Hoppets vecka! Occupy Wall Street

Posted on 18 december, 2012

0


SR OBS | Var du söker ditt politiska hopp beror förstås på vad du tror på och vilket samhälle du föreställer dig. Och för många av de i USA – och i Europa – som ser växande inkomstklyftor som ett problem och som själva blivit drabbade av ekonomiska nedskärningar, så framstod Occupy Wall Street som ett hoppfullt tecken, när demonstrationerna i Zucotti Park vid Wall Street, inleddes i september förra året.

Det var inte bara det att demonstranterna hade ett slagkraftigt budskap: att det är vi som är de 99 %-en, de som utgör den absoluta majoriteten av befolkningen men som ändå bara äger 60% av de samlade tillgångarna. Utan det var också det att de använde sig själva som levande mikrofoner, eftersom de inte fick tillstånd att använda en ljudanläggning, när de ockuperade den lilla markupplysta sten-plaza som kallas Zuccotti Park och som är inträngd mellan Trinity Place och Broasway på södra Manhattan. Där hade demonstranterna stormöten varje kväll där besluten fattades kollektivt. Och det blev en symbol för ett hopp, inte bara om en ny politik och ett rättvisare samhälle – utan också om att människor runt om i västvärlden skulle engagera sig mer i sina samhällen och på det sättet också kunna bidra till politiken. Hur gick det sen? Shora Esmailian ska reflektera över det, efter att ha läst The Occupy Handbook.

I 1980-talets Teheran, under kriget mot Irak, var strömavbrott inget ovanligt. Till slut vande man sig under de hopplösa mörka åtta åren som var mina första levnadsår. I Sverige hade jag aldrig upplevt samma hopplöshet och mörker förrän på valnatten 2010. Strax efter att SVT presenterade de slutgiltiga valresultaten och det stod klart att Sverigedemokraterna vunnit en plats i riksdagen gick luften ur mig – och, tro det eller ej, strömmen gick i vårt kvarter. Det har aldrig hänt förut, men strax efter Jimmie Åkessons jubel blev det becksvart i alla längor, som om någon ville förstärka upplevelsen av att famla i politiskt mörker, utan hopp.

Tre månader senare och hoppet tändes igen, när Ben Ali drevs bort från Tunisien. Och aldrig har väl ljuset varit så starkt som när löpelden av folkliga resningar spred sig över hela Nordafrika och Mellanöstern, flammade upp på Tahrir-torget och brände bort Mubarak-diktaturen på bara 18 dagar. I en essä i Middle East Report hävdar John Chalcraft att horisontalism var hemligheten bakom den egyptiska revolutionens snabba seger. Han citerar en egyptisk aktivist som målar upp bilden av rhizomer – rottrådar som tvinnas in i varandra horisontellt, utan någon stamrot eller lokaliserbart center, som i potatis, bambu eller ingefära, där rötterna kan fortsätta växa under marken även om huvudet tas bort – så såg rörelsen ut som välte Mubarak.

Enligt samma logik var inte den revolutionära rörelsen i Egypten ledarlös, utan ”ledarfull”, menar Chalcraft. Det var just därför den så effektivt kunde fylla Tahrir med ett alternativt sätt att sköta samhället: kommittéer organiserade städning, säkerhet, matlagning, sjukvård, mediearbete, kravformulering, spontant och utan hierarki. I denna horisontalism behövs varken idéprogram eller färdiga lösningar; alla bidrar på det sätt de kan; lösningarna arbetas fram successivt i ett enda stort direktdemokratiskt experiment. Vem behöver partier när den nya generationen bildar rhizom med kraften att störta en av världens mäktigaste diktaturer?

Med stor sannolikhet var det också denna horisontalism som inspirerade miljoner människor världen över att protestera mot orättvisor år 2011, från Spaniens Indignados till USA:s Occupy Wall Street. Vart man än vände blicken under förra året tycktes det pågå demonstrationer, sit-ins och gatustrider mot de ojämlikheter som kommit ännu skarpare i dagen sedan krisen. I antologin The Occupy Handbook skriver David Graeber, antropologen som myntade begreppet ”We are the 99 procent”, om det politiska hopp som strömmat ur den mest antihierarkiska av alla ideologier: anarkismen.

