. Malmö har varit pilotkommun och ingen besparas – polisen har tagit ensamkommande flyktingbarn på väg till BUP och papperslösa på deras bröllop. Malmöpolisen stoltserar med sina siffror: 2012 lyckades de utvisa 25 procent fler än tiden innan Reva.

Ändå ser migrationsministern Sverige som ett land med ”generöst flyktingmottagande”. Föga förvånande har Moderaternas nyspråk även letat sig fram till begreppet solidaritet. För Billström handlar det inte om solidaritet med utsatta människor. Som han ser det måste det ”finnas solidaritet mellan medlemsstaterna” i EU vad gäller flyktingmottagande. Det Billström glömmer är att endast 16 procent av världens flyktingar år 2010 befann sig i Europa. De största mottagarländerna är Pakistan, Iran och Kenya. Var är Sveriges solidaritet med de länderna och framför allt: var är solidariteten med utsatta människor som söker ett bättre liv i Sverige?

Till slut, efter ett brev från Röda korset, fick vi uppehållstillstånd. Domen slog fast att det skulle vara inhumant att skicka tillbaka ett barn som under två år rotat sig i Sverige och lärt sig svenska. Med dagens flyktingpolitik hade vi aldrig fått stanna.

Shora Esmailian

Publicerad i Flamman 5/2013.