Demokratikampen i Libyen är inte död

Posted on 14 april, 2013

0


BenghaziSYDSVENSKAN KULTUR | Revolution är en process. Trots cyniska bedömningar om att den arabiska våren skulle ha förvandlats till den arabiska vintern kämpar människor än för sina ursprungskrav – frihet, demokrati, bröd, social jämlikhet – över hela regionen.

I mars anordnades World Social Forum i Tunis, medan dagliga gatustrider mot Muslimska Brödraskapet utspelar sig i Egyptens städer. Men hur gick det för landet mitt emellan? Från december 2010 till februari 2011 blickade libyerna först åt väster, sedan åt öster, reste sig i fredliga demonstrationer i staden Benghazi för att sedan vara det första folket under den arabiska våren som tog till vapen mot diktatorn som styrt dem i 42 år: Muammar Kaddafi.

Det fanns ingen stark arbetarrörelse i Libyen som kunde stoppa landet med strejker, som i grannländerna, och driva bort diktaturen. Mötesfriheten var fullständigt utplånad, varken pressfrihet eller fria fackföreningar hade existerat på flera decennier. I stället styrde Kaddafi landet med järnhand genom sina säkerhetstjänster.

Ingen kunde lita på någon, som Lindsey Hilsum beskriver i sin övergripande och spännande reportagebok ”Sandstorm – Libya in the Time of Revolution”. Ungdomar jag träffade i Benghazi sommaren 2011 vittnade om samma rädsla – i början av revolutionen visste de inte om släktingar utanför den omedelbara familjen var lojala med Kaddafi eller ej.

Men nu spirar det som stampats ner i marken. Allt sedan Kaddafis fall har demokratiprojektet fortgått i Libyen. Det senaste inslaget är alla nybildade fackföreningar som uppstår, väljer sina representanter och kräver arbetares rättigheter. I Fria tidningen kunde vi för en månad sedan läsa om det nybildade stålarbetarfacket i Misrata, och i slutet av januari strejkade oljearbetarna i Ras Lanufs raffinaderi under fem dagar med krav som bättre arbetstider, säkerhet, höjd levnadsstandard, sjukförsäkring och lika villkor för såväl migrantarbetare som de inhemska. Strejken varade i fem dagar, innan arbetarna fick igenom sina rättigheter.

Med nyvunnen frihet kommer folkliga krav. Missnöjet gror i det oljerika men eftersatta öster sedan interimsregeringen flyttat från Benghazi till huvudstaden Tripoli. Under demonstrationerna runt revolutionens tvåårsdag uttalades missnöje över växande sopberg i Benghazi, misskötta skolor och sjukhus; talare drog sig inte för att jämföra dagens situation med hur fördelningen av landets resurser såg ut under Kaddafi.

Några dagar efter den internationella kvinnodagen krävde kvinnor ett stopp för sexistiskt våld: utanför regeringsbyggnader i Tripoli skanderade de ”Nej till våld, nej till våldtäkt, nej till kidnappningar” och ”Libyen, vi vill ha konstitutionella rättigheter”.

Processen fortsätter. Trots bakslag och repression har vintern ännu inte sänkt sig över vårens länder.

Shora Esmailian
Frilansjournalist

Publicerad i Sydsvenskan 14 april 2013.

Annonser