Alla försök sedan 2007 – när den ekonomiska krisen började anas – att sätta igång en rikstäckande rörelse mot den amerikanska finansiella elitens ”plundringar” hade misslyckats. Det var inte förrän en grupp anarkister den 2 augusti 2011 tog rodret som rörelsen spred sig från kust till kust, skriver Graeber. Framgångsreceptet var att upplösa alla interna hierarkier, vägra erkänna existerande institutioners legitimitet och fatta beslut med konsensus och direktdemokrati. Sådant bäddar för människors självorganisering. Precis som revolutionärerna organiserade livet i enklaven Tahrir slogs kliniker, mediecenter och bibliotek upp på Zuccotti Park i New York under den flera månader långa ockupationen. Ingen annan rörelse i USA:s historia – varken medborgarrättsrörelsen, antikärnkraftsrörelsen eller den globala rättviserörelsen lyckades växa så snabbt – konstaterar Graeber.

Han får medhåll från fackligt håll. I en närmast religiös hyllning till Occupy Wall Street skriver ordföranden för USA:s största vårdarbetarfack, George Gresham, att den lyckades där alla fackföreningar misslyckats: tala klarspråk om ojämlikheter, mobilisera massor av människor och ”bryta en väg framåt när framsteg verkar omöjlig”. Före 2011 hade inte amerikaner ett gemensamt språk för den ekonomiska kraschen och dess orsaker, men, skriver Gresham, ”nu kan vi se och beskriva den klyfta som separerar 99 procent från 1 procent.” Den amerikanska medelklassen ”som lever på en knivsegg” behöver Occupy-rörelsen för att överleva och sätta press på politikerna i Washington.

Just begreppet medelklass återkommer som en röd tråd genom den drygt 500-sidor långa antologin. Det är den som står i centrum för en absolut majoritet av analyserna av rörelsens källor, tillstånd och framtid. Det är den amerikanska medelklassen som insett vidden av krisen, rörts i djupet och berövats sitt välstånd. Rörelsen kunde blomma upp tack vare medelklassens upptäckt att ”fallet ned i fattigdom kunde gå i svindlande fart”, med ord från Barbara och John Ehrenreich. Men allt detta tal om medelklass låter lite väl Barack Obama. Tron på att alla amerikaner utom några ytterst få tillhör en bred medelklass döljer mer än den berättar. Det visade sig också under Occupy-rörelsens senare faser. Under ett så stort tält, dit 99 procent av landets befolkning skulle kunna söka sig och känna sig hemma, var det kanske oundvikligt att motsättningar bubblade upp till ytan. Klass inträffade, med paret Ehrenreichs ord. När allt kommer omkring har kanske inte en papperslös sydamerikansk städerska så många gemensamma intressen med en vit, amerikanskfödd, manlig läkare – även om de båda står utanför den enda procent som vunnit på den nyliberala epoken.

Den nästan gränslösa gemenskapen gav hopp, men höll inte i längden. Detsamma gäller horisontalismen. Varken Graeber eller Chalcraft vågar röra vid elefanten i rummet: varför lyckades inte Occupy-rörelsens horisontalism uppnå några konkreta segrar? Ingen förklaring ges till varför 1 procent av världens befolkning fortsätter att bli rikare medan grekiska arbetslösa inte har tillgång till vård. Eller varför den egyptiska härskarklassens rikedomar ännu inte sipprat ner till Kairos fattiga sluminvånare.

Den som någon gång har deltagit i ett stormöte vet vilken strömkraft och eufori som kan gå igenom församlingen. Man tar beslut tillsammans, agerar tillsammans; hoppet smittar av sig från den ena deltagaren till den andra. Kraften är så stark att ett helt kvarter kan lysa upp. Hoppet lever kvar ännu en stund när tusentals arga människor spontant demonstrerar genom Stockholms gator dagen efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen.

Men trots Occupy-rörelsens elektricitet – kanske bäst manifesterad i den mänskliga mikrofon som spred mötesdeltagarnas inlägg bakåt i leden – formulerades inte reella krav. Och även om flamman snabbt lyste upp är frågan: hur man håller den levande? Graeber jämför Occupys födelse med andra rörelsers, men kommenterar inte varför medborgarrättsrörelsen levde så länge medan Occupy tystnade redan efter ett år. Hans förklaring till rörelsens död är statens repression. Men sanningen är att Occupy aldrig uppnådde några större segrar. Så här i efterhand verkar Occupy-rörelsen ha förvandlats till en dagslända. Och med den hoppet – för den här gången.

Shora Esmailian

Här kan du höra inslaget som sändes i programmet OBS i Sveriges Radio P1 den 18 december 2012.

 

Annonser
Posted in: Analys, Kultur, Utrikes